Det här är fem saker som hela tiden händer i fiktiva tv-serier om sjukhus som sällan eller aldrig händer i det verkliga livet. Hur verklighetstrogna tycker du att tv-serierna är?
Tv-serier som utspelar sig på sjukhus verkar alltid vara lika populära. De finns i olika genrer. Vissa är komedier medan andra är mera dramatiska. En del av dem är meningen att ska återspegla verkligheten på ett genuint sätt, men de flesta är mycket tillgjorda och stämmer inte alls överens med verkligheten. Många som tittar på tv-serierna har ingen erfarenhet av livet på sjukhus och kan ju inte avgöra hur overkliga serierna är. Knappast skulle de vara lika underhållande om de skulle återspegla verkligheten precis som den är.
Här tar jag upp fem saker som hela tiden händer i fiktiva tv-serier om sjukhus som sällan eller aldrig händer i det verkliga livet.
1. Läkarna har tid för patienterna
I tv-serierna träffar patienterna sina läkare många gånger per dag. Ibland går läkarna bara förbi deras rum och tittar in för att rätta till en kudde eller småprata lite. Tid verkar det alltid finnas och läkarna verkar ofta bry sig om sina patienter och deras privatliv.
I verkliga livet är det bra om man träffar sin läkare en gång per dag när man ligger på en avdelning. Det beror förstås på avdelningen. Men i verkligheten träffar man sin läkare max en gång per dag på morgonronden. Oftast rondar inte ens samma läkare och man saknar ofta en läkare som man kan kalla sin egen. När man väl träffas diskuterar man det mest väsentliga, alltså vården och sjukdomen.
2. Alla får en diagnos
Alla verkar få en diagnos i tv-serierna. Till och med de som har extremt sällsynta sjukdomar. Doctor House lyckas för eller senare lösa mysteriet. Patienterna verkar också få stanna på sjukhuset ända tills de har fått en diagnos.
I det verkliga livet söker patienter vård otaliga gånger innan de ens blir intagna på sjukhus. Många åker ut och in. Man hittar inget fel. Man blir friskförklarad trots att man mår så dåligt att man knappt orkar existera. Sällsynta sjukdomar tänker man inte på i första hand. Ofta är det patienterna själv som desperat sökt ett svar på sina problem, under en lång tid, ibland i flera års tid, innan läkarna börjar tro på att de faktiskt är sjuka. Många får inte en diagnos under hela sin livstid.
3. Mediciner fungerar omedelbart
Patienter i tv-serier som är helt eller halvt medvetslösa eller plågade av mardrömslika smärtor kan bli botade på några sekunder. Allt som behövs är ett litet morfinplåster eller en spruta så verkar obehaget lätta omedelbart. Sedan är allt bra igen och patienten orkar både prata och sätta sig upp och dricka kaffe.
I verkligheten är det inte riktigt på det viset. Man kan ta udden av starka smärtor relativt fort, men oftast tar det tid, beroende på läkemedel och administrationssätt. Plågsamma smärtor försvinner inte på ett kick och de försvinner sällan helt och hållet. De kan göra tillvaron mer dräglig. Ofta är medicinerna så starka att man blir drogad och väldigt sömnig av dem. Vissa slås ut helt och hållet. Man behöver också pusta ut och vila efter en kraftig smärtattack.
4. Patienterna tillfrisknar blixtsnabbt efter operationer
Efter en operation verkar de flesta personerna i tv repa sig blixtsnabbt. De kanske eventuellt är lite groggiga en stund efteråt, men de kan prata och innan man hinner blinka är de på fötter.
I verkligheten är konvalescenstiden ofta lång. Det beror ju förstås på hur stor operationen varit och hurdan sövning man fått och hur länge man varit sövd. Men talar man om en operation som tar flera timmar mår man oftast väldigt dåligt efteråt och sövningen är tung att vakna ifrån. Det kan vara svårt att prata, man får inte dricka och tror att man ska törsta ihjäl, man vet knappt vad man heter och ofta mår man så illa att man spyr. Att överhuvudtaget orka tro på att livet fortsätter efter en jobbig operation är inte lätt. Som sagt varierar det här ju från patient till patient och från operation till operation, men sällan är det så enkelt som det verkar på tv.
5. Alla träffar sin kirurg strax före nedsövning
I tv-serier träffar patienterna ofta sina kirurger strax före nedsövningsögonblicket. De håller patienternas händer och bedyrar att de ska göra sitt bästa. Eller så ber de patienten räkna ner från tio eller något liknande.
I verkligheten ser man sällan sin kirurg före en operation. Visst kan man träffa dom som man träffar en vanlig läkare på en rond. Men själv har jag aldrig sett kirurgen precis före en operation. De är någon annanstans och förbereder sig. En anestesiläkare söver ner patienten på ett par sekunder innan kirurgen kommer in i rummet. Det här varierar ju förstås också från fall till fall.
Vad är din erfarenhet? Vad tycker du att inte stämmer överens med verkligheten i tv-serierna?
Följ Lungan i stormen
För mera artiklar om kronisk sjukdom kan du också följa Lungan i stormens Facebooksida.
Följde Cityakuten i många år. Där fanns det hela tiden flera läkare med vid inspelningarna för att allt skulle vara så realistiskt som möjligt.
Kan inte titta på dagens sjukhusserier pga att jag retar ihjäl mig på alla fel. Och du har rätt i allt du säger. Sjukvården i dagens serier är en utopi vad gäller det mesta.
Som barnmorska stör jag ihjäl mig på när se säger till en födande kvinna..”du är öppen 10cm du ka krysta” när ..när det i egentligen är så att när en kvinna är öppen 10 cm är barnets ledande del av huvudet mitt i födelsekanalen och det tar oftast ett par timma till i nån hon kan krysta och krystningsfaden tar ofta 30min till en timma.
Några fler punkter jag kan komma på:
– Anhöriga är på sjukhuset dygnet runt med den som är sjuk. I verkligheten har sjukhuset besökstider och anhöriga behöver därför åka hem.
– Alla patienter får ett stort rum för sig själv, utrustad med TV och mat vid sängen. Patienterna får stanna länge på sjukhusen och deras framsteg följs upp under tiden de är inlagda. Patienterna är helt friska när de åker hem. I verkligheten är det ofta så att patienter delar rum med andra och maten serveras bara undantagsvis i sängen. Patienter skrivs ut så snart ett läkemedel har gett effekt på proverna eller så snart patienterna “är uppe och går” efter ett ingrepp/operation. Patienten har lång återhämtningstid efter att han/hon lämnat sjukhuset.
– Läkarna har fina relationer till sina patienter, ger mediciner och ser till att allting är bra. I verkligheten är det sjuksköterskorna man minns från sin sjukhusvistelse. Det är dem som skapar relationer till sina patienter och håller en i handen när det är svårt! Läkarna är ständigt frånvarande.