Status: helt sinnessjuk

Okej, nu ska jag berätta. Jag har några lugna minuter och har tagit ett gram paracetamol och en lugnande tablett. Jag säger bara det. Tacka gud för medicinerna och läkarkunskapen! Jag har mått och mår så dåligt både fysiskt och psykiskt att det inte har gått att existera. Har haft panikattacker, fullskalig mardrömslik ångest som haft mig i ett järngrepp dygnet runt. Jag har frusit, svettats, mått asdåligt och haft så tungt att vara.

Dygnet runt har jag behövt ta mig igenom en minut i taget. Har inte kunnat tänka på något annat än exakt hur det känns i kroppen. Har skakat av oro och rädsla. Hållit mamma, pappa och J i handen. Inte trott på att jag kan bli bättre. Hållit mera i handen. Gråtit och kämpat mot ångesten. Gråtit när J farit hem. Sprungit efter honom i korridoren. Inte klarat en sekund.

Tiden när jag har varit ensam, för det mesta på morgonen har jag räknat minuterna tills någon kommit och hälsat på mig. Ringt timmar av telefonsamtal däremellan och sagt att jag kommer att dö. På natten har jag behövt ringa ännu mera, före jag tagit sömntabletten. Ibland har J sjungit någon löjlig påhittad sång för att få mig att slappna av. Och det har hjälpt lite. Så illa har det varit.

Jag har sett hela världen suddig. Har pratat med läkare och sagt att jag inte vet hur sjuk jag är eller om mycket är ångest. Tack och lov har jag haft så bra läkare, fastän min egen läkare har semester.

Har inte fått ner en bit mat, bara ibland när jag har haft sällskap. Har tvångsätit torra brödbitar. Det här är något av det absolut värsta jag varit med om i mitt liv, förutom det året jag opererades sju gånger. Då hade jag också ångest från helvetet och det hände mycket som jag inte kan skriva om för att det är så obeskrivligt fruktansvärt.

Läs mer:
När roliga saker blir tunga

Det är hemskt att vara på sjukhus. Och det är hemskt att behöva begära efter lugnande. Jag klarade inte ens av det själv. Ville eller vågade inte ta. Men ville ändå ha det. Pappa och J fick göra det.

Det här är det sjukaste jag varit med om på länge och imorgon tror jag att jag ska få prata med en psykiater eftersom det psykiska måendet är riktigt uruselt, på botten. Man kan inte tro att man kan må så här dåligt om man inte upplever det själv. Det är värre än att lida av en depression. Ångest är från helvetet, det kan jag konstatera.

Jag tänker förstås både medvetet och undermedvetet på allt jag varit med om och oroar mig för hur det alls ska gå i framtiden när jag bara varit sjuk det här året och inte har sovit en ordentlig natts sömn på evigheter.

Nu har jag dom där förbannade insomningstabletterna som magiskt förändrar mitt liv. Jag kan sova! Jag somnar och sover hela natten. Ingen som inte upplevt insomnia kan förstå hur fantastiskt det är.

Och dom där lugnande tabletterna, tack och lov för att dom finns! Ingen avslappningsövning eller mjölk och banan till natten eller gurkmeja fungerar för mig. Inte när det är så här dåligt. Alltså jag är så själaglad för medicinerna som gör att jag alls kan existera.

Läs mer:
Varför jag håller uppe en fasad av välmående

Och tack för paracetamolet som gör att jag kan uthärda någon timme i taget rent fysiskt. Och kortisonet och cytostatikan som trycker tillbaka min helvetessjukdom. Tack för alla mediciner som finns! För att inte tala om antibiotikan. Och alla läkare och sjuksköterskor som är empatiska och faktiskt gör sitt bästa för att hjälpa mig, utan att medicinera ihjäl mig.

Att vara sjuk är ett helvete. Då är sjukvården allt man vill ha och allt som fungerar. Jag har allt för länge stretat emot att ta mediciner för det ena och det andra. Men om det kan ge mig livet tillbaka så är det allt som räknas. Så här kan man inte leva, i ständig skräck och ångest och inte sova på nätterna.

Just nu är tillvaron så sjuk att jag nästan blir irriterad på allt jag läser på internet om folk som skriver om vad som helst för vardagliga saker. Det känns som om få vet hur jävligt livet faktiskt kan vara och många är bara så otacksamma och klagar på oväsentligheter. Menar inte att dra alla över en kam. Försöker bara beskriva min känsla av ilska och frustration. Men det är ett bättringstecken om jag känner ilska. Det kan man inte göra när man mår asdåligt. Inte en chans. Då är det bara ångest och en kropp som darrar som ett asplöv. Inte en klar tanke i huvudet då.

Idag har jag fått antibiotika i tablettform. Hoppas dom biter.

Jag tänker aldrig någonsin mera säga ett ont ord om mediciner. Det lovar jag. Utan dom skulle det inte bli något av det här livet och jag skulle inte ens ha kunnat klara av att skriva det här blogginlägget. Men om en del läkare har jag nog ett och annat att säga, men bara positiva saker om dom på lungavdelningen.

Läs mer:
Hur ska livet bli?

Det är så jäkla lätt att tänka när man mår bättre att man själv inte kan drabbas av ett mentalt helvete eller att allt går att bota med lite avslappningsövningar eller att man bara fixar sin hjärna med något mirakelknep. Men inte förrän man är där mitt i det djupaste svartaste hål man kan tänka sig, inte förrän man upplevt hälsan ingrävd i lerbottnet på djupet av havet kan man förstå att då gör man vad fan som helst för att ta sig ur, för där går det inte att existera.

Blir bara så förbannad just nu av tanken på folk som säger att man inte borde ta så mycket mediciner. Vem i hela helsike tror att folk tar mediciner för ros skull? Eller att man väljer att vara fånge i en sjuk kropp? Jag kanske överdriver lite här nu, men ångesten måste ut nu. Skulle ha lust att kasta trettio burkar gurkmeja i väggen.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

17 kommentarer

  1. Jag lider verkligen med dig . . . . . . . Och jag har upplevt samma fasansfulla ångest, den är verkligen helt vidrig . . . . . . . Och det där med tabletter/mediciner, samma sak där . . . . Kommer aldrig mer klara mig utan insomningstabl, lugnande, avslappnande, morfinplåster. Jag som är uppvuxen, med att inte ens ta en magnecyl . . . . När man hade värk ! För det var ju livsfarligt enligt mina föräldrar.
    Detta att ta sig igenom bara minut för minut, utan att kunna fokusera på något vettigt p.g.a smärtor och ångest, det är djävulskt svårt . . . .
    Hoppas verkligen, att skiten ger med sig så du snart får komma hem igen ?
    Massor av kramar ? ? ? ? ? ? ?

    1. Tack för din omtanke! 🙂 Ja tänk, det finns så mycket som man är bombsäker på att man aldrig kommer att göra, och sen är man där en vacker dag och vet inte hur man skulle klara livet utan allt det där du nämnde.

  2. Pernilla, vet inte vad jag ska skriva, men det brukar ju iallafall vara så att när allting är riktigt svart så kan det ju bara bli bättre. Det vänder nog ska du se. Om inte annat så kommer det att komma ljusare dagar! Ångest, sjukhus och sömnlöshet är fruktansvärt. Jag blev själv helt oväntat inlagd på intensivövervakning i vintras och trodde jag skulle bli galen på kuppen, så kan ana mig till hur du känner. Kram!

    1. Tack Maria för din omtanke! 🙂 Jag kan förstå att du trodde att du skulle bli galen… Och hur van man än är med sjukhus så kan man ändå inte bli van. Man tror ju att man ska bli galen när man mentalt blir som en femåring. Tack för att du tog dig tid att skriva. Det värmer 🙂

  3. Åh vad jag känner med dig Pernilla! Bra att medicinerna hjälper, håller med om att det ibland kan vara lite väl lätt att ha åsikter när man inte själv varit drabbad. Skickar en stor kram och hoppas innerligt att du får må bättre snart!

  4. Oj vad du skriver bra, Pernilla! Om man bortser från att innehållet var förskräckligt och hemskt så var det BRA skrivet. Du beskriver det du har varit med om så levande att jag tror att jag vet hur det är att ha ångest och må så där dåligt. Det gör jag förstås egentligen inte, men skyll dig själv när du skriver så lysande! Men i den där ilskan finns ju någon sorts hopp tycker jag, Att du kan vara så där bestämd och rakt på sak om allt från doktorer till gurkmeja! Låt gurkmejan flyga och fara, jag kan kasta några burkar här jag också i sympati-ilska. Det finns så mycket flum och bluff och båg och dessutom en massa besserwissrar runt omkring en, så man kan ha riktigt svårt att veta vad man ska ta sig till. Jag har också varit återhållsam med att ta mediciner, men egentligen är det bara en lyx man kan unna sig om man är frisk. När det verkligen slår till på allvar med sjukdomar eller olyckor så ska man nog bara tacka och ta emot när de kommer med medicinerna på brickan. Stor kram!

    1. Tack Siv! Precis så är det. Att det är en lyx att kunna vara utan mediciner. Det är roligt att höra att du tycker att jag skriver bra, trots det hemska innehållet. Jag skulle ju gärna skriva en bok, men att skriva om sjukdom känns för tillfället lite för svårt. Men jag kan ju skriva om vad som helst bara för ros skull, och sedan någon annan gång slutföra jobbet jag började med min självbiografi. Jag kom ganska långt på den men sen blev det paus.

  5. Minns nätter då jag ätit tre diapam (5 mg). Samt mirtzasapin. I något skede beslöt jag att sluta lyssna på allt skit folk säger om mediciner. Nu många år senare klarar jag mig med andningsövningar och någon enstaka kant av en mirtzasapin, då jag har en dålig natt. Mitt illamående var endast psykiskt.

    Min erfarenhet är att mediciner hjälper att bryta den onda cirkeln, MYCKET MER, än att göra en beroende. Man får vila mentalt och man får sömn, och då kan man börja läka mentalt. Visst ska det kombineras med terapi, det är a och o. Men det får du ju. Sedan har jag lust att skriva också, att folk äter mkt mer mediciner än du någonsin skulle tro. Och de finns i alla positioner i livet och yrkeslivet.

    1. Jag håller verkligen med. Ska också sluta lyssna på allt skit som folk säger om mediciner. Jättefint att du nu för tiden klarar dig med lite mirtazapin och andningsövningar! Tack för att du tog dig tid att kommentar! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *