Är det någonting jag lärt mig under min tid som lungsjuk är det att det definitivt inte lönar sig att vara ung och sjuk. Jag är ju bosatt i Finland men vad jag förstår är läget i Sverige och Finland rätt så lika varandra.
Jag har nu genomgått en nio dagar lång utredning av min arbetsförmåga, eller rättare sagt är imorgon sista dagen. Väldigt mycket bra har kommit ur utredningen. Jag har bland annat fått hjälp av en fysioterapeut, en psykolog och en läkare. Jag har fått stöd och råd om studiemöjligheter. Tänkte berätta mera ingående om det här i ett annat inlägg.
Behöver ekonomisk grundtrygghet
Det som däremot inte är på det klara är om jag har rätt till någon form av ekonomiskt stöd. Det framgår klart att jag är arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Min arbetsförmåga är kraftigt nedsatt, men inte så nedsatt att jag inte skulle klara av något jobb alls. Lättare arbeten som jag kan sköta via ett eget företag på en tidpunkt som passar mig några få timmar om dagen max skulle gå an. Åtminstone någon dag i veckan när måendet inte är allt för dåligt.
Det är helt klart att jag inte kan livnära mig fullständigt på min egen företagsverksamhet som för tillfället är väldigt småskalig. Men det tycks inte finnas något stöd att få när man kan arbeta deltid. Folkpensionsanstalten (finska motsvarigheten till arbetskassan) betalar ut rehabiliteringsstöd som är en form av invalidpension. Det är det stödet jag haft ända sedan jag insjuknade efter att min rätt till sjukdagpenning tog slut.
Ansågs fullt arbetsförmögen
I somras fick jag avslag på rehabiliteringsstödet. Plötsligt ansåg pensionsförsäkringsbolagets läkare att jag inte kunde anses vara så sjuk att jag skulle ha rätt till varken fullt rehabiliteringsstöd eller deltidsinvalidpension. De ansåg alltså att min arbetsförmåga inte är nedsatt alls trots att motsatsen tydligt hävdades i mitt läkarintyg. Jag hade inte tillräckligt med tid eller möjlighet till att anlita en jurist för att hjälpa mig med att överklaga det felaktiga beslutet, men skickade ändå in en överklagan både till folkpensionsanstalten och pensionsförsäkringsbolaget. Behandlingstiden kan dröja ett år eller mera och chansen att man får rätt är ganska liten.
Igår på mötet med läkare, personlig handledare och socialarbetare föreslogs det att jag kunde ansöka om något som kallas för deltidsinvalidpension. Tyckte att det lät bekant, och när jag började titta närmare på det hemma stod det att FPAs hemsidor att de inte beviljar deltidsinvalidpension, utan det gör ett pensionsförsäkringsbolag. Minns att en socialarbetare på psykiatriska kollade upp den här saken åt mig tidigare och det blev konstaterat att det inte är ett alternativ för mig. Jag har inte arbetat tillräckligt i mitt liv. I praktiken skulle det innebära ynkliga 4 € i månaden. Idag frågade jag en socialarbetare hur jag då ska kunna försörja mig. Hon svarade att det borde vara så att FPA ändå går med på att betala ut stödet, men säker kan man ju inte vara.
Studier lönar sig mera än jobb
I vilket fall som helst har jag ju fått avslag på min ansökan om rehabiliteringsstöd med motiveringen att jag är fullt arbetsförmögen. Jag skickade e-post till min handledare idag efter mötet och frågade om det här och vi diskuterade det idag. Hon sade att jag har mera nytta av att försöka studera på distans eftersom det stödet som FPA eventuellt kan bevilja för studier som är en form av arbetslivsåtgärd är mycket större än om jag skulle få deltidsinvalidpension. Jag kan i alla fall inte både få stöd för studier och deltidsinvalidpension. Mer om studiefunderingarna i ett annat inlägg. Det kan nämligen inte vara vad för sorts studier som helst.
