Sedan 2010 har jag krigat mot instanserna som borde finnas till för att stöda mig som utsatt medborgare. Jag har skrivit och berättat om det här på min blogg ända sedan allt började. Hela min historia finns att läsa här på Lungan i stormen. Här finns bevis på att jag inte är någon sjukdomsbedragare, så det räcker och blir över.
Tyvärr finns det inte en instansmänniska som skulle bry sig om vad jag har att säga om min hälsa. Inte fastän jag skulle skriva mina fingrar blodiga eller skrika mig hes. Jag är så gott som friske enligt dom, både fysiskt och psykiskt.
I februari tog mitt rehabiliteringsstöd slut. Jag hade ansökt om fortsättning på mitt stöd i september 2018. Beslutet kom några dagar före julafton. Så jag han njuta av att få en liten regelbunden inkomst i två futtiga månader innan jag igen måste skriva mig som sökande av heltidssarbete.
Instanserna uppmanar en att skicka in ett nytt läkarintyg två månader innan det förra går ut om man vill ansöka om fortsatt rehabiliteringsstöd. Alltså borde jag ha beställt en tid till min psykiater före jag ens hade fått ett beslut av Folkpensionsanstalten.
För att jag skulle ha fått en tid till min psykiater skulle jag ha behövt boka tiden i början av november. Ibland är väntetiden ungefär två månader. Då skulle jag alltså ha behövt boka en ny tid innan jag ens visste om jag skulle få fortsatt rehabiliteringsstöd eller inte.
Behandlingstiden för fortsatt rehabiliteringsstöd står det att är två månader. Så snabbt har aldrig ännu ett beslut kommit. Jag har väntat i minst tre månader.
När jag i våras skulle beställa tid till min psykiater visade det sig att väntetiden var ungefär två månader. Mitt sjukintyg skulle ha gått ut före jag fick en tid hos honom. Men jag hade en otrolig tur och fick det ordnat ”i tid” ändå. Men enligt folkpensionsanstalten borde jag ha skickat och ansökt om fortsättning ett par månader tidigare.
Nå hur som helst. I februari fick jag förlängd sjukskrivning. Min psykiater sjukskrev mig för ett helt år. Jag kan inte beskriva känslan av lättnad. Det kändes som en tyngd föll från mina axlar. Aldrig har någon sjukskrivit mig för så lång tid. Detta trots att jag varit sjukskriven ända sen 2010 med undantag för några månader studier som jag inte orkade med.
Psykiatern tyckte att om han sjukskriver mig i ett helt år så borde nog Folkpensionsanstalten förstå att jag verkligen är sjuk. Ingen sjukskriver väl någon i ett helt år för ros skull?
Ända sedan februari har jag väntat på ett nytt beslut från mitt pensionsföräskringsbolag Veritas och från FPA. Under tiden har jag hostat blod och haft bronkit efter bronkit och ätit antibiotikakurer. Jag har varit riktigt utslagen. Inte ens skrivandet har jag orkat med.
Två månader gick och jag satt fortfarande och väntade på beslutet. Jag skrev och frågade varför det dröjer. Jag fick till svar att de väntar på ett utlåtande från deras specialistläkare. För ungefär en vecka sen ringde telefonen. Det var FPA som ringde och berättade att de beviljar mig rehabiliteringsstöd, MEN bara för halva tiden.
Där sprack den glädjebubblan. Mitt hjärta sjönk som en sten till botten. Inte nog med det. Personen började prata om att skicka mig till ett av deras rehabiliteringscenter för att utreda mitt hälsotillstånd. Utredningen skulle vara i 15 dygn! Och den skulle ske på det enda svenskspråkiga stället dom har i Finland som ligger ungefär sex timmars bilresa härifrån som jag bor.
Jag höll nästan på att få panik, men jag höll mig lugn och sansad och försökte förklara att det inte är aktuellt, eftersom jag inte orkar med en sån utredning. Dessutom var jag ju på en likadan utredning på ett finskt företag i Åbo vintern 2015. Det var en riktig pärs som jag bara vill glömma. Då mådde jag bättre än nu men orkade ändå inte vara där alla dagar. Därifrån fick jag ett 11-sidigt kompendium där det konstaterades av läkare, socialarbetare och psykolog att jag inte klarar av att arbeta. Det enda jag kan klara av är att då och då arbeta hemifrån på egen vald tidpunkt.
