Efter högstadiet studerade jag ett år på gymnasiet. Jag hoppade av och började studera marknadsföring. Jag hann knappt studera ett år innan det började hända konstiga saker i min kropp som jag inte kunde förklara.
Mitt liv såg ut som vilken ungdoms som hest. Jag åt bra i skolan och hemma. Inga konstigheter där, utan sådan mat som alla äter. Jag var mån om och har alltid varit mån om att motionera. Jag gick på gym och tränade bodypump, spinning eller step aerobics. Ibland gick jag ut och gå eller så cyklade jag längs landsvägarna eller skogsvägarna i mina hemtrakter. Jag rörde alltså på mig så som man ska. Varken för lite eller för mycket.
Hade levt ett friskt liv ända tills jag blev 19 år
Jag rökte inte och har aldrig gjort det. Jag drack alkohol på fester med kompisar så som dom också gjorde. Varken mera eller mindre. Jag hade vänner och en fin familj. Jag kände mig omtyckt. Ingen i min familj hade heller någon konstig sjukdom. Inte heller mina mor- eller farföräldrar. Inget konstigt i släkten.
I hela mitt liv hade jag aldrig varit sjuk mera än att jag någon gång haft en influensa, förkylning eller ytterst sällan magsjuka. Inga konstigheter. Jag var kärnfrisk och jag levde på ett gynnande sätt för hälsan. Och så blev jag sjuk. Riktigt allvarligt sjuk.
Sjukdomen kom som ett blixtnedslag
Plötsligt en dag bara hände det. Det stack till någonstans i bröstet när jag skulle andas in. När jag vände på mitt huvud upplevde jag ett enda vertigo. Världen snurrade varje gång jag satte mig upp eller lade mig ner. Golvet gungade till och med när jag gick. Men det gick över.
Ungefär vid årsskiftet 2004 blev jag febrig och fick en otrolig smärta någonstans vid övre lungområdet. Hela min axel värkte och jag fattade inte vad det berodde på. Febern gick över och kom tillbaka med några veckors mellanrum.
Jag fattade ingenting. Det var bara feber och ont i musklerna kändes det som. Jag var spänd hela tiden. Med veckorna blev det värre och värre. Jag fick så ont i lungområdet så att jag inte kunde andas och jag upplevde en så outhärdlig smärta som jag aldrig tidigare upplevt. Det kändes som om någon trampade på ett spjut som sakta stacks in i min bröstkorg. Ord kan inte beskriva smärtan.
Smärtan kom och gick i skov. Till slut kunde jag inte sitta eller göra någon statisk muskelrörelse alls. Jag var livrädd. Smärtan och orkeslösheten som kom med den begränsade mitt liv. Jag var febrig. Gick till hälsovårdscentralen där jag inte blev tagen på allvar. Glömmer aldrig då en läkare sade efter att jag förklarat om mina symtom att ”men sånt finns inte”. Jag kände mig som en fullkomlig idiot. Det var väl bara jag som hittade på då.
Blev intagen på en reumatologisk avledning
Så gick tiden och jag fick äta inflammationsdämpande värkmediciner och muskelavslappnande mediciner. Smärtan övergick från övre delen av bröstkorgen till mitt i ryggen. Skolan blev det inte mycket av. Det gjorde för ont för att sitta på lektionerna. Jag var svag och hade gått ner massor i vikt. Ingenting blev bättre av medicinerna jag åt. Det hela slutade med att jag sommaren 2005 blev intagen på en reuma-avdelning och då kom man fram till att jag hade gått omkring med en hjärtsäcksinflammation. Det var redan här som hela helvetet började. Jag var bara 19 år.
Det var egentligen inte min historia jag skulle skriva om. Jag bara vill ta upp min bakgrund för att få fram att jag var en helt normal och frisk tonåring som levde och alltid hade levt ett normalt liv. Inte trodde jag på att jag kunde få en allvarlig autoimmun sjukdom som redan i unga år skulle hinna med att förstöra en stor del av min högra lunga.
Läkarna påpekade att jag inte hade levt fel på något vis
Det första lungläkarna påpekade för mig var att jag inte kunde ha gjort något annorlunda. Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Det är inte något jag på något vis själv har orsakat eller kunnat förhindra. Jag bara blev sjuk. Ungefär som om jag gick ute en kväll och råkade bli träffad i skallen av en meteorit. Varför just jag? Jag som levde ett så regelrätt liv.
