När kronisk sjukdom leder till självsabotage

Tydligen är det skärtorsdag idag. Jag vet inte vart tiden har flugit iväg på sistone. Trots att vi varit så gott som isolerade här hemma går tiden ändå på något vis. Ärligt talat så märker jag inte av någon speciell förändring i vår livsstil. Vi gör samma saker. Jobbar på våra hemsidor här hemifrån. Går ut på små promenader och så jobbar vi på att spela in ett album med folkmusik. Det är ungefär det.

För en vecka sen fick jag ännu mer problem med lungorna än vanligt. Jag låg vaken en hel natt och bara hostade. Det kom slem i mängder. Efter den natten var jag helt slut, andfådd och väldigt ångestfylld. För just nu vill jag absolut inte behöva sjukhusvård på grund av coronan. Tack och lov fixades det över telefon och jag fick en antibiotikakur genast.

Nu sitter jag här, väldigt slemmig och trött med en kopp kaffe. Jag önskar att jag hade ork att skriva något varje dag, för jag tycker jättemycket om att skriva. Men ibland är det svårt. Det känns som om jag sitter mycket instängd med mina tankar, och så har det känts de senaste åren. Det tycker jag inte att är bra och jag undrar ofta hur det kan ha blivit så.

Läs mer:
Den här månaden deltar jag i NaNoWriMo

Jag brakade ihop psykiskt för ungefär tre år sen. Sen dess har jag varit fysiskt mycket sjukare. Jag är dödstrött konstant och känner mig allmänt yr och ostadig. Jag är spänd i hela kroppen och min bröstkorg känns fortfarande som stål. Ibland blöder lungorna när jag hostat mycket slem. Och nu för tiden har jag också fått mycket tunt slem som rinner omkring i min skadade lugna. Läkaren säger att bronkerna är irriterade.

Jag borde försöka göra en totalomvändning i mitt liv. Försöka att ha det som huvudmål att röra på mig en timme per dag, eftersom det är den viktigaste medicinen för mina lungor. Sen borde jag gå ner 10 kg (önska mig lycka till) och jag borde äta lite hälsosammare. En massa borden här. Jag försöker ta tag i saker utan att vara för hård mot mig själv. Det är en svår balansgång. Jag behöver verkligen förändras, men hur man åstadkommer det är en annan sak.

En annan sak som jag funderat mycket på är min självbild. Den har förändrats mycket de senaste åren och inte till det bättre. Jag har mått så dåligt att jag börjat tycka mycket illa om mig själv. Känner inte igen mig själv. Vill inte vara den jag är. Tycker inte om hur jag ser ut. Tycker inte att jag är där jag vill vara i livet. Överlag har det känts hopplöst och det beskyller jag mig själv för.

Läs mer:
Vill bara sova

Kanske jag vågar skriva mera om det här. Kanske det kan hjälpa mig att få tankarna lite bättre i styr. Jag tror inte alls det är konstigt att man känner sig misslyckad när man är sjuk. Jag har förståelse för andra men knappt någon för mig själv. Hur kan det vara så?

Att vara kroniskt sjuk är att ta smäll efter smäll. Det är att aldrig få en lugn stund för återhämtning. Det är misslyckande efter misslyckande och besvikelse på besvikelse. Jag strävar ofta till att vara någon jag inte kan vara. Jag ger mig inte riktigt något beröm för det jag klarar av. Jag har också problem med att känna mig bra när jag faktiskt uppnår något. Det känns som att jag inte är värd det på något vis. Kallas för självsabotage. Det ska jag definitivt skriva mera om.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att kronisk sjukdom ställer till med så mycket elände. Det är inte alls så konstigt att man får en hög psykiska problem. Hoppas att jag under de kommande året klarar av att göra mig av med en hög negativa tankar som jag går runt och bär på.

Vill också önska dig en glad påsk!

*Bild av fizkes via Canva

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

8 kommentarer

  1. Så skrämmande likt mitt liv. För min del ramlade jag ner i ett svart hål för 3 år sen och håller på att kämpa mig upp. Jag har utan att riktigt förstå vad jag känner, eftersom jag är duktig på att stänga av mina känslor och bli som en zombie, upplevt enorm rädsla. Har under ca 4 månader gått till en terapeut och det har hjälp mig enormt mycket. Jag är rädd för allt, katastoftankarna avlöser varandra utan att jag är medveten om det. Det är så svårt att bli medveten om sina tankar som rullar på med automatik, hur man nedvärderar sig själv vid minsta motgång och besvikelse, hur man anklagar sig själv och undrar varför man inte gjorde si eller så istället. Jag har också ett extremt behov av att försöka kontrollera det jag inte kan samt att allt jag gör måste vara perfekt. Det går ju liksom inte ihop och det är inte sunt, jag förstår det. Men att kämpa med att ändra tankar och beteende uppepå kronisk sjukdom det är inte lätt.
    Det ger ändå tröst att läsa om andra, att jag inte är ensam❤️

    Glad Påsk🐣

    1. Tack för din kommentar! Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är jätteglad att du hittade hit och att det du läser här kanske kan hjälpa dig att känna dig lite mindre ensam <3 Sköt om dig väl och glad påsk i efterskott 🙂

  2. För tre år sedan drabbades jag av PMR /småkärlsvaskulit. Känner igen mig i mycket utav det som skrivits. Skulle gärna vilja få kontakt med någon med samma diagnos för att utbyta tankar osv. Önskar er alla trots allt en Glad Påsk. /Inger

  3. Det du skriver om förståelse för andra men inte för dig själv, har det inte att göra med att du inte vet och känner vad den andra klarade av innan och därför inte kan jämföra, men när det gäller dig själv vet du exakt vad du “borde” klara av eftersom du gjorde det medan du var frisk? Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja få en utomståendes måttstock på vad det är rimligt att förvänta sig av sig själv i olika situationer, för att underlätta att inte vara så hård mot sig själv.

    1. Det ligger mycket i det du säger. Man vet ju vad man klarat förr och man vet vad andra möjligtvis förväntar sig av en. Andra har man däremot ingen sådan bild av. Det är jättesvårt att se objektivt på sig själv. Därför är man så hård och oförlåtande mot sig själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *