Under de senaste åren har jag börjat fundera allt mera på sociala medier. Jag har börjat ifrågasätta varför vi hänger ut oss själva och andra på ställen som till exempel Instagram och Facebook. Jag har till och med funderat på mitt eget bloggande. Varför gör jag det? Vilket är syftet? På vilket sätt gör jag det? Och framför allt, varför hänger man ut någon annan än sig själv?
Jag har funderat på det här väldigt mycket. Speciellt sedan jag själv först började blogga. Då var min blogg mer som en personlig vardagsblogg. Jag låg på sjukhus många månader och hade ingen kontakt med omvärlden. Min blogg var då offentlig, men lika gärna kunde den ha varit privat, eftersom jag bara delade den i en stödgrupp som min syster hade startat för mig.
Jag bloggade för att ha något att göra och för att få kontakt med folk. Men jag lade inte ut några foton. Inte förrän långt senare. Det var mest naturfoton och i sällsynta fall en bild på mig själv. Jag tror att jag någon gång la ut ett foto på någon familjemedlem, men det kändes inte alls bra, så jag slutade med det.
På den tiden var jag inte tillsammans med min man. Han har dykt upp på min blogg vid flertal tillfällen, men han har frivilligt blivit en del av alltihopa. Han sköter om allt det tekniska med Lungan i stormen, och nu för tiden gör han en podcast om livet med kronisk sjukdom tillsammans med mig. Så man kan säga att vi jobbar ihop med Lungan i stormen.
Varje gång jag skriver ett blogginlägg märker jag att jag ifrågasätter mig själv allt mer. Hänger jag ut mitt privatliv för mycket? Hänger jag ut någon annan i misstag? Jag är noga med vad jag berättar och på vilket sätt.
Det är egentligen ganska konstigt att jag kan ha en blogg som handlar om mitt eget liv, men ändå inte avslöjar för mycket om mitt privatliv. Jag har kommit fram till att det jag vill göra med min blogg är att beskriva hur livet ser ut när man har en kronisk sjukdom. Jag vill också ta fram hur det är att leva fattig, och inte kunna göra samma saker som folk runt omkring en. Och så vill jag beskriva hur en sjukdom också påverkar de anhöriga, men utan att hänga ut en familjemedlem. Där har jag ju fördelen att min man vill hjälpa mig att sprida mitt budskap.
Det jag mest vill göra är att skapa texter som man som kroniskt sjuk kan känna igen sig i. Förstås riktar jag också mina texter till de anhöriga och till dem som vill lära sig mera om hur det är att leva med kronisk sjukdom. Jag hoppas också att de som arbetar inom vården kan ha nytta av mina texter.
För att beskriva vardagen som kroniskt sjuk har jag förstås nytta av att använda exempel från mitt eget liv. Det är ju från mina egna känslor som inspirationen till artiklar och blogginlägg oftast kommer. Ändå känner jag ofta att jag inte vill skriva så jättemycket om mig själv, men eftersom många har sagt att de finner tröst i mina blogginlägg har jag valt att fortsätta skriva dem, men utan att avslöja för mycket om mitt eller någon annans privatliv.
Mest gillar jag att skriva artiklar. Jag tycker om att göra efterforskning, fråga om hur andra kroniskt sjuka upplever saker och skriva sammandrag av svaren jag får. Det känns meningsfullt att skapa innehåll som andra faktiskt kan ha nytta av.
Igår tog jag ett beslut och ändrade mitt Instagramkonto så att jag inte följer någon annan. Jag tycker det är jättejobbigt att se bilder på andra som njuter av sitt liv, medan jag bara fortsätter att hosta blod och vara sjuk. Jag tycker inte att jag någonsin fått ut något av att se på bilder på folks vinglas eller mattallrikar, på vad deras hundar eller barn gör, hur deras hus ser ut, deras senaste inköp och så vidare. Det finns ju de som har inspirationsbloggar, men det tycker jag är en helt annan sak än att publicera osammanhängande bilder från sitt privatliv.
