Bra och sämre nyheter

Dags att uppdatera er lite om vad som hänt med mig på sistone. Jag drabbades ju av en lunginflammation på julen och låg inlagd på lungavdelning ända fram till julafton. De hade bråttom att skicka hem patienterna, och ingen vill väl ligga inne över julhelgen. Jag var säkert den enda patienten som bad om att få stanna längre. Jag har ju erfarenhet av hur det brukar gå när jag blir hemskickad för tidigt. Ändå kändes det som om allt gick lite för snabbt. Efter att jag bytte till antibiotika i tablettform och efter att det tog slut kändes det inte riktigt som om allt skulle vara över. Det gjorde ont när jag andades i käkar och skulderblad och jag hade en pressande känsla över höger lunga.

Obehagliga lungblödningar

En massa slem kom upp till slut och efter det kändes det lite bättre. Men en natt när jag skulle sova försökte jag böja mig lite bakåt. Lutade huvudet och överkroppen lite bakåt medan jag låg i sängen, inte någon överdrivet kraftig rörelse. Plötsligt rev det till och gurglade i lungan och upp började det komma blod. Det var mera blod än på länge och det var väldigt skrämmande. Jag fick sitta uppe hela natten och försiktigt böja mig framåt och harkla upp blod i en mugg. Det var det värsta som hänt på länge. Så obehagligt! Man hinner tänka en massa katastroftankar. Har sjukdomen blivit mera aktiv igen eftersom det varit så krångligt de senaste månaderna? Kommer min lunga snart att förstöras? Och så vidare i oändlighet.

Efter att jag kom hem från sjukhuset har jag fått riktigt svåra sömnstörningar. Jag har inte kunnat koppla av och somna alls. Har haft svår ångest på kvällar och nätter och legat vaken till klockan fem flera gånger än jag vågat räkna. Jag har inte kunnat slappna av alls sedan jag kom hem från sjukhuset. Nu först börjar det kanske lugna ner sig lite.

En rolig nyhet

Men från lungproblem till en rolig nyhet. Jag har blivit antagen till en distansutbildning i Salo. Jag ska börja studera marknadsföring på sociala medier. Och på finska dessutom! Hur gick det så här? Och kommer det att gå?

Sanningen är att det är oklart hur det kommer att gå. Utbildningen är 1,5 år och det mesta av den går ut på att jag arbetar via min och Js firma. På sätt och vis är det som ett läroavtal, det vill säga att man lär sig i yrkeslivet, men ändå inte riktigt samma sak eftersom jag inte kommer att vara på en praktikplats hos en arbetsgivare utan fokusera på att bygga upp och utveckla egen företagsverksamhet. Mitt främsta mål kommer att vara att utveckla Lungan i stormen.

Det var firman som utredde min arbetsförmåga som gav mig det här förslaget eftersom jag ändå inte fick igenom någon deltidsinvalidpension. Mitt pensionsförsäkringsbolag vägrar ge med sig och jag har inte krafter kvar att strida. Det känns hemskt att ge upp. För jag borde ju ha rätt till att bli sjukskriven åtminstone på deltid. Att studera kan ju till och med tänkas vara en nackdel för mig eftersom både folkpensionsanstalten och pensionsförsäkringsbolaget i framtiden kan anse att jag är fullt arbetsförmögen. Men jag vet inte vad jag ska göra. Orkar inte längre må dåligt av att fundera på allt det här. Så jag gjorde som Verve föreslog och sökte in till utbildningen.

Nya ansökningar

Om jag nu har tur så ska jag kunna få understöd av folkpensionsanstalten för mina studier. Det är studier i rehabiliteringssyfte. Alltså studier som på något vis ska vara till fördel för mig i framtiden så att jag kan vara med i arbetslivet åtminstone på ett hörn. Men man kan inte vara 100 % säker på att ansökan går igenom. Man kan aldrig vara säker på något när det gäller sådana här saker.

Framtiden är fortfarande lika oviss och om jag får det här studiestödet beviljat (som är högre än deltidsinvalidpension) är det också bara en tillfällig lösning. Målet är väl att studera klart och sedan ansöka om deltidsinvalidpension på nytt och hoppas på att de överväger att bevilja mig ekonomiskt stöd sen.

Förvriden dygnsrytm

Ännu tillbaka till utbildningen i Salo. Där ingår också närstudier, alltså studiedagar så man borde vara på plats i skolan. Till Salo är körsträckan från vårt hem ca 45 minuter lång. Dagarna börjar 8.30 och de är ungefär en gång i månaden. Hur det ska lyckas har jag ingen aning om. Just nu sover jag ju till tolv eller ett på dagen, men det får jag se sen. Det var inte nödvändigt att vara med på alla dagar sade den utbildningsansvariga. Jag kunde välja sådant som jag har nytta av mest, så jag tror och hoppas att det ska ordna sig. Och jag hoppas att jag kommer att ha ens lite ork över för att förverkliga mina studier. På sätt och vis känns det som att jag gett upp kampen om rätten till sjukpension, men samtidigt så tycker jag också att det ska bli roligt att försöka studera. Jag har ju en utbildning i marknadsföring sedan tidigare och har sysslat med media i olika former ett bra tag så jag tror att en vidareutbildning inte kommer att kännas övermäktig eller ogenomförbar. Observera att jag bara tror.

Varifrån ska en sjuk människa ta sin ork? Frågan kvarstår ännu. Sjuk verkar ju vara förbjudet att vara. Jag klarar och orkar försöka tack vare min fina och stöttande familj. Jag vet att de alltid hjälper mig med vad som helst när som helst. Men ändå finns det ju ingen garanti för att jag kommer att orka med det här, men ännu mindre orkar jag slåss med instanser.