telefonsamtal till läkare

Det har gått flera veckor, säkert månader då jag bara legat och hostat upp slem. Bröstkorgen ömmar. Nackmusklerna är så spända så att jag blir yr ibland. Känner mig utmattad, svettig och sjuk. Detta trots att mina blodvärden faktiskt är bättre än på länge just nu.

Slemmet bara rinner ur mig. Jag får hänga upp och ner från soffan och sängen. Och ju mera jag hostar, desto värre blir det. Emellan varven gråter jag. Jag få inte ens sova på nätterna. Därför har det knappt funnits någon tid och ork till att skriva.

Kan berätta hur svårt vissa ”enkla” saker kan bli för mig. Jag skulle ringa min lungläkare som jag väl egentligen borde ha ringt för länge sen. Jag tycker om min läkare väldigt mycket. Det är inget märkvärdigt att prata med honom. Men den psykiska stressen blir bara för mycket.

Jag är så utmattad. Orkar inte tänka på konsekvenserna av ett samtal. Min hjärna orkar inte helt enkelt. Jag orkar inte vara sjuk. Jag orkar inte genomgå samma undersökningar igen. Jag orkar ingenting.

Men ändå gick jag upp till övre våningen med min telefon och en kopp kaffe och stängde in mig. Måste var helt ensam om jag ringer. Tänkte att jag ska klara det här. Jag ska ringa. Så jag letade fram rätt nummer i min telefonbok och tänkte trycka på ring upp. Men det gick inte. Hjärtat började hamra som en hop skenande antiloper. Jag hörde hur pulsen dundrade i mina öron. Den dundrar nu medan jag skriver det här.

Läs också  Sjukhusdrama

Händerna bara skakade. Jag försökte ta ett djupt andetag och bara trycka på gröna luren. Men nej. Det gick inte. Jag slängde telefonen på sängen och började i stället lipa, än en gång. Sen försökte jag sansa mig igen. Tänkte att det inte kan vara så svårt. Jag får väl ta vad som kommer bara. Vad är det värsta som kan hända? Min läkare är ju jättesnäll och vill hjälpa mig. Det vet jag.

Jag fortsatte stirra på min telefon medan jag hinkade i mig kaffe. Tryck nu. Tryck nu. Tryck nu! Om jag inte trycker nu så kommer jag aldrig att ringa. Så fungerar jag.

Till slut efter kanske tjugo minuters onödigt velande tryckte jag bara på luren. Signalerna gick och jag hoppades på något sätt att ingen skulle svara. Och tänka sig, till min stora lättnad svarade ingen. Än en gång lyckades jag skjuta upp ett samtal som jag inte skulle orka med. Samtidig så visste jag att jag måste få kontakt.

Återigen tog jag upp telefonen och letade efter avdelningsskötarens nummer. Där svarar det åtminstone alltid. Så jag visste att om jag ringde så skulle jag få något svar. Till slut lyckades jag ringa upp och pratade (på min knaggliga finska) med avdelningsskötaren. Det hela slutade med att läkaren ska ringa upp mig på torsdag. Högst antagligen.

Läs också  5 stora saker i mitt liv just nu

Jag vet inte riktigt vad poängen är med det här inlägget. Jag vill bara berätta om hur stor höna man kan göra av en fjäder. Att jag är ologisk är det ingen fråga om. Det är bara så här det blir för mig när allt känns som för mycket. Att orka ta tag i små saker kan vara ett jättejobb för någon som är kroniskt sjuk.

Jag blir arg på mig själv. Känner mig som en femåring som inte klarar av att ta hand om sig själv. Det händer sig faktiskt att inte jag orkar ringa, utan min partner får ringa för min del när jag inte har någon psykisk ork alls. Men idag gjorde jag i alla fall ett försök. Kanske känner någon igen sig?

*Bild av progressman via Canva