Måste söka heltidsarbete
Eftersom det inte verkar finnas någon möjlighet att vara sjuk i det här landet som ung så återstår ju bara ett alternativ, arbetskraftsbyrån. Därifrån kan jag få något som kallas för arbetsmarknadsstöd, men kravet är att man måste ta emot heltidsjobb som dom erbjuder och delta i alla program och åtgärder som dom tycker att man ska.
För det första så måste jag ju i princip ljuga och säga att jag kan ta emot heltidsarbete. För det andra så har jag erfarenhet från tidigare så det räcker och blir över av arbetskraftsbyrån. Jag har blivit skickad på kurser med människor som aldrig ens har velat arbeta en dag i sitt liv. Det var riktigt jobbigt och obehagligt. Har också blivit skickad till ett företag på praktik utan lön för att ”förbättra mina finskakunskaper”. Jag satt ensam på en stol i två månader innan jag gav upp. Var riktigt deprimerad under hela min tid som inskriven på arbetskraftsbyrån. Stöden kan dras ifrån en lite hur som helst. Man ska se till att följa deras regler till punkt och pricka och tydligen också ljuga om sin arbetsförmåga, och ändå är inget säkert.
Förtjänar vi tillsammans över 1044 € börjar det dras av från stödet genast. Men att tjäna så mycket pengar är ju rena rama lyxdrömmen för oss.
Studier straffar sig
På företaget som utreder min arbetsförmåga föreslog dom att jag skulle börja studera på läroavtal och distans och ta lite paus från rehabiliteringsstöden. Men det är väldigt komplicerat. I princip kanske jag kunde göra ett läroavtal via Js firma, men då krävs det ett och annat och bland annat att han har mycket jobb. Företaget ska vara en huvudsyssla och man ska betala dyr företagspensionsförsäkring vilket innebär att FPA ser det som om han har en inkomst på 750 € i månaden, vilket bara är taget ur luften. Det gör att vi går miste om vårt lilla bostadsbidrag. En annan nackdel med att börja studera är att FPA kan ta det som om jag är fullt arbetsförmögen och det kan påverka min framtida chans att få stöd därifrån, om jag ens har någon chans.
Det är en sjukt snurrig karusell som vi är inne i. Vi har vi båda varit väldigt ledsna. Idag var det den sista dagen på utredningen. Känner mig helt tom och hopplös. Det verkar inte finnas något sätt att vara ung och sjuk i dagens Finland. Pappa fick min telefonräkning och jag kunde inte hämta ut mina mediciner från apoteket. Idag fick jag tack och lov en skatteåterbäring på hela 33 €, så jag kan hämta ut nya mediciner! Jippi alltså.
Hopplöst läge
Förstår inte att detta är mitt liv. Hur ska jag gå vidare nu? Kommer jag någonsin att få känna ens lite trygghet? Hur ska jag orka och kunna koncentrera mig på att sköta min hälsa och göra saker jag tycker om ifall grundtryggheten är så osäker? Andras liv känns absurda för mig. Förstår inte att det finns människor som kan träna, studera det dom vill, jobba, resa, skaffa familj, köpa hus och så vidare. Och jag kan inte få en liten fjuttig hundralapp att köpa mat och medicin för. Det är för mycket begärt. Jag ska leva med ångest för ekonomin vid sidan om mardrömsångesten som min sjukdom innebär. Livet skrattar mig rakt i ansiktet. Så här svårt ska det inte behöva vara för någon! Stressen gör att all inspiration, motivation och kreativitet flyger ut genom fönstret.
Nu återstår att försöka reda ut en massa olika saker, men jag kan inte göra det här inlägget ännu längre. Får berätta mera imorgon.
Bild från Pixabay
Nog är det ju helt sjukt hur krångligt läge du är i just nu… Man försöker ju vara så öppen som möjligt med sjukdomar och svårigheter. Jag har i alla fall för det mesta fått förståelse, men hur dom kan stöka till allt för dej på det där viset??? Håller tummarna för dej/er att någonting nu snart skulle ordna upp sig och minska lite på alla bekymmer med instanser och utkomststöd.
Själv är jag nog också inskriven i arbetskraftsbyråns system som “söker heltidsarbete” just nu, fast jag omöjligt skulle klara av att jobba heltid. Tack och lov är jag ännu under 29år, så jag får delta i stadens ungdomsverkstad i rehabiliteringssyfte. 4 korta dagar i veckan och ganska långt fritt/eget kreativt program, fast det också är på gränsen till vad jag orkar med just nu. Fördelen är ju att detta är tillräcklig sysselsättning för att jag skall vara berättigad arbetsmarknadsstöd.
Jag fick tipset från arbetskraftsbyrån att man kan studera med någon slags rehabiliteringsstöd, vilket då betyder att man inte är bunden till samma prestationskrav som normal studietakt innebär. Man får istället studera i egen takt och är berättigad någon slags rehabiliteringsstöd istället för studiestöd. Jag har ju iofs nu ingen aning om det här är något motsvarande som det rehabiliteringsstöd du hade ansökt om, men med studier inbakat i paketet…
Ja det är nog alltså helt otroligt vad man utsätts för som sjuk. Det är en massa information som man ska hålla reda på om tusen olika instanser och stödformer som kan krocka med varandra o.s.v. På stället jag var på utredningen fick lektion om hurdant stöd vi kan söka och jag skrev upp som en dåre. Det är så otroligt komplicerat, och jag har annars svårt med att få info att hållas i huvudet, speciellt när den ges på finska, men mest för att jag är så trött och mår dåligt. Det far in genom ena örat och ut genom andra. Överlag så är det enda som jag har ork till en lite såna saker som jag själv tycker om, och inte ens till det alltid.
Intressant det där med att du måste delta i någon form av verksamhet för att du ska bli beviljad arbetsmarknadsstöd. Vad månne dom ska hitta på åt mig som är 31? Det är ju tur att du fått hålla på med något som i viss mån har varit passligt för dig, men ändå tycker jag att det inte låter klokt. Ska man inte få vara sjuk och ägna sin tid åt att försöka må bättre? Så mycket som man ska reda ut och hålla på med som sjuk så är det ju bara en börda till att behöva gå på någo kurser och dylikt.
Jag tror det var samma slags stöd för studier som dom föreslog åt mig som du pratar om. Men det var ändå komplicerat för en del studieplatser kräver att man gör praktik och om man inte får göra det på egen hand i sin egen lilla firma måste man ha kontrakt med en arbetsgivare och göra läroavtal. Och det gick inte med vilken utbildning som helst heller, utan det måste liksom stöda ens återgång till arbetet eller någo liknande. Jag hittade nu nån utbildning om sociala medier på finska i Salo som skulle intressera, men vilket förbannat jobb att hålla på och ringa runt och reda ut, och på finska ännu till. Nej huhu alltså! Och man måste först ha studieplatsen före man kan ansöka till kela om det där rehabiliteringsstödet för studier och bara hoppas att dom godkänner det. Det skulle löna sig mera än att vara på deltidsinvalidpension. Tycker att man som sjuk får jobba ihjäl sig. Det är helt sjukt.
Ja, så om man kunde vara deltidssjuk då liksom? Kanske orka springa på arbetskraftsbyråns kurser och verksamhet vid sidan om? Om det ändå vore så lätt. Jag blir så arg på att byråkratin skall gå före hälsan!
Det du beskriver låter ju nog som just det studerande med rehabiliteringsstöd jag fått info om på arbetskraftsbyrån… Fast knappast så oväntat att det lät som världens enklaste och bästa lösning när dom själva berättade om det. Haha!
Jooo alltså nu när utredningarna är över så är ja ju helt lämnad till mitt eget öde igen och ska försöka komma underfund med alla “enkla” och genialiska lösningar. E så ute alltså!
Helt otroligt, jag blir så frustrerad och ledsen när jag läser om din situation… kram!
Tack för förståelsen!
Det här är ju helt fruktansvärt! Hur får det ens gå till på detta vis?! Att som sjuk bli såpass utelämnad…nej usch finner inga ord. Stor kram ❤️
Tack för din förståelse!
Har inte tidigare haft inblick i hur det är – måste vara superfrustrerande! Kämpa på – toppen att någon lyfter dessa funderingar!
Tack! Trevligt att höra att du uppskattar mina skriverier!