Jag har två förbannelser i mitt liv. Den ena är min kroniska sjukdom och den andra är den plågande sömnlösheten. Dessa två djävlar går hand i hand och försöker urholka mig på mitt minimala energiförråd. Dygnet runt försöker de förgöra min livsglädje och min livskvalitet. Och ju tröttare och sjukare jag blir desto djupare slår de in sina klor i mig.
I natt var ännu en natt då jag trodde att jag skulle bli galen. Jag låg i sängen och var dödstrött. Jag menar så trött så att kroppen ångade, ögonen sved och jag måste be min man att gå och släcka en lampa som jag hade glömt på. Sedan lade J huvudet på kudden och somnade sött, som vanligt.
Jag tvingade mig igenom några sidor i en bok. Bara för att lugna mitt huvud lite. Före det hade jag stickat några varv på en tröja som jag håller på att göra. Jag tog min sömnmedicin och försökte tänka på det fina och det positiva i mitt liv. Men när jag lade mig ner för att sova satte helveteskarusellen igång än en gång.
Tankar bara rusade igenom mitt huvud. Först helt vanliga saker. Jag tänkte på flytten, på en väns syster, på vad jag gjort idag och så vidare. Helt utan att jag märkte det började tankarna accelerera och bytas ut i allt snabbare takt. Till slut var det som att bläddra igenom ett fotoalbum med så hög hastighet att man knappt hinner se vad bilderna föreställer.
Alltihop blev som ett brus i min hjärna. Ett brus likt myrkrig på tv. Tänk dig att byta kanal så fort du kan. Att hoppa från myrkrig till myrkrig med volymen uppskruvad till max. Ungefär så känns det i mitt huvud till slut. Mina muskler började spänna sig av den stigande stressen. Också helt utan att jag märkte det.
Där låg jag och tänkte på ganska normala saker. Försökte att absolut inte tänka på sjukhus och sjukdomar eller på folk som dör. För då vet jag att jag absolut inte kan sova. Istället flög flodhästar, smörgåstårtor och disneyfilmer genom mitt huvud, ihopblandade till en enda purésoppa.
Månsken, fågelkvitter och soluppgång. Allt med natten gör mig irriterad. Alla tecken på att världen håller på att vakna medan jag fortfarande ligger och vrider mig gör mig galen. Och jag vet att det enda sättet för mig att alls komma upp ur sängen är att sova bort halva dagen. Om jag har program följande dag är det en garanti för att inte kunna få en blund.
Till slut kom det där vulkanutbrottet som jag hade försökt hålla tillbaka för allt jag var värd. Efter att ha vänt och vridit mig otaliga varv, druckit en halv liter vatten minst och harklat upp slem som täppte till mina luftvägar satt jag mig bara upp i sängen och försökte kväva ett skrik av ångest.
Jag hade tänkt låta J sova men det gick ju inte. Jag tycks inte ensam kunna få ångesten att lätta eller tankarna att sakta av. ”Hur fan gör man för att somna?! Varför kan inte jag sova?! Jag fattar inte! Jag är så trött att jag håller på att dö!” Ungefär så lät det när jag satt mig upp i sängen.
J försökte prata lugnt med mig, vilket är det enda som hjälper mig att bli lugnare. Jag pinade mig upp ur sängen, gick ner till köket och åt ett kex. Ibland hjälper det att äta något som en chokladbit eller ett knäckebröd för att skingra tankarna.
Sedan gick jag upp tillbaka och låg och pratade, eller rättare sagt viskade med J. Jag kan inte skrika rakt ut som jag skulle ha lust att göra eftersom grannarna vaknar då. Så jag måste dämpa min ångest också då när det är helt omöjligt. Det ska bli skönt när vi flyttar att kunna prata högt vilken tid på dygnet jag vill. Jag blir frustrerad av att behöva hålla allt inne.
Sömnlösheten är ett av mina allra största problem. Sover jag inte vet jag att mitt immunförsvar blir lägre och jag blir lättare sjuk. Och så är jag helt förstörd följande dag om jag inte har sovit och haft för mycket ångest.
Så här var det inte innan jag blev sjuk för fem år sedan. Jag har kommit fram till att det är en kombination av en massa saker. Det är sjukdomen som härjar, lungorna som lätt blöder, sjukdomströttheten, mediciner som jag har i kombination med vad som händer under dagen eller hur mycket jag har att tänka på. Där ingår också positiva saker. När hjärnan sätter fart på karusellen kan jag inte skilja på negativa och positiva saker. Allt som snurrar är bara jobbigt. Och det här pågår natt efter natt, år efter år. Det är på allvar som en förbannelse!
J säger att jag ska försöka tänka på ingenting. Men jag förstår inte hur man gör när man tänker på ingenting! Jag blir lika galen när jag försöker tänka på ingenting. Det verkar helt omöjligt. Det kanske fungerar i ett par sekunder men sen surrar dom där tankarna som ilskna feta flugor runt mitt huvud och försöker bryta sig in.
Det känns som om jag försökt allt. Men gärna tänker jag på ingenting. Berätta bara för mig hur man gör?
Det som jag brukar göra då jag inte kan somna är en avslappningsöving jag lärde mej då jag gick på gravidyoga. Den hjälper att skingra tankarna eftersom den går ut på att sakta sakta “tänka igenom” hela kroppen och kännahyr avslappnad man är. Man börjar med tårna på ena foten. Ligger stilla och bara känner efter en tå efter den andra. Sedan fötterna, fram o baksidan, hälen. Därefter benen, knän osv. Funkar i alla fall för mej.
Tack för tipset! Jag har nog testat det men det kräver väl övning för att få det att funka.
Hej Pernilla!
Jag tror att paleokosten (med undantag av ägg) kan hjälpa alla med kroniska och andra sjukdomar. AIP-kosten finns också men den har jag inte satt mig in i. Tror att grunden till att på alla sätt böra må bättre finns i vår kost.
Väldigt rörande att läsa dina rader…
Hälsningar
Karin Lahti
Tack för din kommentar! Jag ska vid något skede pröva på AIP-kosten också.
Jag förstår dig. Har haft det liknande. Jag sover ff lika dåligt. Grava sömnstörningar. Ångest. Har nätter när jag vrider mig av smärta och väljer att ligga på soffan för att inte störa min sambo med mina plågade skrik och stön. Men stressen över sömnen har släppt. Jag sover när jag behöver. Måste jag sova på dagen så är det så. Och jag har klarat mig hit så jag vet att jag klarar jävligt mycket utan att sova.
En kurs i Basal Kroppskännedom hjälpe mig att lära känna när jag spänner mig. Sjukgymnasten som höll i den ställde en väldigt bra fråga -ligger du på madrassen, eller ovanpå den? Dvs om en är väldigt spänd så flyter en nästan i luften ovanför madrassen. Madrassen får inte bära vikten av kroppen. Och jag har tränat på att stänga av hjärnan. Mindfulness hjälper. Det tar tid att lära sig, men mig har det hjälpt mycket.
Tack för kommentaren! Jag är nog en sån som sover mera ovanpå madrassen.
Nätter med fullmåne, sover jag illa, och mår riktigt dåligt dagen efter. Så är det och kan fullmånen påverka oceaner, så kan den påverka mig. Tror att effekten av fullmånen i natt var starkare än vad den brukar vara! Hoppas att du slipper ångest över detta. Det är ju inget att kunna påverka!
Jag tycker mig också sova sämre när det är fullmåne.
Den här har hjälp mig (i perioder) och melatonin “http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/somn/sa-botar-du-din-somnloshet-pa-60-sekunder/
Tack för tipset!