Idag sitter jag här, helt mållös med en kopp kaffe framför datorn. Jag vet inte hur jag i skrift ska uttrycka min besvikelse. Finner inte ord för att beskriva känslorna av hopplöshet och vanmakt. Vet inte varifrån jag ska hitta krafter för att orka ta mig vidare i vardagen. Livet känns som ett riktigt dåligt skämt. Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Mina känslor är helt och hållet dränerade. Jag känner mig helt tom. Som brunn som sinat. Jag har gråtit, mått illa, haft sådan ångest. Svettats dag ut och dag in och varit livrädd för att bli akut sjuk och hamna in på sjukhus. Alla har fått sitta med mig och försöka lugna mig.
Flera avslag
Jag fick ett brev från folkpensionsanstalten förra fredagen. Det var ett tilläggsutlåtande för besväret som jag lämnade in förra sensommaren när de plötsligt vägrade bevilja mig mera rehabiliteringsstöd. Stödet jag levt på sedan 2011. Utan det stödet har vår vardag inte gått runt alls.
Plötsligt var jag bara friskförklarad av pensionsförsäkringsbolagets läkare. En läkare som aldrig har träffat mig. Och efter det beslutet kom ett identiskt beslut från FPA.
Då fick jag delta i en utredning av min arbetsförmåga som jag tidigare berättat om många gånger. Den var totalt 12 dagar lång och att jag klarade den pärsen utan att hamna in på sjukhus var ett under. Så dåligt mådde jag. Men jag pinade mig igenom allt trots att mina krafter för länge sedan var slut, bara för att jag tänkte att deras intyg skulle hjälpa mig att bevisa FPA och Veritas hur sjuk jag är.
Intyget var inte värt något
Jag fick ett 11 sidor långt intyg där socionomer, psykolog, läkare och fysioterapeut klart intygade att min arbetsförmåga är kraftigt nedsatt, och att jag inte klarar av att arbeta. De intygade att allt jag klarar av är ett arbete som jag kan sköta hemifrån, på egen bestämd tidpunkt. Och att jag inte kan arbeta varje dag, och inte heller länge. Högst någon timme i veckan.
De rekommenderade allihopa att jag skulle börja studera på distans på en finsk skola. Jag skulle studera marknadsföring på sociala medier, eftersom dom alla rekommenderade i samma intyg att det allra vettigaste för mig skulle vara att utveckla mitt skrivande och Lungan i stormen, och ha som mål att ha det som mitt huvudsakliga arbete.
Jag har inte studerat sociala medier förut. Det är något helt nytt för mig. Och jag blev trots allt väldigt glad när jag fick en studieplats. Jag åkte dit och träffade lärarna och alla var så snälla och hjälpsamma. Studierna verkade också intressanta och jag såg fram emot att lära mig mera och att utveckla Lungan i stormen.
Studierna inte ändamålsenliga
På företaget som utredde min arbetsförmåga var dom bombsäkra på att jag skulle bli beviljad stöd för yrkesinriktad rehabilitering. Alltså ett stöd från FPA för att studera i rehabiliteringssyfte. Liksom en åtgärd för att på något vis komma tillbaka ut i arbetslivet genom att utveckla något eget, som skulle lämpa sig för mig.
I fredags fick jag än en gång avslag på allt. FPA anser inte att studierna är ändamålsenliga eftersom jag tidigare är utbildad till merkonom. Merkonom blev jag 2005 och studierna hade inget med sociala medier att göra. Facebook fanns inte ens på den tiden till exempel. Jag har inte lärt mig något om något sådant.
Men det hjälps inte, eftersom FPA i samma utlåtande skriver att dom anser att jag ska kunna arbeta som en vanlig frisk människa. De skriver att jag varken har rätt till heltidssjukpension eller delinvalidpension. Och så skriver de också klart och tydligt att de nya utredningarna av min arbetsförmåga och mitt nya intyg av min egen lungläkare har tagits i beaktande, men att jag ändå inte kan betraktas som arbetsoförmögen enligt folkpensionslagen.
Ska vänta tills jag fyllt 60?
När jag läser motiveringarna vet jag än en gång inte om jag ska skratta eller gråta. Det står till exempel att ”kunden anses inte vara arbetsoförmögen eftersom hon ännu inte har fyllt 60 år”.
Och så står det att jag är utbildad till merkonom och turisttjänsteman, och att jag inte har någon egentlig arbetshistoria. Det har jag inte eftersom jag varit för sjuk för att orka arbeta. Jag blev ju sjuk när jag endast var 19 år. Detta verkar dom inte alls förstå.
Det står också att delinvalidpension inte kan beviljas enligt folkpensionslagen. Sedan kommer ett stycke som jag tycker att är så absurt att jag måste citera det här:
”Definitionen av arbetsoförmåga i folkpensionslagen är inte yrkesbaserad. När man bedömer arbetsoförmågan beaktas således kundens förutsättningar att ta emot också annat lämpligt arbete som är jämförbart med hans eller hennes sedvanliga arbete och tryggar en skälig försörjning.”
Tid till psykolog
Hur ska jag tolka det här? Att jag ska vänta tills jag fyllt 60, om jag överlever ända dit och pröva igen? Mitt huvud håller på att explodera. Eller det känns faktiskt mera som om hjärnan håller på att rinna ut ur huvudet. Orkar och kan inte tänka klart. Är så fullkomligt utmattad och psykiskt slut. Jag har beställt tid till psykolog för att få prata. Och det står dessutom i samma utlåtande att min depression inte heller är tillräcklig för att bevilja mig sjukpension. Ha ha…
Det är ingen idé för mig att strida mot FPA och Veritas längre. Jag orkar inte. Idag vaknade jag av att telefonen ringde. Klockan var 9.30 och jag var så utmattade att jag knappt fick upp ögonen. Jag talade med en dam på arbetskraftsbyrån medan jag hade ögonen stängda och knappt visste vad jag hette.
Jag hade lämnat ringbud i fredags och idag ringde hon upp. Det var tur att hon ringde idag för imorgon var det meningen att läraren från skolan jag studerar på skulle komma körandes från Salo till Pargas för att handleda mig i mina studier.
Måste avsluta studierna
Damen jag pratade med i telefon gjorde klart för mig det som jag befarade, att det inte går att vara skriven som heltidsstuderande och få arbetslöshetsunderstöd samtidigt. För att få ansöka om arbetslöshetsunderstöd måst jag så fort som möjligt ha ett intyg från skolan på att jag avslutat mina studier.
Jag har inget annat val. Vi måste kunna betala hyror, mediciner och mat. Vi klarar oss inte utan någon form av stöd. Så mitt enda alternativ här är att avsluta studierna och skriva mig som heltidsarbetssökande, för om man inte gör det så får man inget arbetslöshetsunderstöd heller.
Så jag ringde till min pappa i sömnen och bad honom skriva ett brev på finska som jag kunde skicka till läraren. Jag hade ingen ork för att gör det själv. Varken fysisk eller psykisk. Snabbt hade han skrivit brevet som han skickade till mig. Jag läste igenom det och skickade det i sömnen till läraren. Sedan somnade jag om och sov ett par timmar.
Känner vanmakt
Nu sitter jag här och skriver. Jag har en massa onödigt instanskrigande att ta itu med ännu idag. Allt känns så sjukt. Tänk dig att inte få bestämma någonting i ditt liv själv. Inte ens vilken utbildning eller kurs du får gå på. Jag känner mig maktlös och misslyckad.
Det här är inte första gången jag blir tvungen att avsluta studier. Jag blev så utfryst av lärarna på sjuksköterskelinjen att jag till slut inte orkade fortsätta mera. Att jag försöker med något igen är ett under. Att jag iddes glädjas åt min studieplats var bara så onödigt.
Nu sitter jag här igen och känner mig helt tom. Vill inte ens kolla min e-post och se om hon svarat. Det känns bara så hemskt. Det ska bli skönt att få komma till psykolog igen för att prata om all idioti man utsätts för. Min hälsa är redan så skör och nedsatt att minsta lilla sak som hände kastar mig helt och hållet ur balans och får mig att bli riktigt sjuk. Hur mycket mera ska man orka?
