Något som är väldigt komplicerat när man är kroniskt sjuk är att kunna ge löften. Jag har själv så många gånger sagt till mig själv att jag inte ska lova något åt någon, eftersom jag inte vill göra någon besviken. Ändå kommer jag på mig själv med att lova det ena och det andra.
Det kanske inte är frågan om riktiga löften. Det handlar för det mesta om halva löften, eller att inge någon falska förhoppningar. ”Vi håller kontakten!” eller ”Vi ses!” säger jag ofta. Och jag menar verkligen det jag säger. Jag vill ju orka ha socialt umgänge. Jag vill allt möjligt. Men när det kommer till initiativtagande är jag helt utpumpad.
Måendet varierar kraftigt
Mitt mående varierar kraftigt från dag till dag. Att ha planer är för mig väldigt svårt och stressande. Om jag lovar att jag ska träffa någon över en kopp kaffe om två dagar kan det leda till en sömnlös natt dagen före. Vilket leder till extremt dåligt mående åtminstone en vecka efteråt.
Att lova att utföra någon sorts arbetsuppgift, ett litet uppdrag eller en tjänst är ännu svårare. Om jag inte orkar utföra något jag lovat blir jag mycket besviken på mig själv. Fastän jag försökt intala mig själv om att det inte är någon fara om jag inte orkar så känns det ändå som en liten käftsmäll.
När jag stöter på bekanta på stan leder det ofta till att båda parterna står och konstaterar att det skulle vara roligt att ses. Vilket jag ju också tycker. Det som stör mig mest är hur meningarna som kommer ur mig låter lite väl positiva. Det känns som om jag inte är helt ärlig trots att jag vill vara det.
Orkar inte ta initiativ
Varför är det så svårt att säga att det skulle vara roligt att träffas, men att man knappast själv orkar ta initiativ till det? Och att man gärna träffas en kortare stund någon dag som råkar vara lite bättre.
Ändå står man där och hör hur följande mening slinker ur en:
Problemet är att jag sällan har en dag som jag är tillräckligt pigg för att ta initiativ till någonting. Visserligen händer det då och då att jag tar kontakt med folk, men det är ändå bara frågan om någon gång per år.
Det skulle vara jätteroligt att träffas! Jag hör av mig så småningom!
Jag är säker på att ingen skulle ta illa upp över att höra en mera sanningsenlig version angående fikastunder, filmkvällar och dylikt. Men otroligt vad det ska vara svårt att lära sig att vara ärligare. Jag driver ju Lungan i stormen för att lära kroniskt sjuka att vara ärliga om sitt mående. Man skulle ju tycke att jag borde ha det hela på koll själv. Men ärligt talat, det har jag inte.
Jag ska försöka påminna mig om det här nu under sommaren. Nästa gång någon föreslår en träff ska jag förklara om hur svårt det är för mig att ta initiativ. Och hur svårt det är att lova att det ska se på en viss dag en viss tid. Förutom mitt fysiska mående känns det som om det är mina egna halva löften eller små vita lögner som gör tröskeln för att orka umgås med folk ännu högre.
Jag är glad över att jag ännu har kvar vänner som vill träffa mig trots att jag de senaste åren gått under jorden.
*Bild från Pixabay
