Därför är jag rädd för att prata svenska på sjukhus

Många av er har säkert läst om Hitisbon Sune Fromholz som blev tillsagd att tala finska på Salo sjukhus. Han hade fått feber sent på kvällen och pratat med sin läkare som sade att han genast skulle hoppa i bilen och ta sig från ön Hitis ända till Salo. Sjuksköterskan som mötte honom frågade först vad han gjorde där så sent. Klockan var då 21.40 på kvällen. Hon började sedan fråga ut honom om hans symptom. Eftersom Sune inte är så bra på finska frågade han om han kunde få svara på svenska och fick tillbaka konstaterandet ”I Finland talar vi finska”.

Det empatilösa bemötandet upprör mest

Jag blev upprörd på så många olika plan när jag läste om det här, men samtidigt inte det minsta förvånad. Jag förstår att det i finskspråkiga städer i praktiken kan vara omöjligt att garantera vård på svenska, men det är inte det som gör mig upprörd, utan det empatilösa bemötandet. Jag kan inte för mitt liv förstå varför sådana människor som sköterskan i det här fallet söker sig till vården eller till ett serviceyrke överhuvudtaget. Hon har knappast en blekblå aning om hur mycket skada några små sårande ord kan ställa till med hos någon som redan är i ett skört tillstånd.

Som kroniskt sjuk har jag fått vara med om en hel del vårdupplevelser. Jag är patient på TYKS i Åbo och blir många gånger om året tvungen att uppsöka vård på samjouren. När jag söker mig dit är jag svag och eländig. Det spelar ingen roll hur gammal jag är. Det blir inte lättare att vara kroniskt sjuk med åren. Tankar som ”vad ska hända den här gången?”, ”Kommer jag att ligga ensam och hosta blod utan ringklocka, och utan att få träffa någon anhörig?”, ”Har min grundsjukdom blivit värre?” snurrar runt i mitt huvud. Tack och lov har min familj alltid ställt upp för mig. Jag har aldrig varit ensam förutom då jag behövt köa till läkare på jouren. Då skiljs man från sina anhöriga och får sitta på andra sidan en glasvägg, ofta i flera timmar. Det längsta jag suttit ensam där är fem timmar. Förra gången i juni var det tre timmar.

Har aldrig vågat talat svenska på samjouren i Åbo

Aldrig har det ännu hänt sig att någon har pratat svenska med mig på samjouren under de åren jag har varit patient på TYKS. Jag har ofta sagt på finska att jag har svenska som modersmål och att jag har svårt för att förklara om min sjukdom och mina symptom på finska . Det har jag fått ur mig sådana gånger som jag bara varit i halvbedrövligt skick. Andra gånger har jag fått ta med mig min pappa eller min man eftersom jag mått så dåligt och varit så bedrövad att jag inte fått ur mig ett ord på finska. Finns liksom inga mentala krafter över ens till att säga något på svenska. Ingen vilja, ingen energi. Bara mörker, sjukdomsoro, feberfrossa och blodhosta.

Som sjuk söker man tröst och förståelse

När jag söker mig till akuten är jag som mest sårbar. Skulle någon ha sagt åt mig samma sak som åt Sune om jag hade försökt prata svenska så skulle jag nog ha brustit ut i gråt. När man är sjuk så vill man ju bli förstådd och tröstad. Det är en del av vården som inte bör underskattas. Man är skör, orolig, sårbar och ledsen. Att en professionell vårdare i ett sådant sammanhang inte väljer visa empati, utan strör salt i såren istället är fullkomligt ofattbart. Hon borde verkligen skämmas!

Det är av sådana här anledningar som jag själv är rädd för att uppsöka vård. Alla historier om folk som blivit dåligt bemötta för att de talat svenska skrämmer mig. Jag är så rädd att jag själv väljer att knaggla mig fram på finska, fastän jag vet att jag i alla fall kanske borde börja försöka på svenska först. Men jag kan inte ta det.  Inte när jag mår som sämst. Jag är så rädd och orolig för att hamna i händerna på någon som tycker illa om mig att jag helt enkelt väljer att stryka dem medhårs. Och kanske det är därför jag själv inte stött på samma problem som Sune och många andra? Jag är den trevliga patienten som struntar i sina rättigheter av rädsla för att få sämre vård, och jag tvivlar på att jag är ensam om att göra så. Och med vård menar jag inte bara mediciner, utan själva bemötandet. En god vård kan inte existera om man inte är villig att förstå och kommunicera med patienten.

Behandlingar och ingrepp är inte det som skrämmer mig mest

Min största skräck på sjukhus är inte behandlingarna, ingreppen med sprutor, slangar, nålar och skalpeller. Sådant har ja vant mig vid och jag litar på att personalen är medicinskt kunnig. Det som kan få mig att skaka och kallsvettas hela vägen från Pargas till Åbo och timmarna spenderade i väntrum är rädslan för att jag skall få ett kyligt bemötande. Att jag ska få sitta ensam i ett väntrum eller ligga i akutrummet på en hård säng utan ringklocka och utan att någon på flera timmar kommer och frågar mig hur jag mår, och uppdaterar mig om vad jag har för fel eller berättar när jag kommer att få komma vidare till en avdelning. Sådant skrämmer mig. Mer än något annat. Och det är de här händelserna som har stannat med mig.

Rädd för att bli sedd som ett vårdobjekt

Att bli sedd som ett vårdobjekt istället för en människa är jag livrädd för, och jag gör vad jag kan och orkar för att personalen inte ska bemöta mig sämre på grund av mitt modersmål. Alla vill inte ens försöka prata med någon som har ett främmande språk som sitt modersmål och jag vill visa att jag är medgörlig och trevlig. En extra börda för en person som är sjuk. Så dumt också, men i ärlighetens namn är det inget annat än en överlevnadsinstinkt.

På avdelningen jag oftast legat på är jag mera avslappnad. Där känner jag folk och där får jag ibland om jag har tur prata svenska. Jag vet i alla fall att ingen där ger mig sämre vård för att jag är svenskspråkig. Men jag har ju förstått att det inte alls är så det går till på alla avdelningar, och därför är jag rädd. Så rädd att jag ibland talar lågmält på svenska med mina anhöriga och knagglar på med risk för att bli missförstådd och med risk för att inte få ur mig ens en tiondel av allt jag borde säga. Det psykiska måendet till exempel vågar jag inte ens försöka mig på att förklara. Det är allt för avancerat, så jag låter bli eller så får någon annan tala för mig. Men långt ifrån alla har ju den turen som jag har med anhöriga som alltid finns där som mitt moraliska och språkliga stöd.

Svenska turister fick inte tala svenska på samjouren i Åbo

Förra gången jag satt med i väntrummet till sjuksköterskans bedömning satt där också en rikssvensk familj. De var i Finland på resa och de började tala svenska med sköterskan. Förstås kom de ingen vart med det, så jag vet inte hur de klarade sig sen, men högst antagligen fick de klara sig på engelska eller teckenspråk. Kanske de fick ur sig på ett ungefär vad som var fel. Eller kanske ingen av dem var så bra på engelska att de kunde förklara? Vem vet. Jag bara funderar för mig själv om sköterskan i Salo skulle ha sagt samma sak till dem? Vad gör de hit och turista om de inte kan finska? För här talar man ju tydligen inget annat språk än finska. Förstår inte hur det är möjligt att det finns så många som lever i en så inskränkt tillvaro, och varför söker de sig till vården om de inte är villiga att betjäna varje patient på bästa möjliga sätt? Säg mig det.