Klichéer man får höra som kroniskt sjuk

Som kroniskt sjuk får man höra en hel del klichéer. En del får man höra av människorna runt omkring en och resten finns ingrodda någonstans i bakhuvudet.

Det är lätt hänt att man mer eller mindre medvetet hjärntvättar sig själv med klichéer. Jag tänkte därför räkna upp några av de klichéer som jag börjat ifrågasätta allt mer längs med åren som kroniskt sjuk. Helt enkelt för att de inte har fungerat för mig, utan de här tvärt om varit destruktiva för mitt psykiska mående.

Det som inte dödar dig gör dig starkare

Det här är en kliché som de flest hört många gånger. Min sjukdom har inte dödat mig men den har ställt till med helvete flera gånger än jag kan räkna. Otaliga gånger har jag suttit i ett sjukhusrum och skakat av skräck och varit säker på att jag skulle dö.

Jag lever varje dag i ovisshet eftersom min sjukdom kan välja att jävlas extra mycket när som helst. Jag känner inte att sjukdomen har gjort mig starkare. Tvärt om känner jag mig psykiskt och fysiskt skör. Jag är väldigt rädd trots att det utåt kan verka annorlunda. Panikångest och depression hör till min vardag. Min sjukdom har gjort mycket med mig, men stärkt mig har den inte.

“Tänk positivt och se framåt”

Jag tror att jag in grund och botten är en positiv människa, men med en svår kronisk sjukdom är det allt annat än lätt att alltid tänka positivt och se framåt. Jag är nog mest en realist. Att skifta fokus någon annanstans bygger upp ångest inom mig.

Det är svår för mig att drömma om en ljus framtid. Det känns bara som att försöka fly från nuet och inbilla sig att sjukdomen som är kronisk ska bli bättre eller försvinna i framtiden. Jag måste få vara här och nu och jag måste få sörja och hantera min ångest, annars går jag under. Framtiden för mig är nästa dag eller nästa vecka. Längre än så vill jag helst inte tänka.

Det finns en mening med allt som sker

Finns det verkligen en mening i allt som sker? Jag är inte en av dem som tror på det. Min sjukdom är för mig totalt meningslös och har inte bidragit med något annat än åratal av onödigt lidande. Jag ser ingen mening i det över huvud taget. Det betyder inte att jag inte försöker göra något av mina erfarenheter eller på något vis vända dem till min fördel.

Jag har startat Lungan i stormen som är en sida som erbjuder kamratstöd och förståelse för människor som drabbats av kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Men att den här sjukdomen skulle ha varit menad för mig vill jag bara inte tro. Sjukdom och lidande är orättvist och meningslöst och ingen borde drabbas av sådant. Speciellt inte av en kronisk sjukdom som allt som oftast betyder lidande varje dag livet ut.

“Jag skulle aldrig byta ut mina sjukdomserfarenheter”

Jag tror att det här är ett påstående som många häver ur sig just för att de försöker intala sig själva att det finns något positivt med kronisk sjukdom och lidandet som sjukdomen förorsakar.

Visst har jag själv delvis klarat av att göra mina sjukdomserfarenheter till något positivt genom att försöka hjälpa andra i liknande situation, men jag vägrar tro på att mitt liv inte skulle ha kunnat bli minst lika meningsfullt utan mina sjukdomserfarenheter. Jag skulle när som helst utan tvekan byta ut mina sjukdomserfarenheter mot ett friskt liv.

Du är så stark

Som kroniskt sjuk får man ofta höra att man är stark. Jag skrev tidigare ett inlägg om det som finns att läsa här. Sanningen är den att jag inte är någon fantastisk undermänniska som klarar år efter år av trauma och lidande. Det tär på mig något otroligt. Jag är en vanliga människa som precis alla andra. Jag kämpar mot ångest, rädsla och depression varje dag.

Orsaken till att jag klarat mig såhär långt är för att jag helt enkelt inte har något val. Man tror inte på det förrän man själv drabbas, men någonstans tar överlevnadsinstinkterna över. Man är mycket tåligare än man själv tror. Som kroniskt sjuk har man ju inget val. Själv orkar jag mycket tack vare min fina familj. Dom är starka då när jag inte orkar vara det, vilket är väldigt ofta.

När man förväntas känna tacksamhet

Visst är det nödvändigt att kunna känna tacksamhet och många gånger behövs det för att orka ta sig igenom de allra tyngsta perioderna. Men överlag att försöka skyffla undan lidandet som sjukdomen orsakar genom att fokusera på andra saker i livet som man är tacksam för som till exempel att man har tak över huvudet och att man vaknar vid liv varje morgon hjälper inte mig alls.

Det är som att försöka släta över det högst verkliga lidandet som min sjukdom orsakar. Jag är verkligen inte tacksam för min sjukdom. Jag är tacksam för mycket annat i mitt liv, men att skifta fokus från sjukdomen, lidandet och sorgen och försöka hjärntvätta sig med lite tacksamhet istället fungerar inte för mig.