Lungor som inte är lugna

Den här våren och sommaren har jag verkligen inte haft något flyt. Det har verkligen inget att göra med brist på inspiration. Jag vill en massa saker. Jag vill vad som helst, men min kropp är inte med på noterna alls.

Ända sedan slutet av förra året har jag haft konstiga problem med mina lungor. Från min opererade lunga rinner slemmet ut, ibland nästan som vatten. Det är som om man skulle ha en kran på som droppar. Det leder till att jag blir helt täppt, får ett tryck över bröstet och får hänga upp och ner för att få det att rinna ut.

Det här blir väldigt tungt för mina bronker och lungor. Att hänga upp och ner och flåsa och hosta sig igenom en enda dag är tungt för en normal frisk människa. Jag har hållit på så här sen i vintras. Inte undra på att jag är kraftlös.

I slutet av maj drabbades jag av en rejäl lunginflammation dessutom. Jag har bronkit i varierande grad hela tiden, och just då bröt det ut. Jag hade haft flera kurer före jag hamnade in. Första iv-antibiotikan hjälpte inte, så mina infektionsvärden var uppe i 214 som värst.

Efter sjukhusvistelsen blev det två kurer till. Efter det en månad med blodhosta då jag hostar stora blodklimpar i mugg. Det går inte att beskriva i ord hur tärande det här är för både kropp och psyke. Kanske jag inte ens ska försöka göra det i det här inlägget.

Igår mådde jag så dåligt att jag åkte och tog blodprover. Tack och lov visade dom inget märkvärdigt. Tvärt om var dom helt okej. Men det förhindrar inte mig från att må bedrövligt dåligt. Läkaren funderade på om jag kan ha problem med refluxen och sura uppstötningar. Jag har lite såna symtom. Så nu tar jag extra magmedicin för att pröva om det hjälper.

Samtidigt som jag haft och har alla de här besvären har ju coronapandemin härjat på. Det har inte gjort mitt liv enklare, men inte har jag direkt påverkats så mycket av det. Mitt liv ser ut ungefär som det brukar, förutom att jag inte går i affärer eller äter på restauranger längre. Och så är vi väldigt försiktiga med sociala kontakter.

Jag är ju finlandssvensk och bosatt i Finland. Här har läget varit lugnt länge. Restriktionerna har sakta men säkert lättats på. Folk börjar gå på evenemang, resa runt och springa i affärer som vanligt igen. De senaste dagarna har vi haft några nya fall. De spåras förstås så gott det går och åtgärder vidtas, men ändå är jag orolig. Det är lite som om att pandemin inte skulle existera. Som folk håller på nu har vi högst antagligen en ny våg i höst. Tror det är oundvikligt.

Som kroniskt sjuk känns det ganska så konstigt när folk tycker synd om sig själva för att de har fått göra lite undantag i sin annars programfyllda vardag. Folk tycker på allvar synd om sig själva för att de missar ett evenemang, inte kan äta ute, inte kan göra exakt hur de vill. Nu kan de göra så gott som vad de vill här (förhoppningsvis med sunt förnuft).

För mig har den här coronatiden bara flugit förbi. Jag har haft så mycket andra problem att jag knappt hunnit tänka på coronan. För mig är varken viruset eller min sjukdom på något sätt över. Men inte sitter jag på allvar och sörjer att jag inte kan äta på restaurang eller gå på en konsert eller något liknande. Skulle det vara mina största problem skulle livet vara underbart.

Nu ska jag sluta babbla för idag. Förhoppningsvis har jag krafter att skriva lite mera igen. Jag har saknat att skriva. Allt har känts så tungt på sistone. Försöker att leva en kravlös vardag, men det är svårt. Åtminstone är vi på stugan, vilket nog är det bästa jag vet. Här stortrivs jag trots allt. Några båtturer har vi också kunnat ta oss. Det har verkligen piggat upp oss båda.