Psykisk ohälsa är väldigt vanligt idag. Det är som vilken folksjukdom som helst. Ändå har vi svårt att se att någon mår psykiskt dåligt. Vi upptäcker det först när det har gått för långt. Alla borde lära sig att känna igen några tecken på psykisk ohälsa.
Jag frågade några personer som lider av psykisk ohälsa om de kunde berätta om hur man märker på dem att de mår psykiskt dåligt och fick följande svar:
Jag blir löjligt lättirriterad och allmänt jobbig att vara runt.
Jag blir destruktiv mot mig själv och folk i min omgivning.
Jag blir lättirriterad, tyst och rastlös/nervös. Isolerar mig hemma stundvis om jag känner att jag behöver tid för mig själv.
Jag får sömnproblem, vilket gör mig trött och irriterad. Sluten och inåtvänd.
Jag drar mig undan och går in i mig själv. Blir tyst och lite fumlig.
Jag isolerar mig och blir trött. Jag övertänker (gör en höna av en fjäder), blir känslig för ljud, lättirriterad, får sömnproblem, blir inåtvänd och tyst.
Jag sluddrar, blir glömsk, äter antingen mer socker eller ingen mat alls. Det är de första tecknen innan irritation och isolering kommer in i bilden.
Jag märkte att jag inte funkade på mitt jobb eller i vardagen. Orkade inget, var lättirriterad, blev lätt arg och frustrerad.
Jag fick sömnsvårigheter, var konstant trött, svårt med motivation, varken gråt eller skratt var som förut.
Jag blir orolig och rastlös. Jag kan springa från en sak till en annan och ändå inte få något gjort. Jag blir nervös/stressad, lättirriterad och får panik över småsaker. Alternativt blir jag tystlåten, nedstämd, fåordig och vill mest komma bort från människor och ljud.
När de negativa tankarna är fler än de positiva, under en längre tid.
Allt tar tid för allt får längre startsträcka. Och även de mest enkla och självklara kan bli helt omöjligt att göra/motivera sig till. Tom inombords och hygienen blir lidande.
Får svårt med ögonkontakt. Undviker samtal och interaktion på tu man hand. “Gömmer” mig hellre i ett större sammanhang där jag lätt kan vara tyst utan att det märks. Slutar skämta och pallar inte med småprat.
Blir väldigt lättirriterad, ljudkänslig, trött, drar mig undan.
Jag blir lättirriterad och tar åt mig av allt, men känner mig samtidigt känslomässigt avtrubbad. Jag ser allt ”svart”,negativt och som att jag orsakar mer skada än nytta. Jag får lättare att uttrycka mig skriftligen än verbalt. Tycker att alla ljud är jobbiga.
Jag drar mig undan men längtar något ENORMT efter omtanke. En kram är aldrig så betydelsefull som just då!
Jag drar mig undan. Har svårt för småprat. Orkar inte vara social. Lättirriterad. Grubblande. Gör en höna av en fjäder. Får lätt panik. Ljudkänslig. Ingenting fungerar.
I mitt fall kan jag börja skämta mycket och låta cynisk/ironisk. En del kan då tro att jag mår bra.
Jag blir tyst och fixar inte småprat. Drar mig undan i en ensamhet jag inte vill ha, och hoppas på att någon ska se mig. Utåt märker ingen att jag inte mår bra. Jag har lättare för att uttrycka mig skriftligt än verbalt. Därför gillar jag inte att prata i telefon, utan föredrar att skriva.
Jag drar mig undan, slutar lyssna på musik, vill inte boka upp något för rädslan att behöva avboka. Jag blir väldigt känslig för allt, som till exempel ljud, ljus, intryck, lukt, värme och kyla. Mår ofta illa. Jag kryper gärna ihop hos mannen men kan inte ta för mycket närhet heller. Lätt till tårar och uppgivenhet. Sover jättemycket eller inget alls.
Hur märker man på dig att du mår psykiskt dåligt?
Hjälp mig att fylla på citatlistan med tecken. Berätta hur man märker på dig att du mår psykiskt dåligt.
Följ Lungan i stormen
För mera artiklar, blogginlägg, diskussioner och podcast om kronisk sjukdom och psykisk ohälsa kan du följa Lungan i stormen på Facebook.
Hur vet jag om jag mår psykiskt dåligt, är det när jag känner mig helt tom, tänker på död och tycker allt är skit emellanåt och drar mig undan. Det enda som får mig att må bra är när jag sover eller ser en bra film