Jag har för tillfället en så jobbig period att jag inte får en mening nedskriven utan att tänka ihjäl mig. Men jag försöker i alla fall. Tröttheten som jag upplever är svår att hantera, för det är mer än bara trötthet. Det är utmattning och månader av sömnskuld. Det har gått så långt att jag kan börja kalla mig själv för ett riktigt vrak. För tillfället går all ork åt till att ta mig igenom timme för timme, dag för dag.
På onsdag lyckades J klanta till det och slå benet nedanför knät så att han kom hem haltandes och fick sitta med en ispåse på benet. Nästa dag röntgades hans ben och som tur var det inget värre. Han måste bara vila benet. Men på fredag skulle han i väg på ett veckoslutsjobb, tre färjor bort i skärgården, och det jobbet gick ut på att gå och bära. J fick ägna hel torsdagen till att reda ut hur det alls skulle vara möjligt att åka, för det var inte något som man sådär bara kunde inhibera. Det var frågan om ljudarrangemang för en matfestival. Det redde ut sig till slut.
Ångesten kulminerade på fredag när J skulle åka iväg. Inte för att det hade med jobbresan i sig att göra, men den kom bara väldigt opassligt. Från början hade jag tänkt åka med, men mitt mående tillåter ingenting alls för tillfället. Det är bara att sitta på soffan och svettas som gäller.
På fredagen grät jag bara och mådde så dåligt. Men hur dåligt jag mådde vill jag inte ens försöka beskriva. Det slutade med att min pappa fick ringa till min läkare, eftersom jag inte kunde. Jag kunde bara sitta på en stol och stirra eller gråta och kämpa för att klara ångesten.
Tack och lov fick vi tag i min läkare som lugnade ner mig. Det ska tas en datortomografibild av mina lungor, blodprov och slemprov. På torsdag ska jag träffa läkaren. Sen får vi se. Datortomografi har det inte tagits av mig på två år, eftersom min läkare är noggrann med att inte utsätta mig för mer strålning.
Sen blev ju inte dagen bättre när jag fick höra om att folk knivhuggits i Åbo. Jag kunde inte ens ta till mig det och kan inte ännu heller. Åbo är som en andra hemstad för mig.
Jag är inne i en väldigt ond cirkel. Sömnen har blivit ett stort problem för mig. Jag har börjat avsky natten. Och det leder ju i sin tur till att jag inte kan sova, eller så sover jag oroligt. På morgonen vaknar jag och kan inte somna om, men orkar inte stiga upp.
Jag kan på ett sätt se på mig själv objektivt, men på anda sätt inte. Jag var till psykolog idag och vi pratade mycket om sömnen och vad jag riktigt tror att ska hända när jag somnar. Det låter helt galet, men jag är rädd för att somna. Jag är för trött för att det ska kännas skönt. Och sen är det ju förstås min ena lunga som är fylld med äckligt snortjockt mörkgult slem. Det är inte sådär bara att slappna av.
Men jag har i alla fall varit till psykolog idag, fastän jag var mera sovande än vaken. Och flera besök lär det bli.
Sen måste jag väl bara erkänna att jag behöver göra allt vad jag kan för att sköta om mig själv, vilket också innebär ångestdämpande medicin vid behov. Det är ju inget som är bra att ta, men om det är just det man behöver för att ta sig ur sin bubbla så har man ju inget val.
Vi skulle också gå igenom min sömnmedicinering med min läkare. Det är ingen som haft en helhetsbild av det. Jag har bara fått en pillerburk här och där. Depressionsmedicin, ångestdämpande, insomningstabletter och neuroleptika (för sömnen). Allt i en enda knäpp cocktail. Jag har ju inte tagit alla på samma gång. Ketipinor har jag inte ens vågat pröva. Vill inte ens. Men den linjen jag är på nu är inte hållbar. Jag måste få sakkunniga råd. Och jag måste få veta vilka mediciner som fungerar eller inte fungerar ihop.
Det är ganska intressant hur borta i skallen jag är på natten efter att jag tagit insomningstabletten och depressionsmedicinen (som jag tar för ångesten). Vi är på stugan för tillfället och vi vaknade båda av att det pep och skrek i vardagsrummet. Vi har innekatter som när som helst kan ut till en utomhusbur genom en lucka i väggen.
När J steg upp för att se vad som egentligen var på gång hittade han den ena katten som höll på och lekte med en fladdermus på golvet. Själv har jag bara vaga minnen av det. Men jag frågade J på morgonen hur jag egentligen hade reagerat. För i normala fall skulle jag ha reagerat, tro mig. Jag hade bara dragit täcket över huvudet och sagt att ”det här är det värsta som jag varit med om”. Sen hade jag somnat. Det kan jag i alla fall skratta åt idag. Hur borta kan man vara om man bara mumlar och drar täcket över huvudet när det flaxar omkring en minidrakula i vadgasrummet?!
En annan sak som hände igår natt när jag satt i sängen och stirrade vindögt på ett korsord och drack mitt kvällste var att kylskåpet gick sönder. Allt var bara vatten. Jätteroligt. Men det är redan utbytt mot ett som förhoppningsvis fungerar lite bättre.
Nu sitter jag här med huvudvärk och dricker kaffe. Kom på att det kanske inte var en så bra idé med tanke på sömnen. Men sen har jag också hört att det inte spelar någon roll om man dricker kaffe på kvällen. Det är bara man själv som tror att man blir pigg av det. Och att bli pigg kan ju jag glömma fastän jag skulle hälla i mig en kanna. Det är gott med kaffe och det är bra.
Kanske den ultimata lösningen just nu är att hinka kaffe, göra en bakåtvolt och dra igång allsången sånt är livet?
