Status: helt sinnessjuk

Okej, nu ska jag berätta. Jag har några lugna minuter och har tagit ett gram paracetamol och en lugnande tablett. Jag säger bara det. Tacka gud för medicinerna och läkarkunskapen! Jag har mått och mår så dåligt både fysiskt och psykiskt att det inte har gått att existera. Har haft panikattacker, fullskalig mardrömslik ångest som haft mig i ett järngrepp dygnet runt. Jag har frusit, svettats, mått asdåligt och haft så tungt att vara.

Dygnet runt har jag behövt ta mig igenom en minut i taget. Har inte kunnat tänka på något annat än exakt hur det känns i kroppen. Har skakat av oro och rädsla. Hållit mamma, pappa och J i handen. Inte trott på att jag kan bli bättre. Hållit mera i handen. Gråtit och kämpat mot ångesten. Gråtit när J farit hem. Sprungit efter honom i korridoren. Inte klarat en sekund.

Tiden när jag har varit ensam, för det mesta på morgonen har jag räknat minuterna tills någon kommit och hälsat på mig. Ringt timmar av telefonsamtal däremellan och sagt att jag kommer att dö. På natten har jag behövt ringa ännu mera, före jag tagit sömntabletten. Ibland har J sjungit någon löjlig påhittad sång för att få mig att slappna av. Och det har hjälpt lite. Så illa har det varit.

Jag har sett hela världen suddig. Har pratat med läkare och sagt att jag inte vet hur sjuk jag är eller om mycket är ångest. Tack och lov har jag haft så bra läkare, fastän min egen läkare har semester.

Har inte fått ner en bit mat, bara ibland när jag har haft sällskap. Har tvångsätit torra brödbitar. Det här är något av det absolut värsta jag varit med om i mitt liv, förutom det året jag opererades sju gånger. Då hade jag också ångest från helvetet och det hände mycket som jag inte kan skriva om för att det är så obeskrivligt fruktansvärt.

Det är hemskt att vara på sjukhus. Och det är hemskt att behöva begära efter lugnande. Jag klarade inte ens av det själv. Ville eller vågade inte ta. Men ville ändå ha det. Pappa och J fick göra det.

Det här är det sjukaste jag varit med om på länge och imorgon tror jag att jag ska få prata med en psykiater eftersom det psykiska måendet är riktigt uruselt, på botten. Man kan inte tro att man kan må så här dåligt om man inte upplever det själv. Det är värre än att lida av en depression. Ångest är från helvetet, det kan jag konstatera.

Jag tänker förstås både medvetet och undermedvetet på allt jag varit med om och oroar mig för hur det alls ska gå i framtiden när jag bara varit sjuk det här året och inte har sovit en ordentlig natts sömn på evigheter.

Nu har jag dom där förbannade insomningstabletterna som magiskt förändrar mitt liv. Jag kan sova! Jag somnar och sover hela natten. Ingen som inte upplevt insomnia kan förstå hur fantastiskt det är.

Och dom där lugnande tabletterna, tack och lov för att dom finns! Ingen avslappningsövning eller mjölk och banan till natten eller gurkmeja fungerar för mig. Inte när det är så här dåligt. Alltså jag är så själaglad för medicinerna som gör att jag alls kan existera.

Och tack för paracetamolet som gör att jag kan uthärda någon timme i taget rent fysiskt. Och kortisonet och cytostatikan som trycker tillbaka min helvetessjukdom. Tack för alla mediciner som finns! För att inte tala om antibiotikan. Och alla läkare och sjuksköterskor som är empatiska och faktiskt gör sitt bästa för att hjälpa mig, utan att medicinera ihjäl mig.

Att vara sjuk är ett helvete. Då är sjukvården allt man vill ha och allt som fungerar. Jag har allt för länge stretat emot att ta mediciner för det ena och det andra. Men om det kan ge mig livet tillbaka så är det allt som räknas. Så här kan man inte leva, i ständig skräck och ångest och inte sova på nätterna.

Just nu är tillvaron så sjuk att jag nästan blir irriterad på allt jag läser på internet om folk som skriver om vad som helst för vardagliga saker. Det känns som om få vet hur jävligt livet faktiskt kan vara och många är bara så otacksamma och klagar på oväsentligheter. Menar inte att dra alla över en kam. Försöker bara beskriva min känsla av ilska och frustration. Men det är ett bättringstecken om jag känner ilska. Det kan man inte göra när man mår asdåligt. Inte en chans. Då är det bara ångest och en kropp som darrar som ett asplöv. Inte en klar tanke i huvudet då.

Idag har jag fått antibiotika i tablettform. Hoppas dom biter.

Jag tänker aldrig någonsin mera säga ett ont ord om mediciner. Det lovar jag. Utan dom skulle det inte bli något av det här livet och jag skulle inte ens ha kunnat klara av att skriva det här blogginlägget. Men om en del läkare har jag nog ett och annat att säga, men bara positiva saker om dom på lungavdelningen.

Det är så jäkla lätt att tänka när man mår bättre att man själv inte kan drabbas av ett mentalt helvete eller att allt går att bota med lite avslappningsövningar eller att man bara fixar sin hjärna med något mirakelknep. Men inte förrän man är där mitt i det djupaste svartaste hål man kan tänka sig, inte förrän man upplevt hälsan ingrävd i lerbottnet på djupet av havet kan man förstå att då gör man vad fan som helst för att ta sig ur, för där går det inte att existera.

Blir bara så förbannad just nu av tanken på folk som säger att man inte borde ta så mycket mediciner. Vem i hela helsike tror att folk tar mediciner för ros skull? Eller att man väljer att vara fånge i en sjuk kropp? Jag kanske överdriver lite här nu, men ångesten måste ut nu. Skulle ha lust att kasta trettio burkar gurkmeja i väggen.