Jag snubblade på en intervju med en flicka i tolvårsåldern som efter många om och men tillfrisknat från leukemi. Hon berättade att hon ofta fått höra om hur stark hon är av människor runt omkring henne. Det här hade hon fått höra till lust och leda. I intervjun berättar hon om hur hon upplevt just den meningen, ”du är så stark” som väldigt irriterande.
Igenkänningsfaktorn var hög när jag läste artikeln. Som sjuk har jag fått höra den meningen väldigt ofta. Det är ju förstås något som folk säger i all välmening. Jag kan inte säga att den irriterat mig, men nog har den gjort mig lite smått förvirrad och fundersam. Är jag faktiskt stark? Måste man vara stark för att klara av att vara allvarligt sjuk?
Skenande fantasier
Oftast sägs det av människor som inte själva har så stor erfarenhet av att vara sjuka. Det är lätt att fantasierna skenar iväg när man tänker på allvarliga sjukdomar. En del har tittat för mycket på tv-serier medan andra stuvar undan alla tankar på obehagliga sjukdomar så långt bort det bara går.
När man läser eller hör om någon som drabbats av en allvarlig sjukdom kan man lätt få den bilden av att de är kämpande hjältar, fantastiska supermänniskor som tar smäll på smäll och bara låter allt rinna av. Återfall och bakslag verkar vara vardagsmat för de sjuka. De bara reser sig och går vidare efter varje motgång, tar upp stridsyxan och fortsätter att kämpa modigt.
I oerfarna ögon kan det se ut just så, som om man måste vara en urstark människa för att orka kämpa mot en sjukdom. Och man är själv bombsäker på att man skulle ha kastat in handduken efter första ronden. För man själv är ju bara en människa, inte en urstark hjälte som håller ihop både fysiskt och psykikt hur hårda motgångar man än är med om.
En krissituation är oförutsägbar
Det är här som jag vill påstå att folk tänker fel. Det är omöjligt att själv kunna förutsäga hur man fungerar i en krissituation. Jag själv hade världens största sjukhus- och läkarskräck före jag själv blev sjuk. Aldrig i livet hade jag kunnat föreställa mig att ens klara en dag på sjukhus. Och att bli opererad skulle jag aldrig klara av. Jag var bombsäker på att jag var en svag och eländig människa som inte skulle klara av att gå igenom allt det jag gått igenom och fortfarande går igenom.
Men här är jag nu, sex år efter alla sju operationer och mängder av diverse ingrepp och undersökningar. Lilla fega och patetiska jag sitter här och skriver idag, många erfarenheter rikare. Är det något som min sjukdom har bidragit med så är det självinsikt. Jag förstår att man är så mycket tåligare än man tror.
Mitt i en mardröm
När man står öga mot öga med sin sjukdom, ensam någonstans i en tom sjukhuskorridor så har man inget val. När man befinner sig i en mardrömssituation reagerar man inte så som man skulle ha trott. Överlevnadsinstinkterna tar över. Man inser att allt man har är här och nu. Alla vardagliga tankar flyger iväg och man börjar anpassa sig. Det är otroligt hur fort man kan anpassa sig till en helt annorlunda livstillvaro.
Man lär sig rutinerna på sjukhuset, snappar upp en mängd medicinska begrepp, lär känna nya människor och så vidare. Medpatienterna jag träffat under mina långa sjukhusvisiter har ofta blivit som nya vänner. Man sitter i samma båt som håller på att gå under medan man tillsammans öser ur vatten allt vad man orkar och hinner.
Visst lägger man mycket tid på att vara rädd och att oroa sig, men efter ett tag märker man hur ofruktbart det är. På något vis klarar man ändå av att skjuta ifrån sig de jobbiga tankarna när man befinner sig i en farofylld situation. Det blir för mycket för mycket för hjärnan att bearbeta på en gång så man kör på istället, och tar sig fram på något underligt sätt.
Vilsen och liten
Man har inte en tanke på att man är en stark människa. Tvärt om, man känner sig som världens vilsnaste och minsta människa som befinner sig i en absurd tillvaro. Det känns ungefär som om man hamnat in i en film som handlar om någon annan än man själv. Att drabbas av en svår sjukdom kan kännas så overkligt. Och sättet man hanterar det på är minst lika overkligt och otroligt. Som sjuk lär man känna sig själv på ett helt annat plan.
Men känner jag mig starkare idag? Upplever jag mig själv som en stark supermänniska som gått igenom så mycket? Nej, inte alls. Inte det minsta. Jag bara gjorde det jag måste göra för att överleva. När man inte har något val så blir det bara så. Jag kan förstås inte tala för varenda en människa, men för majoriteten. Man klarar så mycket mera än vad man tror. Fastän man har svårt att föreställa sig det så dyker styrka och kämparanda upp för de allra flesta då när det verkligen behövs.
Hur ser du på detta? Är vi som är svårt sjuka speciellt starka och modiga?
Jag känner nog också igen mig, i både intervjun och din text.
