Läste ett blogginlägg med rubriken ”Skall vuxna barn få veckopeng?”. Skribenten hade läst en artikel i den finska kvällstidningen Iltasanomat där man tagit upp fenomenet att föräldrar hjälper till med att försörja sina vuxna barn. Artikeln hade tydligen varit negativt vinklad. I vår nordiska kultur ser vi inte positivt på ”barn” som bor länge hemma och får ekonomisk hjälp av sina föräldrar.
Självklart anser jag också att föräldrar inte borde behöva hjälpa sina barn ekonomiskt efter att de blivit myndiga, men när verkligheten inte riktig är på det viset. Att hitta jobb är svårt. Och att få en fast anställning är ungefär som att leta efter en nål i en höstack. Och många av systemen gör så att det inte lönar sig att arbeta eftersom man riskerar att gå miste om sina stöd som man behöver för att överleva.
Stor press på studerande
Att studera och arbeta är en helt annan historia. Man får se upp med att inte tjäna för mycket pengar vid sidan om sina studier. Har inte koll på vad gränsen är idag, men många väljer alltså att både studera och arbeta för att klara vardagen. Annars kan de bli tvungna att ta studielån, och det är det verkligen inte alla som vill.
Hur folk orkar ha ett arbete vid sidan om sina studier har jag aldrig förstått. Man kan inte bara förutsätta att alla har den orken som krävs. Därför blir ju många utbrända, sönderstressade och deprimerade också.
Det är allt annat än lätt att vara ung vuxen idag. Och att vara sjukskriven och ung vuxen är ännu värre. Man kan inte förutsätta att vi alla är gjorda av stål. För att några tycks klara och orka med vad som helst betyder det inte att man kan förutsätta att den stora massan klarar av samma sak. Det här ser ju inte myndigheterna.
Ingen hänsyn
Många unga vuxna, arbetslösa och sjukskrivna mår verkligen dåligt, och eftersom inga statliga instanser verkar ta någon hänsyn till det här stora problemet så vill ofta personens nära och kära göra sitt allt för att hjälpa och stöda den som har det svårt. Speciellt om det är frågan om deras barn, vuxet eller inte.
Själv är jag 33 år och min man 34 år. Vår vardag skulle inte gå runt utan mina föräldrars hjälp. De har verkligen inga överloppspengar. De har helt normala arbeten inom köks- och försäljningsbranschen. Det är inte frågan om att de försörjer oss helt och hållet, men de hjälper till här och där när de har möjlighet, både ekonomiskt, praktiskt och psykiskt.
De vet att vi har det svårt och vill att vi ska ha möjlighet till små simpla nöjen som piggar upp vår vardag. Utan dom skulle vi inte klara oss. Eller vi skulle överleva men må extremt dåligt.
De hjälper oss genom att ibland hämta mat, ge en tjugolapp här och där så att man kan tanka sin bil och åka på en kopp kaffe någonstans. Vi har fått använda av deras ved när vi bott i sommarstugan som en gång varit min farmor och farfars. Och nu när vi inte kunde betala hyran och var helt i blåsten hjälpte mina föräldrar till. Och deras hjälp är alltid kravlös. Dom vill göra allt för att vi ska må bra, trots att dom egentligen inte har råd. Det handlar om att göra prioriteringar i livet helt enkelt.
På egna ben efter 18
Men alla har ju inte sådana föräldrar som har möjlighet att hjälpa. Och många har föräldrar som helt enkelt inte vill hjälpa, utan de vill satsa på sina egna liv istället. Vad det än beror på så kan man ju inte förutsätta att föräldrar ska försörja sina vuxna barn. Det borde ju finnas fungerande system istället så att studerande, sjuka, arbetslösa och alla andra utsatta människor skulle ha en ekonomisk grundtrygghet. Men när det inte fungerar så måste man ju lösa det på något annat sätt!
Där väljer ofta personer som står den utsatta nära att stöda. Föräldrar ger sina vuxna barn pengar så att de ska orka och så att de ska klara vardagen utan att må dåligt av pressen på att förtjäna pengar, tills de klarar av att försörja sig själva.
Kroniskt svårt läge
Men så finns det dom som jag och min man som har hamnat i en ond spiral som aldrig tycks ta slut. Sjukdom och arbetslöshet och psykiskt illamående är vår vardag. Vi kämpar år efter år för att komma vidare, men det kommer bara avslag och motgångar. Och min sjukdom är ju kronisk så jag kommer ju inte att bli bättre.
Inte så bra att jag skulle klara av att ha ett arbete som skulle motsvara de statliga stöden jag fått i olika former. När jag och min man lägger ihop våra stöd täcker de just och jämt hyran, mat och kanske någon räkning om vi har tur. Vi lever ständigt under existensminimum.
Just nu har jag inga stöd alls. Jag väntar på beslut om rehabiliteringsstöd och har väntat sedan augusti. Vi har fått avslag på utkomststödet retroaktivt för oktober och för november. Jag har ingen aning hur vi ska få något att gå runt, någonsin. Jag har stridit med instanser sedan 2010.
Olika lyckligt lottade
Det jag ville komma till är att många föräldrar eller närstående till personer som har det svårt bryr ju sig om personen i fråga. Därför väljer de att hjälpa till när de har möjlighet. Jag är lyckligt lottad som har så fina föräldrar. Dom ser och hör oss och vill hjälpa till på alla sätt de kan. Men alla har det inte så bra. En del har föräldrar som lämnar sina barn till sitt eget öde. De resonerar som så att när man är 18 år är man vuxen och då ska man klara sig själv eller söka understöd från staten, därmed jämnt.
Ohållbart system
Jag säger det en gång till, skulle det bara fungera så bra, men när det inte gör det! Och resultatet ser man genom alla deprimerade och sönderstressade människor som tappat all tro på sig själva. De ser sig själva som misslyckade för att de inte klarar sig trots att de är vuxna.
Sen är det en helt annan historia det där med föräldrar som skämmer bort sina barn och finansierar hela deras liv i princip trots att de kunde klara sig själva. Men det är en helt annan diskussion och inte det som jag syftade på i det här inlägget.
Vad har du för tankar kring det här? Lämna gärna en kommentar.
Det är verkligen sorgligt att samhället idag gör att det blir ens föräldrar som får ta huvudansvaret för sina vuxna barn, när staten inte förmår ge unga vuxna det stöd de behöver för att klara sig själva. Jag har bott hos min föräldrar i ca. 1 år nu och har inte betalat hyra och mat, för det har de gladeligen gjort själva – de är väl dessutom glada att ha mig hemma en längre tid med tanke på att jag mestadels bott långt hemifrån sen jag började studera. Det kan kännas lite pinsamt att berätta ibland, men jag försöker samtidigt vara öppen med situationen. Hur skulle jag kunna bo på egen hyra och klara mig helt själv (speciellt när jag har möjligheten att bo gratis – något jag får skatta mig lycklig över), när jag blir bestraffad av FPA för att jag jobbar 4 skift istället för 3 skift (dvs går över 300 euros gränsen) på en månad och då får ca. 550 euro i handen istället för ca. 1000 euro som jag antar det skulle bli om jag bara tagit de 3 skiften och tackat nej till det fjärde… Om jag förstått det rätt skulle jag ju få fullt stöd utöver lönen från de 3 skiften. För 550 euro är jag inte säker på om jag skulle kunna betala alla räkningar, diesel (behöver bil för att kunna ta mig till två av de ställen där jag vikarierar ibland), och mat m.m. 1000 euro däremot skulle kännas som ett lyxliv för mig, jag skulle kunna betala alla utgifter OCH spara pengar varje månad. Tyvärr tror jag bara det hänt en eller två månader i år att jag skulle ha fått in kring 1000 euro. Normen är just där kring 550-600 euro, för det är inte många skift per månad som jag brukar få. Ja, det finns ju socialen, men efter att jag börjat följa din blogg skulle jag knappt ens våga gå dit, samt pga andra historier jag hört om hur de ifrågasätter ens boendekostnader fast man bor så billigt som det bara går i princip. En studerande i åbo bodde i en sk “självmordsetta” och det var för lyxigt enligt socialen, kan du fatta det 😀 Hon var lite uppgiven och undrade om hon borde flytta in i en pafflåda på parkeringen… Jag är kanske för snäll och plikttrogen som alls tar emot mer än tre vikarieskift per månad, egentligen borde jag väl sälla mig till “soffliggarna”, om jag ser på min personliga ekonomi alltså. Men av någon anledning förmår jag inte göra det, vill inte känna mig som en utnyttjare av systemet. Nåja, bara jag nu kommer mig till Australien (för pengarna jag lyckats spara ihop nu under året tack vare mina föräldrars stöd), så kanske man äntligen kan börja arbeta lite mera! 🙂 Alltså det känns ibland som att jag använder din blogg som en klagomur, hoppas att du inte ser det så och ber om ursäkt isf :’D
Alltså shit, nu såg jag vilken enormt lång kommentar jag egentligen skrev..! Nå, “njut” av min essä nu då xD Och så insåg jag nyss att jag ju faktiskt skulle få en liten slant i bostadsstöd om jag bodde på egen hyra, så jag inser att jag nog antagligen skulle överleva, men inte mycket mer än så. Jag skulle t.ex. inte riktigt ha möjlighet att spara och kunna ta mig ur situationen (dvs åka till ett land med bättre jobbmöjligheter).
Precis, aldrig är det liksom lönsamt verkar det som. Och tack för essän! 😀
Nej inte känns det för mig som om du klagar för mycket här 😀 Min blogg är ju ett ställe där jag uppmuntrar till öppenhet och ärlighet och jag är jätteglad att du vågar dela med dig och berätta hur läget faktiskt är. Det är ju också intressant för alla som läser att se att det inte bara är jag som hittar på, utan att flera faktiskt sitter i samma båt. Så tack för din kommentar! Och jaa.. vad ska man säga om systemen? De är helt klart inte genomtänkta. Det verkar som om ingen ser människan bakom pappren och siffrorna.
Jag tycker absolut att föräldrar kan hjälpa om de har möjlighet, speciellt under tiden (vuxna) barnen studerar och innan de kommer in i arbetslivet på riktigt. En vän till mig är ensamstående och doktorerar utomlands, och fast hon försöker klara sig själv skulle hon inte ha vågat flytta om hon inte skulle ha vetat att föräldrarna kan hjälpa vid behov. Det är ju synd om man inte kan utbilda sig som man vill på grund av ekonomin…
Nu har jag själv växt upp i fattig familj och aldrig haft något säkerhetsnät, utan jag har hjälpt föräldrarna ekonomiskt i typ samma mån som de har hjälpt mig. Men jag vet att då min dotter blir ung vuxen vill jag kunna agera säkerhetsnät åt henne, så hon inte ska vara tvungen att jobba istället för studera.