Ibland är det bara svårt att skriva. Speciellt när man är mitt inne i ett oändligt sjukodmselände är det svårt att orka få ord ur sig.
Min sjukdom har de senaste två åren varit extra hemsk. Min opererade lunga rinner och rinner. Slemmet kan vara löst som vatten, vilket gör det svår att andas. Bröstkorgen är styv och andningsvägarna svullna av allt hostande. Med några månaders mellanrum råkar jag ut för starka antibiotikakurer.
Det är en orsak till att jag har haft mycket begränsad ork till att skriva om mitt mående. För det andra är det ju det här med hela pandamisituationen. Det känns som om jag tappat fotfäste helt och hållet. Det känns som om människorna runt omkring är fullkomligt galna.
Chockerad över folks själviskhet
Antingen sticker man huvudet i sanden och tänker att det inte finns något man kan göra åt saken. Som om man inte skulle kunna rädda massor av liv genom lite enkla försiktighetsåtgärder. Eller så struntar man i att vaccinera sig, men tycker ändå att sjukvården ska hålla ihop när man själv sen är i desperat behov av vårdens hjälp.
Sådär kortfattat är jag chockad över folks själviska beteende under hela pandemitiden. Man kan och tänker knappt göra avkall på något. Jag, mig och mitt. Känns som om man lärt sig ett och annat om mänskligheten som man inte egentligen hade lust att lära sig. Som kroniskt sjuk tycker jag att jag fått veta tillräckligt redan.
En jobbig sak som pandemin lett till är att jag förlorat kontakt med den läkare som var viktigast för mig. På grund av pandemin är det personalbrist på avdelningen och de kan inte längre upprätthålla en poliklinik där, så någon annan får sköta mitt fall. Känns som en otrolig förlust efter över tio år av gott samarbete.
En annan viktig läkare för mig ska också sluta, så nu känner jag mig väldigt ensam och vilsen. Jag har absolut ingen ork för att lära känna nya människor. Få förklara allt från början. Bara någon som är kroniskt sjuk kan förstå hur jobbigt sånt faktiskt kan vara.
Försöker fokusera på små glädjeämnen
Mitt i allt det här försöker jag ändå fokusera på saker som ger mig glädje. Nu och då när jag har ork. Det blir en hel del fokus på musicerande och kreativt skrivande. Jag tänker att det är viktigt att ändå försöka hålla mig själv sysselsatt trots allt. Kanske extra viktigt att försöka lägga fokus på rogivande och trevliga saker just nu för att orka.
Att vara kroniskt sjuk är svårt, men att vara kroniskt sjuk i en pandemi är sjukt i sig. Men jag håller ut på något vis, för vad kan man annars göra? Hur orkar du som är kroniskt sjuk under pandemin?
Per definition är jag ju inte kroniskt sjuk så som du. Men i praktiken är jag det. Psykisk ohälsa och kronisk värkproblematik pga. Incest har resulterat i 7 års sjukskrivning. Pandemin har varit helt förödande! En släkting skämtade och sa ”var man inte deprimerad innan pandemin så blir man det i alla fall nu”. Men jag var ju det redan innan. När den lilla sociala kontakt jag hade med omvärlden utanför mitt hem försvann var det som om jag långsamt slutade existera i den yttre världen. Inget jobb att gå tillbaka till, alltså inga arbetskamrater som undrade var jag var. Körverksamhet och stödgrupper (för incestöverlevare) upphörde. Min värld blev bara mindre och mindre. Tack vare min fina familj har jag ”överlevt”. Har funderat många, många gånger vad ”facit” på denna pandemi kommer att bli. Allt det dolda lidandet som inte varit mätbart men kommer att få konsekvenser. Jag kan verkligen förstå hur du känner dig. Vi får bara försöka kämpa på!
Ja, hur orkar man. Eller rättare sagt, hur gör man när man inte orkar? Finns det något annat val än att orka?
Jag tror att mitt sätt att orka, består av att hitta stjärnstunder i vardagen. Att orka sitta och virka några varv, att författa orden i mitt inre till ett blogginlägg, att ta några stunder vid pianot trots att kroppen skriker, att bara vara och framför allt att upprätthålla träningen. Utan träningen rasar jag ännu mer. Men hur man orkar? Jag skulle säga att alternativet att inte orka, helt enkelt inte finns. <3