När jag ser tillbaka på min barndom minns jag mest glada upplevelser. Livet var ungefär som en dans på rosor och inte var jag mer eller mindre sjuk än någon annan. Hela min uppväxt har varit normal, kryddad med galenskaper och massvis med humor. Inga traumatiska upplevelser eller svårigheter i vardagen. En sådan barndom är kanske egentligen färre förunnad än man tror. När jag försöker minnas hur jag kände mig som liten så minns jag mest att jag var lycklig. Alltid fanns vänner att leka med och när inte de hann så fanns alltid lillasyster, farmor och farfar eller mormor och morfar. När jag inte hade roligt med någon av dem så fanns ponnyhästarna och barbiedockorna och litet senare också datorn. God hälsa hade jag. Vad mera kan man önska sig i den åldern? Jo, en nintendo!
På tal om nintendo så minns jag att den en gång var högst på önskelistan av födelsedagspresenter jag drömde om. Alla ville ju ha en sådan. Man var grön av avund när man var hemma hos kompisar och såg dem spela. Det fanns ingenting häftigare än att få styra de fyrkantiga figurerna till höger och vänster, fram och tillbaka tills man blev yr och fick huvudvärk. Dyra var de tyvärr för alla stackars föräldrar som i slutändan fick ge med sig när de inte orkade med gnället mera.
En lycklig barndom
När jag var liten hade jag då och då öroninflammationer som jag fick äta penicillinkurer för. Jag blev till slut lovad att min högsta önskan om en nintendo skulle uppfyllas om jag gick med på att spräcka ena örats trumhinna. Mamma och pappa tyckte väl att det ena eländet skulle kunna vara värt att byta ut mot det andra. Om den idén skulle ha fungerat fick vi aldrig reda på. Jag var envis och totalvägrade punktera min stackars trumhinna, så det slutade med att vi alla fick leva med båda eländena istället.
Själv var jag nöjd och glad. Mina öronbesvär gick med tiden över av sig själv. Det enda spår det satt i mig som kan påminna litet om ett trauma är att jag i flera år hade svårt att dricka röd blandsaft. Efter att en gång ha gjort misstaget att försöka svälja mitt penicillin tillsammans med saften upptäckte jag till min fasa att kombinationen av smakerna var något av det vidrigaste man kan tänka sig. Jag fick springa till toaletten och hålla tillbaka kväljningar. Vad gäller sjukdomar som liten är det här det värsta jag minns.
Paniken slog till som en blixt
Ända tills jag gick i femman på lågstadiet tyckte jag att jag var som vilket annat barn som helst, tills jag plötsligt en dag åt en hamburgare och fick panikångest. Det kom som en blixt från klarblå himmel. Plötsligt när jag satt och åt kändes det som om jag inte kunde svälja. Maten gick inte ner och jag trodde att jag skulle kvävas. Känslan av att inte få någon luft är något av det mest skrämmande som finns. Att undvika att förstärka paniken när sådant händer är definitivt inte lätt gjort.
Vad som egentligen var problemet med min annars läckra hamburgare (alltid utan lök och senap) vet jag inte. Knappast var den svårare att svälja än vad de vanligtvis är. Någonting måste ha känts obehagligt när den gick ner och jag fick en känsla av att inte kunna andas ordentligt och av det utlöstes paniken.
Efter den händelsen började panikattacker växa fram som med snöbollseffekt. I början var det mest i form av känslan att inte kunna andas, men med tiden kom flera och flera problem. Till slut var jag rädd för känslan av andfåddhet man kan få när man går eller böjer sig ner. Desto mera jag oroade mig för att få panikångest desto flera attacker fick jag. Att lugna mig med historier om andra som hade haft liknande problem hjälpte bara delvis. Jag förstod att det inte är ”på riktigt” fastän jag upplever de klara symptomen av rusande hjärtslag, svimningskänslor och lufthunger. Hörde jag till exempel om någon som var rädd för att börja spy när hen åt så var det ganska säkert att samma sak skulle hända mig inom kort. Och allt hände, som på beställning. Jag förstod ju att det var knäppt, men jag kunde inte hjälpa det.
Vågade inte åka bort
Jag blev rädd för att åka långt bort eller för att sova borta längre än en natt. En gång gjorde jag ett försök att åka med min kompis och hennes föräldrar till Sverige där de bor under de kalla delarna av året, men det blev för ångestfyllt för mig. Det slutade med att jag satt uppe på nätterna med andnöd och panik och mina föräldrar fick komma efter mig. Snäll som min kompis var så åkte hon med mig tillbaka till Finland.
Jag hade ingen aning om varför allt det här hände mig. Jag började se mig själv som en feg och känslig person och det sista jag ville var att någon skulle få reda på hur löjlig jag var, så jag höll allt för mig själv. Ingenting traumatiskt hade hänt mig tidigare. Det fanns ingen solklar förklaring till varifrån mina panikångestattacker kom. Plötsligt en dag bara började det hända, utan någon som helst förvarning. Mina föräldrar och min syster var de enda som visste något och kunde lugna mig när det behövdes.
Såhär fortsatte livet många år framöver. Attackerna kom i oförutsägbara skov, precis som min sjukdom gör nu. Allting hölls någorlunda under kontroll tills jag var ca 19 år och jag faktiskt insjuknade i en hjärtsäcksinflammation. Då bröt paniken ut kraftigare än någonsin. Det var början på hela min sjukdomshistoria. Plötsligt blev min hypokondri till verklighet.
Om du vill höra mera om mina upplevelser av panikångest kan du lämna en kommentar. Jag berättar gärna mera.
Bild från Pixabay
