Så här ser livet ut om du blir sjuk i Sverige och Finland 2018 – Kan du tänka dig att leva så här?

fattigdom i sverige
Bild av JackF / Canva

Här beskriver kroniskt sjuka hur deras liv ser ut. Det är frågan om ett liv där man konstant blir ekonomisk misshandlad av instanser, och aldrig kan känna sig trygg.

Vi som bor i Sverige och i Finland lever i trygga välbärgade i-länder. Sådana som tar hand om precis alla sina medborgare. Alla ska ha tak över huvudet och ingen ska behöva tigga efter pengar heter det. Utfattiga människor som varken har råd till mat eller hyra är undantag som får skylla sig själva.

Det måste ju vara så att dom själva kört ner sig i sin tragiska avgrund. Det är självklart att det finns ett skyddsnätverk för alla som på något vis är utsatta. Skulle man själv till exempel bli sjuk så sträcker staten ut en hjälpande hand. Man har ju betalat skatt hela livet. Det måste ju gå att leva, äta, köpa kläder, försörja sina barn, få tandvård och kunna gå till frisör en gång om året.

De flesta uppfattar verkligheten ungefär som jag beskrev den. Faktum är att den beskrivningen är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Men har man inte upplevt hur det är att vara utsatt själv kan man inte förstå hur illa läget är.

Ekonomisk misshandel av instanser

I både Sverige och Finland finns stora klasskillnader. Enorma klyftor. En del tar för givet att man ska kunna resa, gå på bio, handla mat, prenumerera på en dagstidning, köpa kläder, köpa julklappar, äta ute någon gång, ha råd till grundläggande saker som tandvård, kläder, sjukvård, mediciner, Internet och hårklippning.

En annan del är dom som lever i mörkret. Djupt nere i avgrunden. Det är folk som blir ekonomiskt misshandlade av instanser. Helt vanliga människor som bryts ner psykiskt av en ändlös kamp mot dem. De som redan driver en ändlös kamp mot svåra sjukdomar tvingas offra all sin hälsa för att hålla huvudet ovanför ytan. Någon ekonomisk grundtrygghet som skulle lyfta en stor börda från de sjukas axlar existerar inte.

Ovissheten man tvingas leva i tär enormt mycket på hälsan. Man vet inte om man kommer att kunna ta sig upp ur sängen nästa morgon. Man vet inte hur sjukdomen man har kommer att bete sig. Man vet inte om man kommer att kunna få mat på bordet kommande vecka, eller om man kan betala för sina livsnödvändiga mediciner.

Blundar för sanningen

Det är inte många som bryr sig om att titta ner i avgrunden för att se hur vi som är utsatta verkligen har det. Det är lättare att blunda, förneka och hoppas på att man aldrig själv hamnar i en situation som man inte klarar av att ta sig ur.

I ett försök att uppmärksamma den tragiska situation som råder idag, där vi har stora klasskillnader och människor har olika värde, har jag sammanställt ett inlägg där kroniskt sjuka beskriver sina livssituationer.

Jag önskar att alla tar sig lite tid för att läsa om hur vi som är kroniskt sjuka och utsatta har det i vardagen. Jag har fått in en hög med berättelser som jag tänker citera delar av här.

Tack till alla som bidrog!

Så här ser verkligheten ut i Sverige och i Finland år 2018

Jag lever på luft. Har inte klippt mig på 15 år och gått upp i vikt av min medicin. Har varken råd till kläder, skor eller jacka.

Varje nytt sjukintyg som skickas in till Försäkringskassan bär med sig panikångestattacker tills besked kommit att det gått igenom. Det slår ut mig helt både mentalt och fysiskt, denna ovisshet.

Förra året blev jag nekad sjukpenning. Har just fått avslag från förvaltningsrätten på min överklagan, och frågan är om jag överhuvudtaget lyckas frammana orken till att överklaga till kammarrätten… Allt för att min läkare inte kan skriva vettiga intyg. Vem ska hållas ansvarig egentligen?!

Vem fan väljer sjukskrivning om de kan jobba? Vem väljer att leva i ovisshet om huruvida räkningarna kommer kunna betalas den här månaden också?! Hade jag kunnat, hade jag gladeligen jobbat, om inte annat så för att slippa den ångest detta medför.

Blev sjuk. Blev sjukskriven. Det godkändes inte av Försäkringskassan. Blev förlängt sjukskriven. Blev inte godkänt av FK. Blev vräkt. Blev en personlig katastrof.

Sjuk sen 2011. Allt med f-kassan logga som kommer i posten framkallar ångest.

