För ungefär ett och halvt år sedan bloggade jag om hur jag inte kommer någon vart med min sjukskrivning och mina ekonomiska stöd. Tänk om jag då skulle ha vetat att jag ännu idag inte har kommit någon vart.
“Att försöka få en regelbunden liten inkomst för att täcka hyran är verkligen inte lätt!”
”Att vara sjukledig är ett jobb i sig. Annat kan man inte påstå. Att försöka få en regelbunden liten inkomst för att täcka hyran är verkligen inte lätt!
Jag var idag hos min psykolog här i min hemstad och jag förde på tal att jag inte har fått något rehabiliteringsstöd på flera månader, och att jag behöver kunna betala hyran för vår lokal. Vi började tillsammans reda ut hur man smidigast skulle gå tillväga och det slutade med att det ungefär var det enda vi diskuterade i en och en halv timme!”
Då fick jag också höra att psykiater kan skriva en längre sjukledighet än vad lungläkarna kan.
”Jag berättade vad min lungläkare sagt till mig, att psykiatern som talade med mig under min senaste sjukhusinläggning hade funderat på att skriva en remiss åt mig till en psykiatrisk enhet här i min hemstad. Och att en psykiater kan skriva någon form av långtidssjukledighet åt mig. Längre än vad lungläkaren kan skriva. ”
Det här visade sig inte stämma. Jag fick höra att jag borde lida minst av en djup depression eller av en svårare lungsjukdom för att få en längre sjukskrivning.
Trodde att jag skulle bli tvungen att gå i psykoterapi för att komma någon vart
Då trodde jag också att jag skulle bli tvungen att gå i psykoterapi varje vecka i några års tid för att komma någon vart.
”Psykiatern kan sedan när jag får tid dit ordinera mig psykoterapi. Psykoterapin betalas delvis med någon form av rehabiliteringsstöd från FPA, men då ska man ha varit patient hos psykiatern minst tre månader. Vidare skall man sen besöka en psykoterapeut ca en gång i veckan. För min del skulle det bli att åka till Åbo eftersom det inte finns i Pargas. Vad psykologen sen berättade var att det är viktigt att personkemin stämmer mellan patient och psykoterapeut och det kan ta tid innan man hittar en som passar en. I början kan man då behöva lägga ut med egna pengar när man är på jakt efter “den rätta”.
Tack och lov behövde jag inte utsättas för det. En psykiater ansåg att jag inte behövde det och att det skulle bli jobbigt för mig att förverkliga det. Och dessutom trivdes jag bra med min psykolog som jag hade då.
Då trodde jag att jag skulle ha saker på det klara om jag bara fick några månader förlängd sjukskrivning av min lungläkare.
“En millisekund flög tanken genom mitt huvud på vad som skulle hända om han säger nej?”
”Det hela slutade med att psykologen ringde till min lungläkare medan jag satt där och frågade om han kunde skriva sjukledigt åt mig för månaderna jag missat och för sommaren. En millisekund flög tanken genom mitt huvud på vad som skulle hända om han säger nej?”
Ännu i denna dag har han inte sagt nej. Tack och lov för det! Men sjukskrivningen är inte längre än cirka tre månader i taget, om ens det.
”Nu har jag alltså inte den blekaste aning om hur hösten kommer att se ut, men tack och lov behöver jag inte tänka på det förrän efter sommaren. Eftersom jag fick sjukledigt av min lungläkare så hinner inte rehabiliteringsstödet jag har brytas, för bryts det är det en sjukligt lång invecklad process och pengar ser man inte av på ett halvår eller ett år. Det orkar jag inte med.”
Har inget annat val än att fortsätta i samma bana
Tyvärr måste jag bara orka. Fortfarande sitter jag i precis samma båt. Bruten process, inget rehabiliteringsstöd i sikte och 16 veckor har gått sedan jag senast fick in ett litet stöd på mitt konto.
”Jag berättade för psykologen hur det känns. Att man liksom måste hålla på och bevisa åt alla olika instanser att man är tillräckligt sjuk. Som tur har man för tillfället litet extra psykiska krafter för att orka hålla på med det här. ”
Idag vet jag att det inte är någon idé att fundera på hur länge jag ska behöva hålla på såhär. Att hela tiden behöva bevisa att jag är sjuk. Och sjukare blir man desto längre man är utsatt för allt det här. Det tär något enormt på både de psykiska och fysiska krafterna.
Bild från Pixabay
Den som inte har en kronisk sjukdom förstår inte hur det tär, både fysiskt och psykiskt, som du skriver. Det finns ingen som kan sätta sig in i det förrän de själva hamnar i en liknande situation.
Tack för din kommentar hos mig tidigare i veckan.
Kram Stina
Så är det! Tack för din kommentar! 🙂
Du har inte blivit tipsad om att ansöka om utkomststöd? Ifall fpa bidragen är oregelbundna kan man söka om utkomststöd från kommunen som t.ex. ger förskott på bidrag man väntar på från fpa (bidragen från fpa betalas isåfall till kommunen åtminstone för den s.k. “förskotterade delen”, dvs kommunen kan återkräva delen de förskotterat direkt från fpa). Man har alltid rätt till en grundinkomst varje månad och ska inte behöva fundera på om man kan betala hyra och mat… H. Socialarbetaren
Jo, det har vi faktiskt försökt med en gång. Det var i februari och då höll vi på att inte få det eftersom vi båda hade fått lite skatteåterbäring några månader tidigare. Det dumma är att dom ser bakåt flera månader på vad man haft på sitt konto. Nu har min man arbetat i hela augusti halvtid, men pengarna har gått åt till mat, räkningar och till bilen, och fastän vi behöver bil så tycker inte socialen att vi behöver det. Så förmodligen är vi chanslösa nu eftersom min man också ska jobba halvtid i november.