Därför har jag ganska svårt att tro på att något jag gör nu, som t.ex. att äta rätt skulle kunna råda bot på eländet jag har, eller förhindra att det blir värre. Jag kan inte tro på en massa konstiga preparat som människor ibland försöker sälja, med argumentet att de har hållits så friska eller att de aldrig varit sjuka. Här överlever man tack vare att det utvecklats mediciner som cytostatika och kortison. Utan dem och läkarna skulle jag inte finnas.
Nej, sjuk var inte jag heller förut. Läkarna tog ämbarvis med blodprover på mig och de hittade aldrig något avvikande någonstans, förutom mina inflammationsvärden. Inga brister, inga konstigheter. Allting bara bra. Frisk men ändå så sjuk.
Man kan faktiskt ha levt ett helt eller halvt liv som kärnfrisk. Man kan tro att allvarliga och konstiga sjukdomar bara är något som drabbar de som på något vis levt ohälsosamt eller har genetiska anlag för någon sjukdom, men så är det inte. Så var det inte för mig.
“Plötsligt sitter man där på en sjukhussäng, livrädd och hostar blod”
Det tog år för mig att kunna inse att det som hände mig faktiskt var sant, så absurt som det kändes. Man kan inte ha levt kärnfrisk och så plötsligt vara allvarligt sjuk. Jo, precis så kan det gå. Det är som om någon skulle släcka lampan eller dra ner rullgardinen. Plötsligt sitter man där, livrädd och hostar blod på en säng, iklädd en rosa pyjamas någonstans i ett ödsligt väntrum på ett sjukhus och fattar noll. Man tror inte på att det är sitt eget liv man lever längre.
Ena dagen frisk, andra allvarligt sjuk. Allt jag lärt mig är att man skall ta vara på vad man har. På de dagarna man mår någorlunda bra. För man kan bli sjuk när som helst. Och det kan hända vem som helst, oavsett hurdana liv man lever. Tro det eller ej.
En jävlig sjukdom tar ingen hänsyn till dina hälsosamma levnadsvanor
Autoimmuna sjukdomar är mystiska. De kan dyka upp lika plötsligt som de kan försvinna. De går ofta i skov. Du kan vara sjuk i ett år och frisk de följande tio och sen plötsligt insjukna igen, helt utan förvarning, trots att du vidtar alla försiktighetsåtgärder du kan.
Du kan äta hälsosamt, sova bra, motionera, göra avslappningsövningar, tänka positivt och så vidare och ändå bli riktigt sjuk. En jävlig sjukdom tar ingen hänsyn till dina hälsosamma levnadsvanor. Därför ska du aldrig, ALDRIG beskylla dig själv för att du inte blir friskare trots att du tycker att du försökt allt. Själv har jag fortsatt att sköta hälsan och jobbat hårdare på att göra “rätt” än någonsin tidigare, men här sitter jag, fortfarande allvarligt sjuk och har bestående men. Jag överlever tack vare skickliga läkare och bra mediciner.
*Bild från Pixabay
Bra skrivet! För egen del har jag alltid levt ett relativt hälsosamt liv med mat/träning/stressreducering och ändå blev jag sjuk vid 26 års ålder. I samband med cancern så gjorde jag ytterligare livsstilsförändringar, jag började t.ex. äta antiinflammatorisk kost, uteslöt socker och till stor del även gluten samt laktos. Det blev (och blir) många gröna smoothies, egenpressade grönsaksjuicer, superfoods som vetegräs, chlorella, nyponpulver osv. Jag började också meditera och träna kundaliniyoga. Nu är det nästan två år sedan jag gjorde dessa förändringar och jag tror att det har hjälpt mig när det kommer till kroppens förmåga att klara av skolmedicinska behandlingar, återhämta sig, stärka immunförsvaret, förebygga infektioner osv. MEN – och det här är ett stort men – livsstilsförändringarna har inte botat mig från cancern. Trots att jag har en sjukdom som ca. 80 % blir botade ifrån, så har jag ändå fått två återfall och kämpar fortfarande mot den här skiten. Även om jag väljer att hålla fast vid mina livsstilsval (för jag vill ändå tro att det gör skillnad för min kropp), så är jag väl medveten om att det inte är dessa faktorer som kommer kunna bota mig. Och visst finns det stunder när jag undrar varför jag blivit sjuk, varför cancern fortsätter härja i min kropp. Stunder när jag känner skuld. Men med tiden har jag ändå börjat inse att cancern bara är, jag kan liksom inte göra mer och det är rent ut sagt lönlöst att beskylla sig själv. Tack för ditt inlägg och stor styrkekram!
Tack Anne för din kommentar! Tycker det är väldigt viktigt att folk också kan förstå att en sjukdom ibland bara är, som du skriver. Klart att det ändå alltid är bra med hälsosamma levnadsvanor ?