Fy farao så skitig situation du befinner dig i. Har du alls möjlighet att hitta någon person som kunde hjälpa dig att ta striden med fpa? Kunde din psykolog eller kanske någon diakon hjälpa till med den saken? För det är ju helt huvudlöst hurudana beslut de fattar. Styrketankar!
Tack för din omtanke! Jag har kontakt med socialen och de har lovat att hjälpa mig så gott de kan.
Jag får ångest och blir gråtfärdig då jag läser detta!! Hur kan man behandla en sjuk människa på detta skamlösa sätt!! ?? Hur skulle man själv agera om man var i samma situation, man får ju själv destruktiva tankar!! Skulle man välja den långa vägen och dra dom alla inför rätta eller helt enkelt skaffa sig ett vapen och göra pinan kort för dom!! Hypotetisk tanke men människor kan bli desperata. Om dom behandlar många så här lever dom farligt!!
Kära du alla mina varmaste tankar går till dej, jag hoppas inget hellre än att allt skall ordna sig till det bästa!! Jag har läst din blogg ett bra tag och gör det fortsättningsvis!! Den fyller ett bra syfte för du är nog absolut inte ensam i deras klor!!! Styrke Kramar!! ????
Tack så mycket för din kommentar! Det känns skönt att veta att någon förstår mig och håller med om att jag blir väldigt orättvist behandlad. Och jag är jätteglad att du uppskattar min blogg! Kram tillbaka! 🙂
Usch vad man blir arg och uppgiven av pensionsbolagens sätt att behandla oss sjuka. 🙁
Det borde ju ligga i deras intresse att man som “kund” får möjlighet att göra något man känner att man kunde klara av och att myndigheterna skulle uppmuntra en att aktivera sig i egen takt istället för att bli sittande sysslolös. Men med de klumpiga system vi har här i landet är det ju allt eller inget, dvs endera är man arbetsför och ska jobba 100% eller så är man sjuk och får inte göra någonting alls, inte ens sånt som skulle hjälpa en tillbaka till någon sorts arbetsliv. 🙁
Ja man tycker ju att de borde ligga i deras eget intresse att få folk att aktivera sig, men tydligen inte. Och det är precis som du säger, antingen är man 100 % arbetsför eller sen så sjuk att man bara ligger hemma på soffan. Det finns tydligen inget där emellan. Jag förstår inte hur de kan göra så här. Samtidigt konstaterar de i utlåtandet att jag inte har någon egentlig arbetshistoria. Och det är ju just för att jag är och har varit sjuk i åratal. Inte har jag valt att sitta hemma och vara sjuk. Studierna var ett sätt att försöka aktivera mig och försöka utveckla något eget men det var tydligen ingen bra idé enligt FPA.
Har precis hittat till din blogg, och blev så “glad och lättad” att det finns någon som kansätta ord på allt det som frustrerat famlar runt i mig hela tiden. Jag har en kronisk hjärnnervssjukdom som också är extremt ovanlig. Så att vara ung och med en sjukdom som ingen ens hört namnet på och jag känner så iigen det om alla “krig ” som måste genomföras mot allt och alla.
Ville bara säga att jag tänker på dig och önskar dig styrka ochkraft aattyta tag i dagens strid.
Kram
Tack för din kommentar! Och vad roligt att du hittat till min blogg 🙂 Det är bra att vi kan förstå varandra. Tror det hjälper mycket att veta att man inte är ensam som kämpar mot svår sjukdom och samtidigt är tvungen att föra en lika hård kamp mot instanserna. Man ska tydligen vara en supermänniska som kroniskt sjuk. Kram tillbaka!
Så ledsamt och fruktansvärt arg blir jag att du hamnar mellan stolarna. Du kämpar så mycket och fattar inte att ingen ser din helhetssituation. Du är så ung och borde få all stöd i världen för att orka med sjukdomen. Är själv sjuk och ekonomin far i botten snabbt. Ekonomiskt handlar det också om överlevnad. Men vi ska kämpa ja egentligen finns inget val trots man rasar ihop ibland en stund. Styrka till dig!