Man känner sig helt hopplöst bortkommen och det är så otroligt svårt att kunna plocka upp spillrorna av sitt liv (som frisk) och gå vidäre när allt är så ovisst. Jag har flera gånger försökt intala mig själv att jag har gått igenom en hel del jobbiga saker i mitt liv, men ändå känner man sig som en slashas och loser. Arbetslös, sjukskriven, inte ens en yrkesexamen vid 28… När sen någon som står mig nära (och känner till vad jag har gått och ännu går igenom) säger att jag nog är otroligt stark som orkar kämpa på varje dag för att leva så normalt som möjligt… Då brister allt för mig, fasaden rasar ner och tårarna bara sprutar. Inte orkar man ju egentligen, men vad har man för val?
Nej precis. Som sjuk har man ju inget val. Är det en kronisk sjukdom så är den ju kronisk, man måste bara orka. Det är inte som om man kan ta paus eller semester från eländet för att samla krafterna.
Jag tänker ofta på dig Johanna och tycker det är hemskt att du ska behöva må så dåligt. Du är allt annat än en looser. Du är någon att se upp till. Och du är inte ensam. Jag finns ett facebookmeddelande från dig om du vill prata, om vad som helst.
Håller med! Blir oftast helt tom på ord i hjärnan när jag läser din blogg, vet inte alls vad jag ska säga. För att du sagt redan just det jag tänkte! Men vill ändå att du vet att jag läser och håller med dig… Sedan jag hittade din blogg, har jag läst alla inlägg, och tänker fortsätta läsa. (äldre inlägg har jag åxå bläddrat i)
Jag har hört och hör också konstant att jag är en så stark människa. Jag förstår att de menas mentalt stark. Eftersom jag klarat mig igenom allt som livet kastat åt mitt håll; fortsätter de säga. Det stämmer inte alls, jag är inte ett minsta dugg stark! Jag är så svag att jag faller ihop av allra minsta lilla sak, som t.ex. att få flunssa, magont etc. Jag faller ihop och krossas i miljoner små bitar, och det verkar vara omöjligt att sätta mig ihop igen. Så jag går omkring krossad. Ofta tankspridd och lätt lite borta från nuet eftersom mitt omedvetna hela tiden försöker jobba med att sätta ihop mig igen, med att jobba igenom och komma över mina trauman. Men inte syns det ju utåt direkt, inte.
Tack för din kommentar! Känner verkligen igen mig i det du skriver. Få av oss sjuka är riktiga superhjältar som bara håller ihop och håller ihop. Man går ju sönder men vad gör man när man inte har något annat val än att fortsätta..
Jag tror att jag har kommit i kontakt med min sanna kärna i samband m alla utmaningar och däri ligger mot kraft. Jag vet att jag på ett sätt är obegränsad och väldigt kraftfull.
När kroppen haft sina begränsningar har jag varit tvungen att spränga gränser och gå utanför ramarna. Visa och upptäcka att det omöjliga är möjligt. Jag har blivit tvungen att ta hjälp av egna resurser som så många andra inte ens vet om att dom har. Utan allt det hade jag inte varit den jag är idag. På något sätt vet jag att jag är kraftfull och att det finns obegränsade möjligheter som jag inte ser via intellektet el mina begränsade tankar.
Precis som du beskriver tvingas vi använda oss av de resurser som andra kanske aldrig behöver upptäcka el minnas att de har. De kan stanna i sin trygga tillvaro och de behöver aldrig ens testa sina möjligheter el utmana sig själva på det viset.
Jag har många förmågor som jag är stolt över. Jag minns vem jag egentligen är på ett sätt som många andra “friska” har glömt. Jag har dessutom stark kontakt med Jorden och naturen. Jag vet att jag är kraftfull. Jag känner mig inte alltid stark men jag VET.
Jag tror absolut att jag utstrålar en energi som andra människor inte är medvetna om att de själva bär på. De kanske ser den styrkan i mig.
Förr såg nästan ingen när jag mådde riktigt kass (då mina symptom inte direkt syns på utsidan) men det syns mer nu. Jag är tydligare och min energi är framförallt tydligare. Det som pågår på insidan märks tydligare på utsidan.
Omgivningen speglar ofta något som jag bär inom mig. Deras kommentarer har egentligen inte med mig att göra. Det är deras tankar mm. Jag är bara en spegel.
Tack för din kommentar! Tyvärr hade den hamnat i skräpkorgen av någon anledning. Tur att jag hittade den 🙂 Håller med dig på alla punkter.
Tycker inte heller om när människor kommenterar att jag är stark. För det är jag inte. Varje gång, varje lilla gång jag hamnar in på sjukhus igen så känns det som min hela värld rasar. Visst efter en tid inne kan jag tänka positivt igen och orkar kämpa vidare men det är inte för att jag vill eller för att jag är stark utan för att jag inte har något val. Jag måste orka vidare, finns helt enkelt inget annat alternativ.