Sjukhusdrama

Jag sitter i min sjukhussäng och bloggar. En dag före julafton. Jag vaknade idag och kände mig som sju överkörda åkersorkar minst. Blodtryck hade jag nästan inte alls, lungorna blöder av att jag bara pratar lite och jag har en burkig känsla i huvudet.

Idag klarade jag åtminstone av att duscha. Hela jag var som en medicinerad avstjälpningsplats. Hade inte tvättat mig på minst fyra dagar, så trött och sjuk har jag varit.

Det finns så mycket jag kunde skriva och berätta om den här sjukhusresan, men alla krafter och all inspiration har runnit ur mig. Det började med ångest och andnöd och rossel mitt i natten på tisdag. Klockan fem kom vi till akuten. Jag hade tur och fick komma till en skötare direkt. Försökte förklara på knagglig finska om min situation. Hade med mig J som mitt stöd. Som tur tog sköterskan mig på allvar och jag blev genast skickad till akutavdelningen.

Där fick jag ligga på en säng ensam och vänta. Till min stora förskräckelse skulle det tas hjärtfilm. Jag hatar verkligen allt som har med hjärtundersökningar att göra. Och dessutom ska man ligga ner på rygg och vara lugn och stilla när man tar ett ekg. Gissa om det gick bra. Pulsen som var hög på grund av febern steg ännu mera medan dom tog provet.

Det var ändå inte det värsta. Sen kom läkaren miss dramaqueen, som nog egentligen var vänlig. Bara lite för dramatiskt och ivrig för mig. Hon pratade knagglig svenska med mig. Hon lyssnade på mina lungor och förstås lyssnade hon ju på den högra mest. Den som ena loben är bortopererad på. Som tur har jag varit med om att så många läkare lyssnat på den att jag ungefär kan förutspå vad dom ska säga. Men den här gången blev det lite för dramatiskt. Hon lät helt förbluffad när hon sade att ”Jag hör nästan inga andningsljud!”. ”Mmm” sa jag och stirrade ner i sängen medan paniken började stiga inombords. Sedan sa hon att dom skickar mig på lungröntgen (surprise) och sen gick hon därifrån tillsammans med en sköterska och förklarade högt och ljudligt om hur hon nästan inte hade hört några andningsljud alls! Så fascinerande!

Gissa hur det kändes? Som om jag var någon sällsynt art som dom aldrig stött på förr. Då började paniken komma fram på allvar och jag började fantisera om nya livsfarliga lungsjukdomar. Om hon inte hörde någonting alls av mina lungor, lever dom ens då? Usch alltså! Det var hemskt.

Ringde till pappa som kom från jobbet och raka vägen stövlade han in på akuten. Normalt får ju inte anhöriga komma in dit, men han lyckades. Han frågade om resultaten på min lungbild och om mina infektionsvärden. Jag hade varken velat eller vågat själv. Det visade sig förstås att det inte va någon ny livsfarlig sjukdom, utan början till en inflammation möjligtvis.

Intagen blev jag hur som helst. Idag har infektionsvärdena sjunkit lite, så jag hoppas på att kunna åka hem imorgon (julafton), med en massa mediciner förstås.

Fortsättning följer. Orkar inte skriva mera nu.