Instansernas mobbning av de sjuka

Det blir en lugn nyårsafton för min del, men det är ju så som det alltid brukar vara. Vi ska bara sitta och äta lite gott, gå ut och titta på raketerna, kanske se en film eller spela ett spel och sedan sova. Mina lungor har inte slutat bråka ännu. Jag hostar fortfarande upp äckligt gult slem som inte borde vara där. Jag äter fortfarande medicin mot blödningar och jag äter fortfarande antibiotika. Eller jag tog egentligen mitt sista piller igår. Får se vartåt det ska börja gå nu.

Mitt pensionsförsäkringsbolag har inte slutat jävlas med mig heller. De skickar kuvert efter kuvert med obegripliga texter. Jag skickade ett mail med ungefär sju frågor, av vilka jag fick svar på kanske två. I ett brev konstaterar de också att de inte bett mig om nya medicinska utredningar trots att det i föregående brev står att de inte tänker ändra sig angående mitt indragna rehabiliteringsstöd just eftersom jag inte har skickat in nya medicinska bevis. Man ska tydligen vara tankeläsare.

Besvären ska förkastas

I det senaste brevet skriver dom att dom fortfarande föreslår att besvären jag skickat in ska förkastas. Anledningen till att jag inte orkat ta tag i det här under de senaste veckorna är ju att jag varit sjuk. Jag har mått dåligt, hostat blod, haft lunginflammation och legat på akuten. Men pensionsförsäkringsbolaget anser att jag är fullt frisk bara.

Det har varit så mycket de senaste månaderna med avslagna beslut, utredningar av min arbetsförmåga, besvärsskrivning, noll euro i inkomst i över fyra månader, bronkiter och ständig oro att jag inte kunnat sova ordentligt och mitt immunförsvar påverkas riktigt illa av allt det här. Instanserna gör hela situationen mycket värre. Jag har mått mycket sämre under de här månaderna och då har jag ju annars inte mått bra. Lungorna har blött och blött. Jag har haft bronkit efter bronkit och inte orkat med någonting. Jag har vari så deprimerad att jag gått upp i vikt massor och inte alls orkat sköta min hälsa.

Nu vill jag ha ändring på allt. Jag måste se till att ta hand om mig själv bättre. Jag kan inte låta instanser och folk i min omgivning misshandla och mobba mig längre. Det får gå som det går med stöden. Jag tänker inte låta det oroa mig mera än nödvändigt, vilket redan är för mycket. Alla orosmoment och energitjuvar gör mig allvarligt sjuk, och jag har ingen hälsa att slösa med.

Betalar dyrt med min hälsa

Varje bronkit, varje blödning och varje sjukhusinläggning är en stor förlust av hälsa som jag inte har råd med. Jag måste börja försöka höja lungkapaciteten och grundkonditionen och sova bättre för att orka hänga med här på jorden. Jag vill inte gå runt med syrgastuber och lungblödningar i framtiden. Jag vet hur tungt det är redan när jag bara är lite sjuk. Om jag vill må bättre måste jag helt enkelt satsa mera på saker som får mig att må bra.

Jag är en väldigt känslig människa. Jag orkar inte med stress och oro alls. Jag blir sjuk direkt. Därför måste jag ju skydda mig ifrån det jag kan. Instanserna blir jag ju inte av med. De fortsätter kriga mot de sjuka tills de ligger gråtandes och svaga på akuten. De har helt klart ingen aning om vad de sysslar med, och helt klart har de ingen skam i kroppen heller. De förstår inte ens att skämmas för hur de förstör människors liv.

Efter nyår har jag saker att ta itu med. Bland annat märkte jag idag att jag måste ansöka om någon typ av rehabilitering från folkpensionsanstalten innan den 2.1. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Antagligen blir jag skickad någonstans någon gång på någonting lungrelaterat. Så här är det att vara sjuk. Man vet ingenting om någonting och inte får man reda på mycket, och inte orkar man ta reda på heller. Man är bara så slut att man sitter hemma och pustar och stirrar in i väggen eller skärmen då när man orkar.

Tvingas vara arbetssökande

Nummer två som jag måste se till att fixa är att ansöka om arbetslöshetsunderstöd. Eftersom jag inte får stöd någonstans ifrån har jag blivit tvungen att anmäla mig som arbetslös heltidsarbetssökande. Heltidsarbetssökande måste man vara för att stödet ska betalas ut. Så får se nu hur länge jag ska klara livet som arbetssökande. Hela den här situationen är en sådan soppa alltså!

Sen måste jag också försöka ta itu med pensionsförsäkringsbolagets brev. De har skrivit i sina brev att jag kan skicka ett svar om jag vill, eller skicka in nya utredningar om mitt hälsotillstånd. Men det mesta av vad som står i breven begriper man inte och jag har varit så trött att jag bara inte orkat ta tag i det. Klockan tickar. Deras strategi är helt klart att sätta så mycket press på den sjuka att hen viker sig och faller handlöst till marken. Det är ordentligt utfunderade system som gör det omöjligt för en sjuk människa att ha ens en minimal chans att få rätt.

Varför reagerar ingen?

Hur länge ska de få hålla på? Och är det ingen annan frisk människa som reagerar på det här? Vi har helt klart stora svarta hål och brister i vårt välfärdssystem. Tryggheten är en illusion. Det går allt mer åt det amerikanska hållet där de som har pengar har råd till en god vård och ett tryggt liv. Vill vi faktiskt ha det så här? Förstår du som inte är sjuk och läser det här på allvar att du och dina barn inte har något att falla tillbaka på om någon av er insjuknar? De sjuka ses på som potentielle bedragare och att få tag i en liten summa pengar i månaden för att betala hyran är totalt omöjligt. Det är ditt fel att du är sjuk, eller låtsas vara sjuk som instanserna är övertygade om att du gör.

Ingen tar asnvar

Man har inte en chans att påverka eftersom instanserna är så många. Man kastas hit och dit mellan arbetslöshetskassa, försäkringskassan, plötsligt ska man ansöka om försörjningsstöd (utkomststöd i Finland). Man blir bollad hit och dit och den ena instansen hänvisar en till den andra, och när man kommer till den andra skyller de i sin tur på någon annan. Alla avsäger sig sitt ansvar. Ingen tar hänsyn till den nedbrutna lilla människan som med stor möda lyckats ta sig på plats, skriva ett brev eller ringa ett samtal. Som sjuk ska man vara den som har koll på ALLT. För instanserna har ingen kolla alls helt klart.

Allt ansvar på den sjuka

Jag kan bara konstatera att som sjuk är det omöjligt att hålla koll på allt. Det går inte eftersom reglerna hela tiden ändrar. I flera års tiden har jag fått tillfälligt rehabiliteringsstöd men nu anses jag plötsligt vara frisk. När jag kräver instanserna på en förklaring får jag ingen, vilket än en gång bevisar hur lite de egentligen bryr sig. Mina egna förklaringar går inte hem alls. Det är skit som skrattas åt och som snarast möjligt ska förkastas. Förstår inte att det är såhär skit man vill behandla människor i länder som Sverige och Finland.