Jag sitter och lyssnar på keltisk folkmusik. Det får mig alltid på bättre humör. På sistone har jag faktiskt vågat plocka fram min fiol igen och spelat lite tillsammans med Johan. Det var länge sen sist. De här två utbrända åren har varit fullkomligt absurda undantag från mitt liv och min vanliga vardag.
Jag brukade spela ofta. Öva i flera timmar. Komponera och spela in musik tillsammans med Johan. I flera år har vi planerat att spela in en skiva här i vår lilla hemstudio. Låtarna har varit klara för länge sen, men så satte min kropp och mitt huvud stopp för allting.
När det psykiska måendet var som värst kunde jag inte ens lyssna på musik. Det gjorde mig konstigt nog ångestfylld och djupt deprimerad. Tack och lov kan jag igen lyssna på musik, men min fiol har legat orörd i nästan ett par års tid. Det är så olikt mig. Det känns så konstigt att det skrämmer mig.
På sistone har jag försökt trotsa min sinnessjuka trötthet och spelat lite fiol. Jag har till och med kunnat hjälpa till med mindre hushållssysslor, men inte mycket. Igår tvättade jag handfatet och spegeln i badrummet till exempel.
Före jag gjorde det var vi ute och körde, och den här gången var det jag som satt bakom ratten. Det kändes inte bra på grund av tröttheten. Jag känner mig inte alls vaken och jag har svårt att skifta mitt fokus från en sak till en annan. Inte så att jag skulle vara en trafikfara, men inte kändes det riktigt bra heller. Det stör mig väldigt mycket, eftersom jag alltid tyckt om att köra bil.
Jag försöker införa så mycket jag kan av mina gamla vardagsrutiner i mitt liv. Så att det ska kännas mindre främmande och skrämmande. För det är en väldigt skrämmande känsla att plötsligt inte kunna göra en tjugondel av vad man tidigare gjort.
Att sitta hemma i två år sätter ju sina spår. Jag försöker komma ut så ofta jag kan. Till och med då när jag inte orkar. Mest sker allt på Johans initiativ, men någon sällsynt gång kan det hända att till och med jag föreslår att vi ska komma ut ur dörren.
Min läkare sade till mig att man inte blir piggare av att vila, men att man förstås måste vara väldigt måttlig med allt man gör när det gäller autoimmuna sjukdomar. Hon föreslog att jag kunde försöka börja delta mera i det vardagliga. Om Johan lagar mat kan jag ju skära grönsakerna till exempel.
På grund av att jag mått så dåligt så länge har det blivit så att Johan tagit över i princip allt från att bre smörgåsar och koka kaffe till att städa, handla och laga mat. Min trötthet bara fortsätter. Ibland kan tröskeln till att stiga upp och ta sig till toaletten vara riktigt hög.
Min kondition är icke-existerande. Det är katastrofalt dåligt. Den bästa medicinen för mina lungor skulle vara motion. Det är livsnödvändigt. Men att försöka resa sig från botten, helt kraftlös i hela kroppen är otroligt svårt. Och varje gång mina lungor blöder slås jag ner till marken igen. Både fysiskt och psykiskt.
Idag tog vi oss båda ut genom dörren. Det var min idé att ta med oss varsin kamera och fota lite naturbilder. Tänka lite mera på våren och ljuset som gör oss gott. Fåglarna har börjat kvittra på dagarna. Redan en så liten sak gör att jag känner mig på lite bättre humör ibland.
Det är ju dom små sakerna man måste fokusera på när man lever med en jävlig kronisk sjukdom. Jag fick en mardrömslik ångestattack och overklighetskänslor i flera dagar när jag och Johan en kväll skulle försöka spela in några fioltoner på en låt vi tidigare bandat in. Ångesten höll i sig flera dagar och jag tror att den fortfarande sitter i. Fråga inte mig hur och varför det händer, för jag vet inte riktigt. Min hjärna gör konstiga kopplingar och överreagerar. Men jag tog i alla fall fram min fiol och spelade. Det är bättre än att inte spela alls.
Idag gick jag förbi diskmaskinen i köket för att fylla på min kaffekopp. Jag såg att programmet gått färdigt och tänkte att jag stänger av den. Jag kastade en blick mot den med mina svidande ögon och konstaterade att jag inte ens visste hur man stänger av den. Sen dess att vi flyttat hit och jag blev utbränd så har jag inte orkat engagera mig i något husligt alls.
Jag suckade och gick förbi diskmaskinen och fyllde på min kaffekopp istället. Men då dök en tanke plötsligt upp i mitt huvud. Hur är det möjligt att jag inte orkar fundera ut hur man stänger av en diskmaskin? Jag som ändå är ganska praktisk. Hur lite tror jag om mig själv nu för tiden? Jag kan och jag orkar säkert, men min galna trötthet är så svår att bemästra att jag inte ens orkar titta lite på diskmaskinens knappar.
Jag stannade upp. Satte ner min kaffekopp, kastade ett hastigt öga på diskmaskinen och där stod det tydligt ”OFF”. Jag tryckte på off-knappen och se där! Diskmaskinen stängdes av.
Allt jag vill komma till med den här löjliga berättelsen om diskmaskinen är att man måste fokusera på dom minimala framgångarna. Jag ger mig poäng idag för att ha stängt diskmaskinen och för att ha varit ute och knäppt några bilder. Det är mera än många andra dagar.
Och som avslutning på inlägget kan jag lägga med några av bilderna jag tog.
Vad roligt att du plockat fram fiolen igen! Jag tror att det är JÄTTEVIKTIGT att fokusera på allt positivt, oavsett hur stort eller litet det är. Jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver. Mina fioler ligger orörda största delen av tiden just nu, kameran också. Men jag har börjat bygga upp kroppen igen på ett förhoppningsvis lite mer hållbart sätt. Även om det ”bara” innebär att komma ut ett långsamt varv runt kvarteret men det är något jag har lyckats hålla i sedan början av januari nu. Försöka vara snäll mot mig själv och se alla framsteg istället för allt jag inte klarar av.
Så heja dig att du kom på hur man stänger av diskmaskinen och tog några foton! 😀