Man får sälja saker, låna av mamma, barnen och vänner. När jag nu någonsin ska kunna betala tillbaka vet jag inte. Har ärenden i förvaltningsrätten och ska driva ärenden vidare till kammarrätten. Genomgått alla möjliga tester och utredningar för att konstatera att jag är sjuk. Men Försäkringskassan och numera även förvaltningsrätten anser mig vara frisk.

Varit sjuk i snart 8 år och var arbetslös innan det. Har inte råd med tandläkare. Klipper mig privat två gånger om året. Behöver nya glasögon. Får ”låna” pengar av nära. Kläder och skor köps ytterst sällan. Måste ju ha mediciner, pengar till läkarbesök resorna dit m.m. Jag har väl ändå ”tur” som ännu inte fått avslag av Försäkringskassan. Mår psykiskt och fysiskt dåligt hela tiden.

Är tacksam att maken har lön.

Jag har sjukersättning sedan många år tillbaka. Har inte råd att klippa mig eller att få tandvård.

Måste hela tiden räkna pengarna, så att man ska kunna klara sig en hel månad. På grund av min värk önskar jag att jag hade råd med massage en gång i veckan, åtminstone en gång i månaden, och att jag skulle kunna klippa mig regelbundet, åka på lite småresor bara för att få komma bort för en stund.

Utan diagnos “finns ” inte min sjukdom. Ligger precis ovanför existensminimum och lägger 2000:- själv på örter som räddar mitt liv. Det blir ca 2000:- till mat, medicin (apoteket ), hygien, kläder (som jag inte köper), och resor plus att djuren har prio nr ett och jag kan äta för det som blir över vilket inte blir mycket. Ansökt på soc för mat och dom tycker att jag har de 2000 som ju går till att hålla mig vid liv.

Sjukvården gjorde mig sjuk och vill nu inte kännas vid det. Socialen vill ha läkarintyg vilket naturligtvis är en omöjlighet. Har inte pengar till tandläkare, hårklippning eller kläder. I år har jag köpt fem par strumpor och limmat ett par skor som nog håller några veckor. Måste kunna gå ut eftersom jag har hund. Äter gröt och bakar bröd men har inte råd till pålägg mer än osten jag köper en gång i månaden. Hade jag inte haft mina djur så hade jag tackat för mig. Har inte varit hos sjukvården på flera år, har tappat allt förtroende för dom.

Katastrof är det ord som beskriver min situation. Lever under existensminimum och är glad om jag har råd till mat en hel månad.

Utfattig för det mesta men har hyfsat ofta mat på bordet i varje fall.

Jobbar 50 %, ligger i separation och kan inte ens köpa en liten etta att bo i. Vart tar man då vägen när det är 10-15 år på hyresmarknaden?

Jobbat 100 %  och blivit mycket sämre. Blev sjukskriven men fick det ej beviljat eftersom min fibromyalgi inte anses vara tillräckligt stor anledning att vara sjukskriven. Fick sälja min älskade nostalgibil för att klara betala mat och räkningar.

Har hel sjukersättning sen 2013. Hade innan det halv sjukersättning sen 2004. Den väldigt lilla sparade peng jag hade gick åt rätt fort för att ha råd att betala ett lån jag hade haft sen några år tillbaka. Nu har jag inte råd att gå till tandläkaren eller frisören. Jag har heller inte råd att skaffa någon form av träningskort, och som alla vet är ju fysisk aktivitet en stor del i att kunna må lite bättre.

Det är svårt med sociala aktiviteter med vänner som att gå ut och äta, ta ett glas vin ute, gå på bio och dylikt. Då måste man dra in på något annat som ofta är “riktig mat”. Det bli några extra dagar med havregrynsgröt istället. Att åka på semester kan jag helt glömma, både på grund av att pengarna och orken inte räcker till. Ekonomin bidrar till en konstant stress, och stress är ju inte det man behöver som kroniskt multisjuk.

Blev bjuden på bröllop för några år sedan. Noga utvalda gäster. När jag fick veta att gästerna skulle bo på hotell blev jag tvungen att backa ur. Brudparet har nog ännu inte förstått varför det blev så. Vi fick en lite mindre bra relation sedan. Det har inte gått att förklara.

Jag upplever en stor skillnad numera mot tidigt i min sjuk- och fattigdom. Efter lång tid med val som präglats av dålig ekonomi känns det mesta utarmat. Mycket i livet är eftersatt. Och jag själv har blivit väldigt påverkad. En stress kring ekonomi och rädsla för hur jag skall klara mig rister mig i märgen och skapar stor ångest vid oförutsedda händelser.