För mig känns allt bara så falskt. Och jag vet ju att jag själv också har gjort likadant i mina dagar. Publicerat saker utan desto mer eftertanke. Men på senaste åren har jag fått mig en hel del tankeställare. Speciellt mycket tänker jag på hur dagens ungar härjar vilt på Internet, utan att deras föräldrar riktigt vet om vad de håller på med. Det finns också många fall där föräldrar uppmuntrar sina barn att hänga ut sig. Om inte annat så tar barnen exempel av sina föräldrar.
Jag tänker på hur mycket efterforskning jag gör förrän jag publicerar innehåll. Hur många gånger jag måste läsa lagen. Hur jag måste tänka på att skydda mig själv och andra. Hur lätt man kan råka ut för näthat. Själv försöker jag vara så försiktig jag bara kan. Jag försöker uttrycka mig på ett vänligt och hänsynsfullt sätt. Det finns så mycket att tänka på och man lär sig nytt hela tiden. Regler och lagar ändrar. Hur ska ett barn kunna förstå och ta reda på allt det där? När deras föräldrar inte ens är insatta. Jag funderar på hur det skulle ha varit om Facebook, Youtube och Instagram fanns när jag var yngre. Hur mycket av det jag publicerat skulle jag ha ångrat idag? Antagligen 99 % av det.
Jag undrar när den här modeflugan med att dela med sig av precis allt ska gå över? För jag tror att sättet vi använder sociala medier på kommer att förändras med tiden. Det har det redan gjort. Jag tycker det är skrämmande hur vi hänger ut oss själva och andra. Kommande generation tycker att det är självklart att man ska lägga upp snygga selfies och berätta om allt vad man gör, vad man har och var man är.
Jag kanske låter som en bakåtsträvare. Men det tycker jag inte att jag är. Jag ifrågasätter bara varför vi ska hänga ut våra privatliv så mycket? Jag tycker det är så enformigt och tråkigt att få se allt vad alla gör. Trots att det bara är små delar av människors liv.
Många har mellan 500 och 1000 vänner/följare. Man publicerar foton utan eftertanke, både på sig själv och andra. Man tänker inte på hur lätt fel person kan få tag i det man lagt ut. Dela saker med de som står en närmast kan man ju göra. Men var för dela sitt liv med hundratals eller tusentals personer?
Jag vet inte, men en olustig känsla växer sig allt starkare inom mig. Jag har pratat om det här med många som känner likadant. Hur tänker du?
Jag tänker som så, jag har låst instagramprofil. Mina följare är vänner. Jag delar glimtar av min vardag, absolut inte allt, bara en liten bråkdel. Jag tycker om att följa mina vänner och få se vad de håller på med eftersom jag träffar en stor del av dem så sällan. Vad gäller foton på barnen överväger vi noggrant ifall vi publicerar något. På Facebook finns inga bilder av barnen och alla fotoalbum som jag gjort i början av min Facebook-karriär är låsta i väntan på att bilderna ska sparas på egna datorn och sedan raderas. Jag kan förstå att du mår dåligt av att se bilder på när andra roar sig men jag tycker inte att det är något fel på att lägga upp sådana bilder. De är oftast ganska intetsägande och som sagt speglar de på inget vis hur ens liv är på riktigt. Det hoppas man också att folk vid det här laget förstår, att sociala medier inte är lika med verkligheten.
Intressant tanke. Sen är det kanske bra att komma ihåg att det som publiceras på nätet, oavsett om det är blogg eller instagram, är bara en liten bråkdel av en människas liv. Själv tycker jag det är roligt att sätta upp trevliga och färgglada bilder i mitt flöde och att följa inspirerande flöden av andra människors liv. Visst håller användandet av sociala medier på att förändras, men det kommer nog knappast att bli omodernt att dela med sig av sitt liv och sin vardag.
Väl skrivet!
Tack!