Det har varit rätt så tyst på Lungan i stormen ett tag nu. Det beror på att jag känt mig psykiskt och fysiskt fullkomligt dränerad på energi. Jag har mått psykiskt mycket sämre på senaste månaderna. Sjuk, sjuk, sjuk. Blodhosta, sömnlösa nätter, hopplöshetskänslor i en enda sörja.
Jag har varit och är fortfarande så stressad att jag har svårt att komma ihåg saker. Vad hände i förrgår? Vad hände förra veckan? Vad sa jag just? Vad skrev jag igår? Min hjärna går tusen varv i sekunden, så uppskruvad är jag.
Jag har varit till läkare på hälsocentralen. Jag har träffat min psykiater och jag har träffat min lungläkare. Det har tagits slemprover, röntgen och blodprover. Ingenting nytt har upptäckts. Men bara stressen som allt det här innebär är tillräckligt för att slå ifrån mig den lilla smulan vett jag har kvar i skallen.
Mina lungor har blött av minsta lilla i ett år nu. Bronkiterna har varit konstanta. Det har gjort att jag inte orkat röra på mig, vilket jag absolut skulle behöva för att må bättre. Men vad gör man när man sitter och hostar blod i engångsmuggar? Inte så mycket kan jag säga.
Jag har mest suttit och stirrat. Jag har handarbetat lite, spelat datorspel med Johan, fotograferat stjärnhimlen och varit hos mina föräldrar lite nu och då för att få omväxling i vardagen. Mycket annat har inte hänt.
Jag har fått tid till en datortomografiundersökning. Mera strålning. Men då ser dom mera exakt om det är något på tok i min lungor. Vill inte ens tänka på det. Sen har jag tid till fysioterapeut och mera blodprover. Datortomografin och fysioterapin är först i maj, så jag försöker att inte tänka på det nu.
Blodproverna som jag borde beställa tid till har jag inte orkat tänka på ens. Och plötsligt kom jag på att jag har en tid till psykiater i april också.
Någon gång tycker jag att jag kunde få ens en liten paus. Få sova två ordentliga nätter i rad, men nej. Det verkar omöjligt. Om jag är lite mera aktiv en dag så är jag så uppe i varv att jag inte kan sova på natten, trots att jag är obeskrivligt trött.
Det är många rutiner vi borde ändra på i vår vardag gällande sömn, mat och motion. Men det är svårt när vi båda två är fullkomligt slutkörda. Och mycket av vår tid och energi går åt till att kämpa mot myndigheter.
För tillfället är jag officiellt arbetslös och söker heltidsarbete för att få pengar medan jag väntar på nytt beslut om fortsatt rehabiliteringsstöd. Jag har för första gången i mitt liv fått en ett år lång sjukskrivning för min psykiska ohälsa. Det vill säga för depression, generaliserat ångestsyndrom, hypokondrisk störning och utbrändhet. Vet inte om det står utbrändhet på pappret men det är absolut ingen tvekan om att jag är det.
Mitt rehabiliteringsstöd som jag ansökte om september 2018 fick jag beslut om några dagar före julafton. Då var vi utan pengar i flera månader. Vi fick inte ens utkomststöd eftersom folkpensionsanstalten ansåg att vi hade fått för mycket pengar. Och dom tog förstås inte i beaktande att Johan hade fått en oväntad indrivning på 1600 €.
Jag hann inte njuta länge av att ha ett löpande rehabiliteringsstöd. Det kom i januari och februari och sen var det slut. Nu väntar jag igen på nytt beslut som det står att ska räcka ungefär två månader. Hyran fick vi i alla fall betald den här månaden, om än två dagar för sent. Det är en stor psykisk påfrestning att inte veta om man ens kan betala sin hyra.
Nu är vi alltså två arbetslösa som söker heltidsarbete här, hur sjukt det än låter. Vi har ansökt om allmänt bostadsbidrag igen eftersom jag bytt stödform tillfälligt och blivit beviljade det. Och vi fick för första gången utkomststöd sedan oktober 2018. Det är fyra månader utan utkomststöd det. Men vi har klarat oss med hjälp av matlappar från socialen och mina föräldrars hjälp.
Nu väntar vi båda på att vi om några dagar ska kunna ansöka om arbetsmarknadsstöd så att vi får några räkningar betalda. Det jobbigaste är ovissheten när det gäller både hälsa och ekonomi. Hälsan stressar ju förstås allra mest. Och det är ju också jättetråkigt att aldrig ha pengar över för nöjen, hobbyer och liknande. Det har vi bara tack vare andra människors hjälp.
Nu ska jag blunda och dricka en kopp kaffe och försöka fundera på något trevligare. Den här sörjan finns det ändå ingen lösning på.
Usch vad kämpigt för er!! Tyvärr kan jag relatera till alltför mycket av det hela för egen del också. Det är verkligen ett heltidsjobb att vara kroniskt sjuk. All energi och tid det tar hela tiden. Energi som kan läggas på bra mycket roligare saker än att ringa samtal till sjukvård, försäkringskassa och liknande saker. Hoppas att det löser sig för er med bidrag/jobb!
Huhhu. Vet hur hopplöst det känns när man inte får någon hjälp och hamnar utanför systemet. O inte har man hur mycket ork som helst att kämpa mot FPA heller.. Lever själv med ME/CFS och är så gott som bunden i hemmet. Har många gånger funderat på hur man ska kunna bli bättre (/frisk, om det ens är möjligt) när man inte får vara sjuk? Stressen över ekonomin o hälsan sliter ju enormt på en. Hoppas att ni orkar och att situationen en dag blir bättre trots allt! Styrkekramar!
Hejar på dig och hopps att du ska finnaeb lösning ❤️