När jag nu levt som fattig i 16 år märker jag verkligen hur mödosamt det är. Och när jag ser framåt finns ingen ljusning. Jag har för evigt förlorat förmågan att påverka min ekonomiska situation. Och sedan tar ålderdomen vid – med motsvarande summa i inkomst.
När man pratar om “fattigpensionärer” föreställer sig nog de flesta att man pratar om en begränsad sista period i människors liv. Där personer kanske många gånger redan ofta hunnit bygga upp någon form av standard och trygghet – som inte går att skapa om den fattigdomen slår till tidigt i livet.
Jag har redan levt som fattig i 16 år. Jag är nu 53.
Jag lever på sparlåga. Låter bli det mesta. Det räcker inte till mer än det allra nödvändigaste. Man känner sig underlägsen. Och detta är inget jag annars ens vill prata om. Det finns en stor skam i det. Vilket utöver själva mödan, även det gör det hela till en större stress än sjukdomarna i sig.

Har så att det räcker till den billigaste maten och hyra. Har ingen bil.
Har sju barnbarn som jag inte kan köpa presenter eller julklappar till
Ledsen för att jag jobbat sedan jag var 16 år och fick min sjukersättning när jag blev 52 år, men ändå lycklig för mina barnbarn. De gör livet för mig.

Typ allt påverkas negativt. En ond, smärtsam, psykisk och fysiskt nedbrytande spiral som snurrar neråt mot ett stort jävla ångesthål.

Jag har levt utan sjukpension i 3,5 år nu (haft sjukpension sedan 2002) och min make försörjer mig och våra barn.
Förutom det uppenbara att vi har det väldigt tight och jag inte har råd till sådant jag skulle ha hjälp av som akupunktur, resa till varma länder, köpa bättre säng, specialbeställda skor, pensionsspara, gå till tandläkaren och så vidare, är det också en så ojämlik och inlåsande situation. Jag är helt beroende av en annan människa för det mest basala som att bo, äta, söka vård och försörja barnen. Nu vill jag ju leva med honom, men tänk om jag inte skulle vilja det en dag? Jag kan ju aldrig lämna, och han kan aldrig lämna mig och låta mamman till hans barn hamna på gatan? Tänker på dem som lever i destruktiva relationer, som aldrig kan slå sig fria på grund av ekonomin.

Förutom detta har kriget med Försäkringskassan skapat en kraftig depression, rädsla för telefonsamtal och post, en ständig beredskap på nya avslag, och en tilltagande känsla av värdelöshet. Att de kanske har rätt. Försäkringskassan har krupit in under huden på hela vår familj.

Jag blev sjukskriven efter en bilolycka 1990. Var gravid med mitt tredje barn. Visste inte då att detta för alltid skulle påverka mitt liv både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Jag fick en svår whiplashskada. När jag var sjukskriven förlorade jag inte så jättemycket ekonomiskt men när jag fick sjukpension år 2000 så blev det en stor katastrof. Då hade jag dessutom fått reumatism -97 efter mitt fjärde barns födelse. Under åren som följde försämrades både min psykiska och fysiska hälsa.
Som sjukpensionär lever man med ständig ångest över att få pengarna att räcka till. Har till och med några gånger fått söka hjälp hos socialen. Detta tog emot något oerhört då det kändes som en stor skam. Men vad skulle vi göra med fyra barn och en man som försökte arbeta så mycket som möjligt för att få det att gå ihop? Ibland räckte det inte till ändå!
Jag känner mig som andra klassens medborgare med dåligt självförtroende.
Har gått i väggen flera gånger, och detta på grund av ekonomin!
Livet har inte varit lätt och ibland har det varit ett rent helvete.
Har alltid hållit en fasad utåt. Har skämts så mycket över situationen, och det har verkligen tagit på krafterna.

På ren svenska. Livet blir ett helvete! Nästa steg är väl att bo på gatan. Försäkringskassan skiter ju i vilket. De har ju alltid rätt. För att inte tala om självkänslan(!) man är VÄRDELÖS, meningslös och oönskad. Som kronisk sjuk finns ingen framtid om man inte har turen att ha pengar! Livsglädje? Noll, zero, icke existerande. Med andra ord. Varför leva alls?

Utförsäkrad. Känner mig mindre värd. Mina barn har upplevt fattigdom. Mitt äktenskap blir fattigt eftersom vår ekonomi räknas ihop, så det blir inga hyresbidrag. Ångest, omodern, sämre mat, ingen semester. Min sjukpension har inte ökat på fem år. Allt är dyrt. Jag hamnar längre och längre ner. Känner mig som skräp och utan värde. Lugnet min hälsa behöver är istället kamp. Jag gnäller inte, är inte otacksam eller bortskämd men så här illa borde det inte vara. Det skapar klasskillnad. Jag är idag andrahands medborgare i det folk tror är ett välfärdsland. Vårt skyddsnät är borta.

