7 personer som får oss att dölja våra sjukdomar

dölja kroniska sjukdomar
Bild av Kzenon / Canva

Har du någon gång funderat på varför vi med kroniska sjukdomar ofta döljer dem så väl, eller varför vi ljuger om vårt mående och säger att vi mår bra när vi egentligen håller på att gå i bitar?

Sanningen är den att vi blir ofta blir anklagade för att låtsas vara sjuka, när vi i själva verket låtsas vara friska. Som kroniskt sjuk råkar man ut för många olika reaktioner när man berättar om sin sjukdom. Det här är några anledningar till varför vi håller tillbaka våra sjukdomar och försöker spela så normala som möjligt.

1. Personer som blir illa till mods

Trots att många av oss sjuka försöker undvika att ta upp våra kroniska sjukdomar finns det tillfällen då konversationer leder fram till just det. Ibland är folk nyfikna och frågar oss om våra sjukdomar. Man märker på dem att de går som katten kring het gröt, och när man sen berättar om sin sjukdom ser man hur de vrider sig inombords.

De har svårt för att hantera sina känslor och man får intrycket av att man orsakar dem stort lidande. De kan grimasera illa när man beskriver sina sjukdomsupplevelser trots att man försöker att tona ner det så gott man kan. Redan i början av berättandet ångrar man sig och avslutar snabbt och försöker släta ut det genom att säga att man ändå har det ganska bra.

2. De som inte är genuint intresserade av hur man mår

Det här är personer som i förbifarten för att vara artiga frågar om ens mående, men de hinner knappt lyssna på svaret innan de har gått över till nästa samtalsämne. I bästa fall får man ett “Ajdå, men hoppas det snart blir bättre”. I sådana situationer känner man inte att man har varken tillfälle eller lust att dela med sig av hur man egentligen mår. Man känner på sig att de inte är intresserade av att höra sanningen, så man ger det svar de förväntar sig att höra ”Jo det är väl okej med mig.”

Läs mer:
Du som är kroniskt sjuk är viktig för andra

3. Personer som inte bryr sig

De här personerna är nog ganska lätta att känna igen. När någon faktiskt inte bryr sig så känner man det. De för aldrig sjukdomen på tal. De är ofta oförstående när man sjukskriver sig eller ställer in planer. De frågar aldrig om hur man mår när man ses eller hörs. Det är som om sjukdomen inte skulle existera. De här är personer som man sällan orkar umgås med eftersom man känner att man måste spela frisk när man träffas, vilket är väldigt tungt.

4. De som tröttnat på att höra om sjukdomen

De här personerna kan säga det rakt ut. ”Nu räcker det med sjukdomsprat!”, ”Kan vi inte prata om någonting annat?” eller ”Måste du prata om sjukdomar jämt?” Ibland uttrycker de sig mera subtilt. De kanske suckar eller tittar ner i marken när man talar.

De har ingen förståelse för den kroniska smärtan och sorgen man genomgår som kroniskt sjuk. De tror att man har fastnat i negativa banor och att sjukdomen förvandlat en till en ältande pessimist. I sådana situationer lägger vi oftast locket på och tar inte upp vårt mående om vi inte måste.

5. Personer som pratar bakom ryggen

De här personerna spekulerar gärna i folks sjukdomar i fikarummet eller på stan när vi inte är närvarande. De sprider rykten om allt ifrån himmel och jord. De kanske påstår att vi är låtsassjuka, att vi använder vår sjukdom för att få vara lediga, eller så tycker de annars bara om att gotta sig i andras lidande.

Läs mer:
Modet som krävs för att öppna sig inför nya vårdare

Det kan vara personer som låtsas bry sig men direkt man vänder ryggen åt så börjar ryktesspridningen. Det är ofta frågan om personer som innerst inne är avundsjuka på oss av någon outgrundlig anledning.

6. Personer som friskförklarar oss

”Men du mår bättre nu va?” En ledande fråga som man ofta får höra som kroniskt sjuk. ”Skönt att se att du är frisk nu” är en annan klassiker när man har en bättre dag. Vad ska man svara på det? Man blir oftast stum av förvåning och allt slutar med att man säger någonting i stil med ”Jo…alltså det är nog lite bättre nu”. Mer hinner man inte säga förrän samtalsämnet avslutas och personen över går till något annat.

7. De som tror att allt sitter i huvudet

De här personerna kan säga något i stil med att ”Du måste tänka positivt och se framåt!” eller ”Du måste vara starkare!”. De är övertygade om att man inte skulle må så dåligt om man bara skärpte sig i huvudet. Det här gör att man som kroniskt sjuk blir väldigt ledsen.

Man vill ju inte uppfattas som en gnällig och eländig pessimist. På en arbetsplats kan ett sådant rykte ställa till med stor skada. Till slut inte vet man inte vad man ska göra, så man slutar helt enkelt med att prata om sin sjukdom av rädsla för att verka negativ.

Läs mer:
6 tröstande saker du kan säga till din kroniskt sjuka vän

Vi blir återhållsamma

Som kroniskt sjuk stöter man ofta på dessa personer i sin vardag. Det gör att man blir väldigt återhållsam med sin sjukdom. Det kan vara svårt att våga ta upp ämnet i början när man träffar nya människor. Man behöver tid för att känna efter vilka reaktioner man möjligtvis kan få.

Det krävs mod för att våga berätta, och det kan ibland leda till att man skjuter på det tills man plötsligt märker att det har gått för lång tid för att man ska kunna ta upp det på ett bekvämt och naturligt sätt. Så man fortsätter att låtsas istället. Det är sorgligt men sant.

Har du flera personlighetstyper att lägga till på listan? Känner du igen någon av dem? Lämna gärna en kommentar här nedan.

Du kanske också gillar

6 saker vi kroniskt sjuka önskar att du visste om våra liv

Det är okej att gnälla

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

20 kommentarer

  1. Känner tyvärr igen dem för väl..
    Ytterligare en jag brukar stöta på ofta är att “du ber väl till Gud och andra ber väl förbön för dig. Det är så många som blivit friska av det!” “Om du ber så blir du hörd och får hjälp att bli frisk.” Osv…
    För vissa är det säkert inget jobbigt eller konstigt. Men är man själv inte troende så blir det lätt jobbigt. Tycker jag iaf. Att förklara för folk att jag inte tror och därmed inte blir frisk eller helad av bön. Och ofta personer som man inte vill gå in i diskussioner med. Och orkar inte.

    Tack för bra texter!

  2. De som vet allt/vet bäst eller bara har lite “goda råd”.
    “Har du testat att äta glutenfritt, det är inflammationshämmande!”
    “Gå och lägg dig tidigare och gå upp i tid så ska du se att du blir piggare!”

    För ett par år sedan var det mycket kollodialt silver och LCHF, nu aloe vera-dryck. Glutenfritt håller i sig känns det som, och råd om sömn och motion är nog tidlösa…

    Om det vore så enkelt skulle ingen vara sjuk! Hade det varit ett val fanns inte sjukdom!

    1. Sömn och motion är förvisso något vi behöver. Men enbart sömn och motion är inte den ultimata lösningen. Det är, vid många olika sjukdomar, en viktig del i behandlingen, men man blir inte magiskt frisk för att man börjar motionera eller skaffar sig en dygnsrytm.

      Min motion består i 20-25 min promenad i “lagom” tempo max 5 dar/vecka. Gör jag mer än det kommer jag förvärra min hälsa. Motionerar jag inte alls kommer min behandling ta något längre tid. En del kroppsliga funktioner är väldigt beroende av att vi faktiskt rör på oss. Därmed inte sagt att man måste hårdträna på ett gym varje dag.

  3. Jag skulle vilja lägga till en 8e person, som “skapas” av de tidigare 7; jag själv. På grund av hur andra bemöter mig i min sjukdom, så börjar jag misstro att jag faktiskt är sjuk. Det kanske är så att jag överdriver? Det kanske faktiskt bara är en fråga om inställning? Jag kanske är så himla trött jämnt för att jag, pga min sjukskrivning, har 0 rutiner? Det kanske är så att jag inte klarar hushållssysslor för att jag är lat? Att jag blir trött av starkt solljus kanske bara är en ursäkt till att få vara inne?

    Jag minimerar mig själv väldigt mycket i min sjukdom. Jag tror inte jag hade gjort detsamma om det hade varit en sjukdom som faktiskt syns. Jag tror inte att någon tvivlar på tröttheten en cancerdrabbad upplever efter en cellgiftsbehandling. Jag tror inte att någon ifrågasätter begränsningen som de med ett fysiskt funktionshinder upplever. Men mina funktionshinder som inte syns (kraftig ljuskänslighet, svåra koncentrationssvårigheter, grav sömnstörning, svår ångestproblematik) ifrågasätts inte bara av andra, utan även av mig själv. Andra kanske har exakt samma problem som jag, de gnäller bara inte över det.

    Den där 8e personen är i många lägen den som är värst. Det är den som kommer fram vid läkarbesök, under samtalen med psykolog, under möten med arbetsterapeut när det diskuteras vad jag faktiskt klarar, under vårdplanering där man skall sätta upp realistiska mål. Jag förminskar mig själv, även i min kontakt med vården. Om då vårdpersonalen inte har insikten i hur extremt vanligt det är, så får jag inte den hjälp som jag faktiskt behöver, men som jag inte kan förmedla att jag behöver.

    1. Känner igen mig i det där..
      Har man gått sjukskriven i nästan 4 år så har man blivit lat…folkskygg…socialt inkompetent..etc.
      Det blir bättre om du får komma ut bland folk och socialisera lite !

      Hur kan man säga så ?!
      Hade jag inte haft sjukskrivningen så hade jag nog inte överlevt…med förnuftet i behåll iaf…

      Som tur var så fick jag komma på en utredning, och fick då på papper att det finns fel på mig. Jag har inte blivit “hjärnslö” av att gå hemma och vara sjukskriven !
      Det fanns så pass mycket fel att jag fick sjukpension (heter väl egentligen sjukersättning) på 75%.

  4. En personlighet till: den som alltid har det värre än alla andra. Om jag säger att jag t.ex. har huvudvärk, så kontrar personen med att då hen har huvudvärk så ligger hen bara och spyr. Om jag säger att jag har ångest så säger personen att hen också brukar ha ångest och dessutom en mycket värre sort än min. Om jag säger att en sak är jobbig så har personen det garanterat ännu jobbigare.

    Missförstå mig inte – visst ska man kunna dela erfarenheter och säga att man själv inte heller mår så bra. Men då personen inte lyssnar på det man har att säga och det börjar kännas som att personen försöker tävla om vem som har det värre, då har det gått för långt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *