På sistone har funderat på vad det innebär att vara ambitiös. Jag skrev ett inlägg där jag försökte reda ut vad ambitiös betyder. Jag lärde mig mycket nytt, och framför allt kom jag till insikten att det kan vara väldigt ohälsosamt att ha höga ambitioner. Ambitiös är ett karaktärsdrag, något man antingen har eller inte har. Man är inte en sämre människa för att man inte har några ambitioner. Liksom det inte är sämre att vara introvert än att vara extrovert. Man är vad man är.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg där jag funderar över om jag är ambitiös eller inte. Här kommer mina tankar och funderingar.
Jag har aldrig känt mig ambitiös. Men jag är nog en av dem som många gånger avundats människor som har ambition. Samtidigt har jag alltid ogillat ambition, eftersom jag har stött på massvis med människor som är helt uppslukade av sina ambitioner. Jag tänker på folk som inte prioriterar människorelationer, folk som har så stora prestationskrav att de går in i väggen, utan att ta lärdom av det.
Många är helt fixerade vid tanken att man måste bli något, man måste vara någon. Man ska vara ansedd och ha hög status. Man ska känna folk, ha rätt kontakter. Man låtsas vara mera intresserad av en människa än vad man egentligen är, bara för att man eventuellt kan ha nytta av att känna personen i fråga i framtiden. Man umgås med dem som man har mest nytta av för tillfället, i privatlivet eller i arbetslivet.
Det där äcklar mig. Jag är bara inte funtad på det sättet. Och jag är övertygad om att man knyter mycket bättre kontakter om man inte har det där tankesättet. För folk genomskådar sådant direkt. Men det tror ju inte människorna som håller på och smörar till höger och vänster.
Jag själv har nog när jag tänker efter haft en press på mig att vara ambitiös, fastän jag aldrig innerst inne har känt mig sådan. Jag kan ta det här med skolan som exempel. Det var många som jämt och ständigt skulle jämföra sig med andra. ”Vad fick du i betyg?” ”Jag fick 9” ”Jag fick 9½!” (I Finland använder vi skalan 4-10 i grundskolan).
Alltså vem bryr sig? Varför måste världen få veta det? Varför är det viktigt att veta vad någon annan fick i betyg? Nå såklart för att man har ett behov att hävda och bekräfta sig själv, på grund av att man är osäker och självcentrerad. När de här människorna sen misslyckades enligt sig själva, de kanske fick en åtta i betyg, då var det väldigt tyst.
Själv var man den som satt bredvid och försökte dölja sin irritation. Jag höll inte på och berättade om mina betyg, fastän jag ibland hade lika höga betyg. För det mesta var jag någonstans där mitt emellan. Jag hade helt okej betyg med tanke på att jag tyckte att alla ämnen var dödstråkiga! Jag var knappt intresserad av något i skolan.
Jag följde med strömmen efter grundskolan och sökte in till ett gymnasium. I Finland är det något annat än i Sverige. Här har det länge sett som något fint att gå gymnasiet. Förr måste man ha gymnasiebetyg för att kunna söka vidare till högskolor och universitet, men det har tack och lov förändrats.
Jag gick ett år i gymnasiet. För mig kändes det som en förlängning på grundskolan. Jag fick skitbetyg och underkänt i väldigt många ämnen. Jag avskydde gymnasiet. Det kändes som en förlängning av den plågsamma grundskolan. I gymnasiet jag gick i var folk högfärdiga. Det kändes som att sitta i riksdagen ungefär. Jag kände mig malplacerad och vantrivdes. Jag skolkade ofta och mådde så psykiskt dåligt att jag till slut bara låg hemma i sängen och beslöt mig till slut för att sluta.
När jag slutade kände jag mig så misslyckad. Jag tyckte att alla mina vänner klarade sig bättre än mig. Jag förstod inte hur de orkade. Min slutsats var som vanligt att det var något fel på mig. Att jag var en lat idiot.
Jag fortsatte studera vid ett handelsinstitut och fick en yrkesexamen. Där trivdes jag bättre eftersom mentaliteten var annorlunda där. Människor höll inte på och jämförde sina betyg, fastän det fanns några undantag. Ambitionsnivån kändes inte så hög. Det var mera stoj, stök och skratt. Många var ju omogna. Vi var ju inte äldre än cirka 19 år. Det fanns många pojkar som var så galna och hade så idiotiska skämt att man kände sig som om man var i högstadiet igen. Jag minns en gång när vi satt i en datorsal som vanligt. Plötsligt rev en av pojkarna ärmarna av sin tröja, sedan rev han av resåren och knöt det runt huvudet. Utan att säga något. Någon småskrattade lite och sen fortsatte allt som vanligt.
Han som gjorde det här var en av dom smartare på klassen. Det kanske låter helknäppt men alla de här galna minnena är det jag tänker mest på när jag tänker på min skolgång. Allt måste inte vara så allvarligt hela tiden. Det kan gå bra i livet även om man inte har ett brinnande intresse för något. Jag tror det går bättre på alla plan i livet om man inte tar sig själv på så stort allvar.
Mitt i marknadsföringsutbildningen blev jag sjuk. Jag var bara 19 år när allt började. Det har lett till att jag fått kämpa som en galning för att få mina betyg på samma gång som de andra. Jag minns att jag skrev mitt slutarbete på handelslinjen med fruktansvärda smärtor. Jag fick använda värmedynor och starka värkmediciner och hade feber ofta. Jag var länge borta från skolan. Flera månader. Ingen visste ju vad jag hade för sjukdom då. Jag själv kände mig bara misslyckad.
Efter studierna höll jag ett pausår eftersom jag mådde så dåligt. Men jag tänkte att det berodde på att jag var lat och saknade ambitioner. Jag sökte sedan till en turismlinje där jag i princip var med om samma sak en gång till. Jag mådde skit och hostade blod, hamnade på sjukhus och var borta många månader från skolan. Fick jobba som en dåre för att hinna få mina betyg på samma gång som de andra.
Sen försökte jag studera marknadsföring i högskola men blev sjuk och råkade ut för sju operationer. Var sjuk i tre år och tog sedan ny sats och sökte in till sjukskötarlinjen. Där blev jag ju inte vänligt emottagen, fastän jag inte gjorde något fel. Det gick tvärt om bra för mig. Men jag blev sjuk och hamnade på sjukhus igen och fick ge upp den drömmen, eftersom lärarna inte hade förståelse för min situation. Alltså sjukvårdare som saknade förståelse för hur det är att vara sjuk. Det är sjukt om någonting.
Jag blev väldigt deprimerad. Mådde verkligen psykiskt dåligt. Kämpade år ut och år in med instanser som inte tyckte att jag hade rätt till att vara sjukskriven. Sedan tog jag ny sats igen och läste en kurs till licensierad kostrådgivare. Och så startade jag Lungan i stormen.
Så visst måste jag väl medge att jag på någon nivå är lite ambitiös. Men inte på ett äkta sätt. Jag har i alla fall insett att jag haft tankar om att man måste det ena och det andra. Man måste göra något vettigt, man måste ha ett jobb och bla bla bla.
Också när det gäller hobbyprojekt har jag velat göra bra ifrån mig. Men det är mest för att jag inte vill göra något halvhjärtat. Det är inte mycket jag är intresserad av, men är jag intresserad av något vill jag fördjupa mig i det och jag håller mig till det.
Jag vill göra intressanta saker som jag tycker om. Men som sjuk har jag lärt mig att det inte finns något viktigare än relationerna till dom som står en närmast. Det spelar ingen roll hur mycket jag än presterar om jag inte mår bra.
Jag har sänkt min ribba mycket de senaste året. Jag känner inte att jag måste skriva artiklar och inlägg varje dag. Jag känner inte att allt jag gör måste bli lyckade projekt. Jag kan välja att strunta i att slutföra ett projekt om jag känner att jag inte orkar.
Jag tycker inte heller om att synas och ta plats. Att stå i rampljudet hatar jag. Ett starkt ord, men det är sant. Vilket ofta har lett till att jag blivit överkörd. Jag har svårt för att säga till när jag blir orättvist behandlad. Men jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv, fastän jag knappt orkar stå.
Min slutsats är nog att jag inte är ambitiös. Men jag har trott att man måste vara det. Det har blivit till en inre konflikt. Tankarna har inte överensstämt med känslorna. Visst vill jag göra sådant jag tycker om. Men efter att ha varit djupt deprimerad och haft panikångest ett år i streck nu tycker jag faktiskt att det är skit det samma om det blir något av det jag gör eller inte. Jag mår bäst när jag inte pressar mig att göra en massa saker som jag inte klarar på grund av min hälsa, eller som jag innerst inne inte känner mig bekväm med.
Jag vill ändå ha någon form av stimulans och utmaning för att må bra. Men jag försöker att få det genom att göra små projekt för mig själv. Jag är lite här och där. Har flera saker som jag tycker om att göra. Och det räcker för mig. Det bästa för mig just nu är när jag har en dag som är uthärdlig, när jag klarar av att ta mig ut genom dörren, trots att jag är fullkomligt utmattad och känner mig sjuk.
Jag har aldrig känt att jag måste göra karriär. Jag har mera varit orolig för att bli tvungen att göra något som jag vantrivs med. Och efter att ha blivit sjuk kan jag inte ens förstå vad jag ibland har tänkt. Det finns så mycket som jag tvingat mig att göra mot min vilja.
Sen tror jag också på att har man en hobby som man tycker verkligt mycket om, så är det bättre om man inte gör den till ett jobb. Visst finns det fall där det lyckats väldigt bra, men ofta går det åt skogen. Det roliga blir till något man är tvungen att pressa fram. Sen dör glädjen ofta ut.
Jag vill bara trivas med mitt liv och vara frisk. Och umgås med dom som ger mig kraft och som betyder något för mig. Frisk blir ja ju inte, så allt det där andra som folk stressar för i livet känns så futtigt. Och allt tjat om ambitioner som man måste ha, det gör ju att orken rinner ur en.
Är man ohälsosamt ambitiös så kommer nog den där kallduschen förr eller senare. Jag själv ångrar verkligen inte att jag studerat. Jag har ju lärt mig mycket också. Men det där blinda strävandet efter att uppnå något som man själv inte ens vet vad det är, eller varför man gör det, det tycker jag bara att är en onödig press.
Att tävla har jag heller aldrig tyckt om. Eller sanningen är att jag inte kan tåla det. Jag kan ibland tycka att det är spännande att utmana mig själv, men inte att jämföra mig med andra. Sådant har jag hållit på med tillräckligt. Men tävlingar får nog bli ett helt annat inlägg känner jag.
Ambitiös eller inte? Nej säger något inom mig, men jag kan ju framstå helt annorlunda i någon annans ögon. Och så måste jag nämna den dummaste ambitionen jag vet, “Jag vill bli känd”. Det betyder ju inget annat än att jag vill bli bekräftad, eftersom jag inte kan ge bekräftelse åt mig själv.