När jag fick det intyget ansökte jag om fortsatt rehabiliteringsstöd men fick ett nej till svar. Mitt pensionsföräkringsbolag valde att fullständigt ignorera utlåtandet. Jag överklagade och väntade i ett år på ett nytt beslut. Men jag fick ett nej igen.
Sedan dess har jag inte fått vara sjukskriven för min lungsjukdom. Jag fick skriva mig som heltidsarbetssökande (som inte kan ta emot heltidsarbete ändå) ända tills jag slutligen fick rehabiliteringsstöd beviljat för min psykiska ohälsa. Men nu är det tydligen inte tillräckligt det heller.
I sina beslut skriver Veritas att min lungsituation är stabil. Jag kan citera en del av texten:
Vi anser att din psykiska måendet har blivit bättre och även lungsituationen är stabil. Därför anser vi att det är skäligt att ta ställning till din fortsatta pension efter 30.9.2019 och pensionen har därmed beviljats för en kortare tid än det som din vårdande läkare har rekommenderat.
Bra svenska, eller hur?
FPAs så kallade specialister tycker så här:
Det läkarutlåtande som Ni lämnat in för rehabiliteringsstöd gäller fram till 20.2.2020. Er arbetsoförmåga nedsätts av depression, ångest och blordkärlsinflammation. Depressionen har varit medelsvår, och utgående från b-utlåtandet bedömer vi att situationen förbättrats.
Vi bedömer att funktionsnedsättningen inte är svårartad. Därför har rehabiliteringsstödet beviljats för en kortare tid, fram till 30.9.2019.
Alltså instansernas läkare som aldrig ens har sett mig kan utgående kan utgående från ett papper som de har tolkat till sin egen fördel veta mera om mitt mående än mina vårdande läkare och mig.
Lungsituationen är stabil och situationen är inte svårartad. När jag först fick besluten kände jag mig än en gång gråtfärdig. Jag låg på soffan och var på väg att dra täcket över huvudet. Tills jag och Johan pratade en stund och började skratta högt istället. Det här är ju så dumt så att det inte är klokt alltså.
Jag läste igenom läkarintyget där det tydligt konstateras att jag är sjuk. Instanserna har hakat upp sig på en liten mening där det står något om att min hypokondri har blivit aningen bättre. Allt annat väljer dom att strunta i.
Än en gång har dom lyckats att förvåna mig. Det här var något nytt. Naiv som jag tydligen är så hade jag väntat mig ett ja eller ett nej. Men nu fick jag något där emellan, vilket innebär att jag nu borde beställa en tid till psykiater igen.
Alla som är sjuka vet hur svårt det överlag är att få tag i en läkare på sommaren. Men jag kan beställa en tid till sensommaren i alla fall. Men det kommer ju inte att räcka med ett nytt intyg från min psykiater. Jag måste dra in flera kockar i den här soppan igen.
Jag borde ha rätt att vara sjukskriven för bara min lungsjukdom. Mitt psykiska mående går hand i hand med den.
Just nu vet jag inte hur jag ska fortsätta. Jag har verkligen inga krafter att ta tag i det här igen, när jag just trodde att jag skulle få vara ifred till februari 2020.
Instanserna har gjort sina beslut. De tar semester i lugn och ro och lämnar mig med gott samvete till mitt eget öde igen. ”Tack så mycket för att ni förstör mitt liv. Ha en riktigt trevlig sommar!” Så skulle man ju vilja svara. Men det är ju ingen som bryr sig ändå.
Så nu ska jag försöka ta in att min situation är stabil och inte alls svårartad. Det visste jag inte.
Följ mig
Om du är intresserad av att veta hur det går för mig kan du följa Lungan i stormens Facebooksida här.
Har följt dig över ett år nu men aldrig skrivit. Jag är i en liknande situation som dig. Har blivit mer psykiskt skör av att jag inte fått någon hjälp precis som du. Jag tycker verkligen synd om dig. Trodde verkligen detta varit ett problem som skapats i Sverige ur en vård som slitits isär men tydligen inte. Saknar ord. Ta hand om dig!