Melatoninångest och min nya vän getabocken

Jag har haft så bråttom med att publicera artiklar och sjukdomsberättelser på Lungan i stormen att jag knappt har haft en tanke på att skriva ett ”vanligt” blogginlägg om mina virriga tankar. Någon kanske undrar vad jag har hållit på med den senaste veckan och hur jag har mått. Jag ska i korthet försöka gå igenom hur det riktigt står till.

Jag har börjat ta 1 mg melatonin på kvällarna för att sova, så som psykiatern föreslog. Tyckte faktiskt att jag somnade lite lättare, men samtidigt har jag haft dubbla hjärtslag i några dagar. Det kan visserligen bero på stress, och det händer mig alltid nu och då, men just nu i mitt huvud kopplar jag ihop allt med nya mediciner. Fast melatonin egentligen inte är någon medicin utan ett hormon som kroppen själv producerar för att man ska bli sömnig. På melatoninburken finns en röd triangel. Och jag tar bara en barndos. Det är ingenting när man tänker efter. Men hypokondriker som jag är så oroar jag mig. Jag tycker de senaste dagarna har varit obehagliga med en massa mardrömmar. Så igår skippade jag melatoninet, vilket ledde till att jag hade svårt att somna igen.

Jag avskyr verkligen piller. Och speciellt nya piller. Om jag skulle få trappa ner eller sluta helt med mirtazapinet som jag fortfarande också tar för att sova och för att jämna humöret (det är en depressionsmedicin egentligen) så skulle jag kanske ha den psykiska orken för att fortsätta med melatoninet igen. Men just nu går det bara inte.

Sen så är det ju härvan av blanketter med förhandsuppgifter som jag borde ha fyllt i och skickat till den där firman som i oktober ska utreda min arbetsförmåga, men det har jag inte heller orkat ta tag i. Jag har stirrat på kuvertet och sen låtit det vara.

Jag har inte besökt folkpensionsanstalten heller som jag borde ha gjort för några veckor sedan. Kontot är helt tomt och inga beslut om bostadsstöd eller rehabiliteringsstöd i sikte. Jag kom faktiskt så långt för ett par veckor sedan att jag på en torsdag kom in i stadshuset där FPAs kontor nu för tiden finns, men det råkade vara en torsdag, och på torsdagar tar dom tydligen bara emot kunder som har bokat tid. Så jag gick snopen därifrån och förträngde sedan alltihop.

Socialen tror jag inte vi kan få något stöd ifrån eftersom min man arbetade lite i augusti. Dom pengarna finns ju inte nu mera eftersom de har gått åt till mat och räkningar och sådant, men socialen tycker att man borde ha planerat bättre i många fall. Jag har inte orkat tänka på att gå dit, men det kan hända att vi blir tvungna att göra ett försök, fastän jag befarar att det inte leder någon vart.

Och så skulle jag åka och ta blodprover på torsdag men sköt upp det till fredag, men orkade inte heller på fredagen så nu blir det på måndag. Som sjukledig har jag ju tid att göra saker, men allt det här som jag skrivit om tar emot så mycket. Det är jobbiga skitsaker som måste fixas, men jag bara skjuter upp och skjuter upp. Har verkligen ingen lust med något av det här. Så jag har satt min energi på att skriva istället.

Mycket annat har inte hänt. Jag har mått sämre och bättre och sämre igen. Ungefär lika som alltid. I fredags åkte jag med J på en filminspelning som han skötte ljudet för. Vi åkte med två färjor ut till skärgården. Jag träffade en get och en kattunge och gick omkring och fotade en massa. När vi åkte hem började min bil ha oroväckande höga klankande ljud. Det visade sig att ena framdäcket var på väg att lossna! Jag har aldrig varit med om något liknande! När vi stannade föll en bult på marken. Som tur var det lätt fixat, men lite skrämmande på samma gång.

Nu tror jag att jag har uppdaterat er tillräckligt. Nu blir det kaffepaus här.

Här kommer några foton som jag tog under vår dagsresa till Korpo.