Några sjukare veckor

Det har inte blivit så många nya inlägg skrivna på ett tag. Det beror på att jag varit sjuk. För någon vecka sedan fick jag en infektion. Infektioner har jag ju hela tiden vilket gör tillvaron väldigt tung, men den här infektionen var lite värre.

Jag blev kallsvettig bara av att röra på mig lite och jag kände mig fullständigt utslagen. Som tur råkade jag ha mina rutinblodprover just då. J körde mig som vanligt till universitetssjukhuset i Åbo och jag staplade andfådd och suddig iväg mot labben.

Läkaren ringde nästa dag och berättade att min crp var 38 och mitt hemoglobin 110. Tack och lov var det min egen lungläkare som ringde. Med honom känner jag mig trygg. Men ändå blev jag skärrad. Jag brukar lätt hamna in på sjukhus om jag har en värre luftvägsinfektion som inte behandlas med antibiotika.

Istället bestämde vi att vi skulle ta en ny kontroll några efter helgen. Han påpekade också att vi måste utesluta att min autoimmuna sjukdom inte har blivit aktiv igen. Det var jag så gott som säker på att den inte hade blivit, men jag flippade ändå ur.

Det hjälpte inte hur jag än försökte skjuta ifrån mig katastroftankarna. Dom gjorde intrång i min skalle dygnet runt. Jag fick ingen sömn, vilket stressade mig ännu mera. Man ska ju sova och vila ordentligt när man är sjuk.

Det blev en vecka på soffan. Jag bara satt och stirrade på tv:n eller datorn. Orkade ingenting alls. Ångesten satte sina klor i mig med full kraft och jag blev arg för att jag inte ännu klarar av att bemästra min ångest bättre. Det gjorde ju inte saken bättre. Allt jag lyckades med var att göra det så svårt för mig själv som möjligt.

När det väl var dags för att gå på nya blodprover trodde jag att jag var så gott som färdig för att tas in på sjukhus. J fick komma med mig ner till labben för att hålla mig sällskap. Blodproverna blev tagna och jag var ett nervöst och svettigt vrak.

Det var måndag och läkaren skulle inte ringa förrän på fredag. Jag klarade inte av att vänta, så jag bad J kolla mina värden på nätet. Min ångest var så stark att jag ville hålla för öronen när han kom och berättade att min crp var 14. Alltså en så låg crp har inte jag haft på flera år.

Jag blev paff. Såklart mådde jag ju dåligt efter infektionen. Jag var ju långt ifrån frisk. Men nog spelar psyket en mycket större roll i hur man känner sig än man någonsin skulle tro. Så mycket av mitt bedrövliga mående är psykiskt. Jag klarar inte av att slappna av och har inte gjort det på två år nu.

Att vara utbränd och lungsjuk är inget som går att beskriva i ord. Det är inte en upplevelse som jag ens skulle önska min värsta fiende. Det jobbigaste är att det tar sån tid. När jag tycker att jag gått ett steg framåt går jag fem tillbaka.

Just nu är jag inne i en sämre period än vanligt. Lungorna blöder lätt. Jag hosta upp stora klumpar. Tröttheten är fruktansvärd, men ändå sover jag inte på nätterna. Senaste dagarna har jag somnat mellan 4 och 6 på morgonen.

Ändå har jag en del saker på gång. Hur jag får något gjort har jag ingen aning om. Jag tvingar mig. Jag orkar inte bara sitta och fundera på sjukdomar och oroa mig för allt i hela världen.

Idag lanserade jag en ny sajt som heter Upp till ytan. Där publicerar jag artiklar jag skrivit om psykologi och relationer. Fokus ligger på att hjälpa människor att känna igen, ta sig ur och läka från osunda relationer. Det ska bli spännande att fylla på med nytt innehåll.

Gå gärna in och bekanta dig med och gilla den nya sidan på Facebook. Som kroniskt sjuk kan man också ha mycket nytta av mina relationsartiklar.

Förhoppningsvis kommer det att bli lite bättre snart. Jag ska börja med att försöka få en någorlunda bra natts sömn. Det får vara slutbloggat för idag. Ska försöka skriva flera kortare uppdateringar och artiklar så fort jag får lite mera energi igen.