Någon av det allra bästa med att driva Lungan i stormen är människorna som jag kommer i kontakt med. Jag får så gott som dagligen en överväldigande positiv feedback på inlägg som jag skriver. Folk sänder mig sina varma tankar och önskar att de kunde hjälpa mig.
Jag vill bara berätta till alla er som pratar, kommenterar och skickar fina meddelanden till mig att det betyder så otroligt mycket för mig! Jag känner mig sedd och förstådd och mindre ensam med min sjukdom och hopplösheten.
Sjukdomsinsikter
Det betyder mycket att ni visar att ni bryr er. Ni skrattar med mig och ni är flyförbannade på de galna instanserna tillsammans med mig. Ni följer min situation och visar intresse för hur jag har det. Och jag hoppas att jag också ger er tillbaka något genom mina artiklar om kronisk sjukdom och psykisk ohälsa.
En av de största och svåraste insikterna min sjukdom gett mig är hur många välvilliga, empatiska och otroligt snälla och generösa människor det finns. Människor som jag inte känner från förut har plötsligt nått ut till mig mitt i mitt elände och visat att de vill hjälpa mig på alla tänkbara sätt. De vill hjälpa till med praktiska saker och de visar tydligt att de finns här för att prata om jag behöver det. Många frågar mig exakt hur de kan göra för att hjälpa mig, och jag vet för det mesta inte riktigt vad jag ska svara, men bara det att ni frågar värmer ju mer än tillräckligt.
Jag har fått nya vänner för livet. Vänner som jag tänker ta väl vara på. Vänner som är genuina. Sådana som förstår att sjukdomen är en stor del av mitt liv som jag behöver få prata om för att orka ta mig igenom dagarna.
Lyckligt lottad
Jag är också lyckligt lottad som har vänner och en familj som hjälper mig med vad som helst. Vänner som hör av sig trots att de inte hört ett knyst av mig på evigheter. Vänner som har tålamod och inte har några krav eller förväntningar på mig.
Ni är alla guld värda! Tack för att ni finns och tack för all er hjälp!
Det finns ju förstås också tråkigare insikter som jag fått sedan mitt insjuknande. Människor som man trodde att skulle visa att de brydde sig när man traskar på i ett ändlöst mörker verkar inte bry sig det minsta. Det är människor som bara vill träffas på sina egna villkor och som verkar tycka att min sjukdom är tung och jobbig. De är knappast ens intresserade av att kika in på min blogg eftersom de antagligen tycker att jag bara ältar sjukdomselände.
Så många gånger som jag har sagt att ingen är sin sjukdom, och det står jag fortfarande för. Men det går inte att förneka att sjukdomen är en stor del av mitt liv som påverkar mig på så många sätt, dagligen. Jag kan inte förneka känslan jag har av att inte duga på grund av min sjukdom. En del har absolut inget intresse av att ens försöka förstå mig, eller mig och min man för den delen, för vi lever ju i det här bottenlösa mörka hålet tillsammans.
Att vi orkar kämpa är tack vare er medmänniskor som visar att ni bryr er hela tiden. Tack än en gång!
