Efter att jag skrev artikeln ”Vad kroniskt sjuka önskar av läkare” fick jag en kommentar. Någon påpekade att om man som patient tar initiativ och kommer förberedd med listor med frågor till läkarmötet, är tydlig med vad man behöver, klarar av att sammanfatta vad som kommits överens om och självständigt kan ta ansvar för att genomföra dessa förändringar bidrar det till att läkaren blir mera motiverad att hjälpa en.
Vi som patienter borde inte bara kräva saker, visa vårt missnöje eller bara klaga på våra krämpor, eftersom läkaren också är en människa som vill känna sig lyckad. Vi ska därför hjälpa honom eller henne att känna sig lyckad genom att visa vår uppskattning, och på så vis motivera läkaren att ge oss en bättre vård.
Vi söker hjälp när vi inte mår bra
Jag själv har funderat på det här många gånger. Visst håller jag med om att läkaren också är en helt vanlig människa med känslor. I princip är det kundbetjäning som läkaren sysslar med. Och jag förstår tanken bakom ovanstående resonemang. Men vi måste komma ihåg att kundservicen som sker inom vården är något utöver det normala.
Vi söker hjälp när vi inte mår bra. Omständigheterna är verkligen något utöver det normala. Patienten är ofta rädd, orolig, panikslagen, deprimerad, trött och kan ha kraftiga smärtor. Allt detta leder till att det ofta är väldigt svårt för patienten att agera på ett sätt som hen normalt skulle göra. Många är livrädda för att gå till läkaren. Oron över vad som komma skall och vad för besked man ska få kan lätt få en person att helt tappa fattningen.
En del är helt suddiga i huvudet på grund av sjukdom eller biverkningar av en medicin. En sjukdom kan förändra humör och personlighet. Man kan bli aggressiv, irriterad, apatisk, gråtmild och så vidare. Det är alltså lätt att konstatera att när en patient söker hjälp är omständigheterna ofta allt annat än normala. Sjukdomar som är allvarliga eller kroniska drabbar oss sällan endast fysiskt. De drabbar också vårt psyke. Och bara det att man befinner sig i en obekant sjukhusmiljö kan göra att man kommer av sig helt och hållet. När vi känner oss otrygga är det också svårt att vara sitt vanliga jag.
Känslorna får inte styra
Därför är det ytterst viktigt att en läkare kan vara objektiv och förbise sina egna känslor. Kan man inte det så är man ingen bra läkare. Man skulle kunna missa att göra viktiga diagnoser om man tog åt sig av patienter som inte var trevliga eller initiativtagande. Tänk om en läkare bara tänkte att ”Det där var en motbjudande surpuppa till patient, hen får nog se till att gå någon annanstans i fortsättningen” och missade att göra en viktig depressionsdiagnos. Det skulle kunna ha ödesdigra konsekvenser för patienten, och läkaren kan i värsta fall förlora sitt jobb.
Jag själv är en människa som till naturen är trevlig, hjälpsam och samarbetsvillig. Jag har en väldigt trevlig läkare som jag tycker om och litar på. Jag har många års erfarenhet av min sjukdom som många gånger försatt mig i livsfara. Hur trevlig jag än är som person har jag otaliga gånger reagerat på helt oväntade sätt. Detta på grund av stress, oro, panik, rädsla, sjukdomströtthet, feber, blodhosta och så vidare. Jag har snäst, varit likgiltig, varit ilsken och uppgiven. Jag har känt mig någorlunda behärskad i väntrummet utanför läkarens rum, men reagerat på ett helt annat sätt än väntat där inne.
En börda för de sjuka
Jag har många gånger varit så nere att jag inte kunnat ta till mig läkarens råd. Tanken på att kvaliteten på min vård skulle variera på grund av mitt humör eller min initiativförmåga är skrämmande. Så ska det inte vara. Och tanken på att jag skulle ha ett ansvar att motivera min läkare att hjälpa mig känns verkligen tyngande. Som sjuk har man tillräckligt med bördor. Det här är inte en som man ytterligare ska vara tvungen att bära.
Det är läkarens jobb att motivera patienten och skapa en god läkar-patientrelation där tillit är nyckeln. Ändå vet jag att jag själv allt som oftast strävar till att vara vänlig och tillmötesgående. Jag är den goda samarbetsvilliga patienten. Ibland så till den milda grad att läkare tvivlar på att jag är så sjuk som jag är.
Rädd innerst inne
Någonstans där innerst inne vet jag att jag håller upp en fasad. Speciellt i riktigt stressande situationer försöker jag mycket mera än jag borde. Bara för att jag är rädd för att inte få den bästa vården. Men så ska det verkligen inte behöva vara. En läkare är visserligen en människa, men det ingår i yrket att kunna hantera och tolka patientens känsloreaktioner och inte ta det personligt. Men ändå är jag säker på att de finns de som tar det personligt, men det är inte en läkare jag själv skulle kunna ha förtroende för.
Hur upplever du det här? Är du rädd för att få en sämre vård om du inte är trevlig?