Utöver att jag ännu har lite lån att betala av så har jag utgifter för mediciner och läkarbesök. Absolut begränsat med högkostnadsskydd men utöver det så tillkommer resor till de olika instanserna. Vissa besök är i grannstaden 5 mil bort och bensin kostar det med. Det är otroligt mycket mer utgifter nu än när jag var frisk, men inkomsten är mindre. Det går ihop ekonomiskt men jag har inte råd att till exempel åka till mina barnbarn 60 mil bort mer än några gånger per år. Jag har inte råd med service till bilen i den utsträckning man bör. Det är många ”måsten” som får vänta. Insåg även här om dagen att de kläder jag har är cirka två år gamla nästan alla. Det gör det svårt att känna sig helt bekväm i alla situationer och självkänslan får sig definitivt en törn.

Jag har turen att vara bra på att laga mat. Det gör att jag kan köpa av det som finns på extrapris eller som har kort datum och ändå äta hälsosamt.

Det kanske låter som en onödig lyx med bil men den gör att jag orkar min vardag bättre. Att ta pendel till grannstaden för besök hos läkare skulle ta mer än dubbelt så lång tid mot nu med bil och jag skulle vara totalt slut i flera dagar med en sådan resa (ca 4 timmar med bussbyten och pendel utöver besöket) och de dagar som är sämre skulle jag inte klara att handla mat utan min bil. Hoppas ha råd att ha den kvar för min hälsas skull.

Jag får leva i någon av mina barns källare och äta kattmat, om jag blir 65 år.

Jag skulle behöva gå på massage en gång i veckan för att förhindra spänningshuvudvärk och ont i axlarna. En massage kostar nästan 500 kr. Att gå fyra gånger i månaden skulle kosta 2000 kr. Finns inte en chans att jag klarar av detta. Det är viktigt att vi tränar och rör på oss. Att gå på gym är nyttigt. Visst, ett gymkort på 4500 kr, vem ska ha råd med det när man är sjukskriven? Jag vill inte be min man slänga ut massa pengar på mig, detta är något som vi borde få hjälp med när alla läkare säger att det är viktigt att ta hand om sig själv.

Du kan hjälpa

På Lungan i stormen skriver jag artiklar, blogginlägg, gör podcast och videon om hur det är att leva med en kronisk sjukdom i dagens samhälle. Jag försöker nå ut till så många som möjligt så att folk ska kunna få en uppfattning om hur verkligheten ser ut om man är sjuk. Du kan göra flera medvetna om våra liv som är sjuka på många sätt, genom att läsa och dela mina inlägg och följa Lungan i stormen på Facebook.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela
Läs mer:
5 hemligheter som vi kroniskt sjuka håller

4 kommentarer

  1. Jag har levt på sjukersättning i så många år att nu när jag blivit “vanlig” pensionär är pensionen så låg att det inte går att leva ett normalt liv. Det blir så att man drar dig undan allt umgänge med vänner för att man skäms för hur dåligt ställt man har det. De pratar om resor de gjort, teatrar och biobesök, kläder de köper, nya bilen. Ja, listan kan göras lång på saker som jag bara får titta i stjärnorna efter.
    Så det är inte nog med de kroniska sjukdomar jag fått lära mej leva med och den låga sjukersättning jag haft nu måste jag även lära mej leva på sk. garantipension på drygt 8000/mån. Ett barn kan räkna ut hur man har det då.

  2. Får man hjälp av socialen om man inte har råd tex med mediciner? Ett tips är att kontakta församlingens diakon, de kan dela ut matkassar mm.

    1. Har för mig att åtminstone vissa församlingar även kan erbjuda ekonomiskt bistånd i kris, för mediciner till exempel.

  3. Har fått medicinräkning fyrtio euro plus mina vanliga mediciner hälsocentralsräkning 40 euro. Med liten pension blir det svårt att betala ha förstås vanliga räkningar också. Förstår inte hur det är tänkt att man ska klara sej på sjukpension då jag aldrig jobbat. Firar jul hos mina snälla föräldrar. Är inte roligt att inte kunna köpa julklappar till syskonbarnen. Funderar nu när det är igen svårt att få pengarna att räcka mycket på det och mår dåligt. 80 euro är väl inte mycket pengar om man har det eller ens en normal inkomst.
    Handla nästan aldrig kläder,klipper sällan håret,äter billig mat försöker leva så sparsamt jag kan. Redan en hundra euros ökning av min lilla pension skulle hjälpa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *