Valborgshelgen har farit förbi som i en enda dimma. Inte en dimma av fest och ståhej, utan i ett dvalaliknande sömnlöst och framför allt plågsamt tillstånd.
För ett par dagar sedan åkte vi hem till mina föräldrar för att sköta om deras katt medan de var på en kort resa, och bara ta det lugnt och äta lite mat på valborgsmässoafton. Allt hade vi med som vanligt för att göra visiten så bekväm för mig. Min motorupphöjning till sängen och min tjocka bäddmadrass.
Sov inte en blund
Ändå kom första natten och for förbi utan att jag hade sovit en blund. Jag bara låg och vred mig. Först tyst i flera timmar, men sedan med full ångest. J vakade med mig hela natten. Till slut kom gryningen och jag började slumra till. Efter att jag tog mina morgonmediciner cirka klockan nio somnade jag, och sov till tre på dagen.
Sen gick jag omkring som en zombie resten av dagen. Jag lyckades ändå baka vitlöksbröd och en pizza på kvällen. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är så van med mitt zombietillstånd om mitt illamående att jag bara gjorde. Jag hade själv planerat och ville också fixa något till valborg så jag gjorde det eftersom jag bara mår sämre när precis varenda en plan går i stöpet.
Ännu en sömnlös natt
Så kom nästa natt och samma visa upprepade sig. Då var ju ångesten där från början. Det är illa nog att jag inte sover en natt. Redan då är risken för lunginflammation och lungblödningar kraftigt förhöjd. Jag klarar inte en endaste en sömnlös natt i mitt svaga tillstånd, så en till skulle vara katastrof.
Såklart leder sådant tänkande inte till något annat än en ny katastrof. Det vet jag om själv, men efter en sömnlös natt fungerar inte min hjärna alls. Det är bara ångest. Full ångest. Skulle jag ha kunnat skulle jag ha skrikit och vrålat ut alla min frustration den natten, så högt jag kunde. Men då skulle jag ha väckt hela huset och mina lungor skulle genast ha börjat blöda. Så jag lät bli.
Som i en dvala
Så kom följande dag, valborgsmässoafton, och jag var tröttare än jag någonsin kan beskriva i ord. Jag somnade igen några timmar mitt på dagen. J sov nästan inte alls. Tanke och handling gick trögt som i sirap. Jag mådde illa och pratade sluddrigt, om jag alls orkade prata. Kunde mest sitta och stirra och absolut inte skratta.
Ändå klarade jag mig igenom dagen och kvällen, men nöd och näppe. Satt och åt och tog mig till och med utanför dörren medan J grillade korv. Skuldkänslorna för att ha hållit honom vaken två nätter i rad är enorma. Han försöker lugna mig enligt bästa förmåga, men ibland lyckas det inte alls.
Ständigt underliggande stress
Det här var två sådana nätter. Och jag har kommit fram till att det enbart beror på den ständigt underliggande stressen. Det är saker som samlas på hög som min hjärna inte hinner med att bearbeta i den takt de kommer. Och att peka ut enskilda saker är nästan omöjligt.
Det är stressen av att alltid vara sjuk, att mina lungor har blött i flera månader på grund av ständigt återkommande bronkiter, bronkiter som förstör lungorna och tillvaron till en mardröm. Jag har inte mycket lungor att ta av. Jag är livrädd för denna sjukdom och vad den kan ställa till med.
Missade studier
Sen är det stressen på grund av studierna som jag inte hunnit med. Fick brev från skolan med frågan om varför jag inte varit med på närstudietillfällen som vi kommit överens om att jag skulle vara med på. Men det har helt enkelt varit omöjligt. Men skuldkänslor har jag för det också.
Sen har det varit ett dödsfall inom familjen som tagit hårt på mig. Och sen är det fortfarande ingen som vet hur vi ska betala mat, hyra och mediciner. Två månader har socialen ryckt in och hjälpt oss, men nu är det maj och det innebär en ny månad av stora frågetecken igen.
Inte orkat kontakta psykolog
Jag har haft som mål att ringa upp min psykolog och beställa tid, men har inte fått det gjort på flera veckor eftersom lungorna bara har blött, och det börjar av att prata. Så jag har haft ångest för att ringa dit och utsätta mig för en lång pratstund. Det har helt enkelt inte gått.
Och så har J ett arbetsprojekt på kommande som jag själv sett fram emot att få vara med på och hjälpa och lära mig mera om ljudteknik. Det behövs två man för jobbet, men jag kommer inte att klara det. Känner mig både besviken och känner skuld för att lämna J i sticket. Sömnlös dessutom.
Sen är det såklart svårigheter med en del människor som inte alls har förståelse för vår livssituation, som vanligt, men det är inget nytt. Det stressar mig enormt ändå. Energitjuvarna kallar jag dem.
Fånge i en ond cirkel
Och en annan grej är min övervikt som jag är omåttligt missnöjd med. Jag har bara ätit och ätit. Inte orkat annat. Tröstätit i månader och gått upp så mycket i vikt att nästan inga av mina kläder passar på mig längre. Det är ju inte världens undergång, men det känns också som ett totalt misslyckande och jag mår dåligt i min kropp. Jag har inte kunnat motionera nästan alla, vilket är det absolut viktigaste för mig för att försöka undvika bronkiter och lunginflammationer. Men jag har varit fånge i min onda cirkel.
Allt det här gör mig stressad och sömnlös. Men jag är så van med det att jag på något vis lyckas hålla det under ytan. Jag klarar av att blogga och dagen går någorlunda, men allt bubblar upp till ytan på natten, men ändå på ett så vagt sätt att jag inte förstår vad det är som gör mig sömnlös. Det är bara en fruktansvärd känsla av att allt är fel. En solklar depression, vilket inte alls är förvånande, mera förväntat.
Borde sänka kraven
Lösningen för mig är ju att släppa alla idiotiska tankar och sänka kraven på mig själv. Inte utsätta mig för mer skit än vad jag absolut måste. Men det är svårt. För det är en hel del som jag bara är tvungen att ta itu med. Som till exempel de uteblivna ekonomiska stöden, studierna, och så kan jag ju inte rå för vad andra oförstående dårar ställer till med i våra liv. Och jag kan inte heller bota mig från min sjukdom. Jag bara måste uthärda.
Det är så som tillvaron känns för mig. Jag uthärdar och uthärdar. Min bägare är mera som en stor tunna som fylls på och fylls på. Till slut svämmar den också över. Vätskan är alltid riktigt nära kanterna. Det behövs så lite för att få mig totalt ur balans.
Något av det jobbigaste är helt klart att var sjuk, HELA TIDEN. Veckorna blir till månader och jag känner mig mindre säker hela tiden. Jag orkar ingenting annat än att sitta hemma. Jag varken kan eller vill planera in någonting för det blir bara en enda stor press för mig själv.
Som ett levande roadkill
Det som också stressar mig väldigt mycket är att jag inte ska våga stå upp för mig själv när jag blir orättvist behandlad. Det är en förmåga som jag helt klart saknar, och det stressar mig väldigt mycket. Att jag bara ska låta mig själv bli överkörd gång på gång. Jag är ju redan som ett levande roadkill så mera orkar jag inte med. Varken mitt huvud eller min kropp orkar med mera.
Allt detta är svårt att hantera, men utan sömn är det ännu värre. I natt har jag i alla fall sovit lite bättre. Nu börjar veckan igen. Jag har fått ur mig en del av mina stressmoment här på bloggen, så kanske jag klarar av kommande vecka lite bättre. Man får hoppas.
