Nu har jag klarat av tre dagar av arbetsutredning på Verve i Åbo! Det känns som om jag bestigit ett berg. Jag är fullkomligt utmattad. Jag ser suddigt, lungorna blöder, det gör ont i bröstkorgen, det är tungt att andas, men jag klarade av alla tre dagarna. Tänk att sitta vid ett bord och dricka lite kaffe medan man lyssnar på en människa som pratar plus några korta individuella samtal känns som ett enormt åstadkommande för mig. Det har varit lika omtumlande både fysiskt och psykiskt. Nu sitter jag bara här och flåsar och stirrar in i skärmen eller väggen. När jag kom hem var jag så färdig att jag inte ens kunde skriva ett litet blogginlägg.
Men till saken. Trots att det här bara är början på alla utredningar som komma skall så är jag väldigt nöjd. Jag har blivit empatiskt och vänligt bemött. Jag känner att jag blivit sedd och hörd och förstådd, trots att jag har fått kompromissa med språket. Det är klart att det skulle var bättre om jag skulle få prata mitt modersmål, men nu är jag bara så tacksam över hur jag blivit bemött och för all hjälp jag fått att jag faktiskt struntar i språket.
Grunden lagd
De här tre dagarna har bara gått ut på att lägga ut en grund. Jag har fått berätta om mig själv och min livssituation i stora drag och tillsammans med socialarbetare, personlig handledare och läkare har vi bedömt eller konstaterat att jag har nytta av att fortsätta utredas, på alla möjliga plan. Så någon gång inom de närmsta månaderna kommer jag att bli kallad till Verve på nytt för att fortsätta bena ut min livssituation. Jag kan berätta lite mera om det i ett annat inlägg.
I alla fall så blir fortsättningen av utredningen som är nio dagar lång senast den 23.1, men om det kommer något återbud så kan jag bli kallad med en veckas varsel. Hur jag ska klara av nio dagar i rad med undantag för veckoslutet är en annan fråga, men det tänker jag inte fundera på just nu.
En otrolig lättnad
Det känns som en otrolig lättnad att någon liksom har bekräftat ens lidande. Någon som förstår hur tungt vi har det jag och J och som faktiskt vill erbjuda oss adekvat hjälp. Jag och pappa pratade idag på väg hem från Åbo och vi förundrade oss tillsammans över varför inte det här hände för flera år sedan. Men det är ju bara så att sjukvården är så inriktad på diverse specialområden att ingen har en helhetsbild. Och instanserna som inte kommunicerar med varandra är det andra stora problemet.
Ännu är det en lång väg att gå, och ingenting kommer att förändras över en natt. Det handlar om långsiktiga lösningar och ett jäkla jobb, men jag är i alla fall positivt inställd till alltihopa. Känner mig hoppfull. Åtminstone idag.
En annan sak som jag fick klart för mig var att redan det att man blivit kallad och deltagit i det här första skedet gör att FPA ser det som ett konstaterande av att min arbetsförmåga är nedsatt. Jag hoppas verkligen att det är så, för i så fall så borde det nog ordna sig med mitt uteblivna rehabiliteringsstöd också. Men besväret kommer jag inte undan. Det måste göras. Socialarbetaren som skulle hjälpa mig med att ringa till Veritas och FPA var inte på plats idag, så jag fick inte reda på något nytt, men ska ringa henne imorgon och fråga om hon kom någon vart.
Ett stort tack till mina läsare
Mest av allt vill jag tacka er alla otroliga fina människor som stöttar mig och hjälper mig genom kommentarer och personliga meddelanden. Många frågar så gott som dagligen om hur jag mår och hur jag klarar mig och finns där när jag behöver prata av mig. Genom min blogg har jag kommit i kontakt med så många empatiska och genomtrevliga människor.
Det finns en hel del oförstående idioter där ute, men det finns också så många genuina och pålitliga människor som räcker ut en hand när man har det svårt. Alltså folk som man inte känner ploppar bara upp från ingenstans för att stötta mig. Jag blir riktigt förbluffad och förstås så otroligt glad och tacksam! Och jag hoppas att jag genom min blogg också kan nå ut till andra som har det svårt. Om det är något jag vill/tycker om/brinner för så är det att kunna hjälpa andra människor som på något vis är utsatta eller har det svårt. Det finns nog inget som är mera givande än det.
Så ett stort varmt tack till alla som följer mig! Familj, vänner, bekanta, halvbekanta och helt obekanta Ni betyder massor!
Bild från pixabay
Det är fint att få följa med ditt liv. Det är inte många som är ärliga med hur de mår så det betyder mycket för mig att få veta att jag inte är ensam om en del saker. Du ska vara stolt över det du gör och jag tror ännu att du kommer gå mycket långt med din blogg eller vad du än bestämmer dig för att göra! Dels för det att du är ärlig med ditt mående och dels för att du är väldigt bra på att uttrycka dig i skrift. Och därför är din blogg också min favoritblogg att läsa. 🙂
Vad glad jag blir att höra att du kan finna lite tröst i min blogg! Tack för dom snälla orden! 🙂 Och så önskar jag dig allt gott också och hoppas att saker löser sig för dig på ett sätt eller annat. Man får ha sånt otroligt tålamod som sjuk…!
Härligt att du låter så positiv! Funderade på dig då du skrivit senast, att hur månne det gick. Skönt att du fick känna dig sedd och hörd, det är ju så otroligt viktigt!
Jag läser, inte bara för att du skriver så bra och ärligt och om ett lite annorlunda ämne, men också för att jag ju varit arbetsoförmögen i 10 månader nu, och ser nog inget ljus i tunneln än. Sjukdagarna tar ju snart slut och flera gånger har det redan varit strul med bortglömda eller helt oskrivna b-intyg, dvs. inga pengar. Nu igen. Det är ju så sjukt stressande (vi har ju ännu 3 barn) att inte veta om och när man får pengar igen. 🙁 Och blir jag ok? När? Vad händer om jag inte blir det. Kan åtminstone omöjligt fortsätta med samma (barnskötar) yrke då jag tappat all styrka i övre kroppen.
Du har ju haft det illa mycket längre, men tycker att det är intressant att följa med också sk*tstövelstil och attitydproblem på annat håll, och nu då som tur nåt hoppeligen positivt i tunneln också. Kanske man lär sig nåt.
Hoppas verkligen du snart får någå positiva besked. Kämpa på!
Tack för din kommentar! Jag förstår att du i din situation känner dig väldigt orolig och dyster. Det är helt otroligt att det ska göras så svårt för långtidssjuka. Det är ett enda kämpande med allt när man istället borde få tid för att ta hand om sig själv. Att leva i ovisshet som sjuk i ett år är redan tillräckligt för att knäcka vilken människa som helst. Styrkekramar till dig! Hör gärna av dig och berätta hur det går med allt ifall du har lust.