Att leva med kronisk sjukdom
Jag blir väldigt upprörd när jag läser skriverier där det påstås att dödssjuka kan bli friska bara de skulle ta sitt ansvar över den egna hälsan. Att hopplöshetskänslor bara gör dig sjukare, att läkarna är så gott som idioter och att mediciner målas upp som något farligt.
Ett uttryck jag stött på ofta som kroniskt sjuk är att man ska gilla läget. Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det betyder. Ska man faktiskt gilla läget, om man verkligen inte gillar det? Vad betyder uttrycket för dig?
Psykisk ohälsa är vanligt bland kroniskt sjuka patienter. Ändå missas det här ofta av vården. Patienterna vågar av olika orsaker inte nämna att de mår psykiskt dåligt.
Hur mycket kan eller får man som anhörig lägga sig i en kroniskt sjuk människas liv? Det är en mycket svårbesvarad fråga som vi behöver diskutera mera.
Vissa verkar ha en uppfattning om att man kan börja känna sig hemma och trivas på sjukhus. Det håller inte jag med om. Jag kommer nog aldrig att börja trivas på sjukhus som om jag vore hemma.
Cancerdrabbade kvinnor får lära sig att kvinnligheten sitter i brösten. Genom att delta i en sminkkurs på Sahlgrenska ska de lära sig att känna sig som hela kvinnor igen efter en operation.
Ärlighet och realism är oftast en större tröst för de kroniskt sjuka än hurtiga hejarop, påklistrade leenden, överdrivet positivt tänkande, inbillade lyckliga slut och en övertro på den egna förmågan. Det är något jag märkt efter en längre tid som sjukdomsbloggare.