Förra helgen gjorde jag och Johan något som vi inte gjort på två år. Vi åkte på en lite weekendresa med bil, sponsrad av mina föräldrar. Annars skulle det inte ha gått. Det känns så minst sagt deprimerande att vi som vuxna människor inte klarar av att försörja oss själva. Att vi aldrig har råd med några nöjen. Varenda en euro går till hyra, mat, el- och vattenräkningar, sopavgifter och sjukvårdsräkingar.
Jag har under alla dessa sjuka år känt mig frustrerad och ledsen över att det är såhär. Mest stör mina skuldkänslor mig. Ska andra som arbetar heltid behöva försörja mig? Så ska det ju inte behöva vara. Mina föräldrar är på inget vis rika. Dom har helt vanliga arbeten. Men jag har turen att ha en familj som alltid vill hjälpa. Dom är gladast när jag är glad och när Johan är glad.
Skulle jag ha extra pengar så skulle det inte finnas något annat jag hellre skulle spendera dem på än min familj, och hjälpa dem om det behövdes. Det gör mig genuint glad. Och det gör ju också dem genuint glada att hjälpa oss, så jag har försökt begrava mitt dåliga samvete genom att tänka på att vi alla hjälps åt och blir glada av att göra varandra glada.
Under resan gick det förstås åt en del extra pengar. Så nu ska vi klara resten av månaden på 80 €. Men det är självvalt, och det är det värt. Alla människor har rätt till rekreation och nöjen. Eller borde ha, rättare sagt. Vi klarar av det här genom att äta billig mat och rensa mina föräldrars kylskåp då och då. Nåja, det var en liten överdrift, men inte allt för långt ifrån sanningen.
Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag tänker på alla dem som inte får hjälp någonstans ifrån. Att jag ändå har det så här bra trots alla omständigheter. Men ändå känns det såklart väldigt skrämmande att vi är beroende av andra välvilliga människors hjälp.
Just nu väntar jag på ett beslut om rehabiliteringsstöd, igen. Det är en form av tillfällig sjukpension som man kan bli beviljad efter att man använt upp sina 300 dagar av vanlig sjukdagpenning. Så funkar det i Finland. Att jag överhuvudtaget fick sjukdagpenning beviljad igen efter många år med olika tillfälliga stöd är ett under.
Jag var ett halvår utan pengar och fick arbetslöshetsunderstöd beviljat tillfälligt resten av året, eftersom mitt pensionsföräskringsbolag inte längre godkände min lungsjukdom. Den var inte ett hinder för mig att arbeta enligt dem, trots många intyg och utredningar av läkare och andra experter.
Istället blev jag sjukskriven för depression, generaliserat ångestsyndrom och hypokondrisk störning. Utmattad är jag dessutom, men det är ingen giltig diagnos här i Finland så det står ingenstans. Det räknas väl som en del av depression. Så nu väntar jag på beslut om nytt rehabiliteringsstöd, och jag har ingen aning om det kommer att bli beviljat eller inte.
Folkpensionsanstalten förklarade för mig att när sjukdagpenning beviljas tar man i beaktande om man kan återgå till sitt nuvarande arbete eller inte, men när man ansöker om rehabiliteringsstöd utreder man om sökande kan utföra något arbete överhuvudtaget.
Det finns inget annat stöd för mig att ansöka om för tillfället. Beslutet om rehabiliteringsstödet kan dröja tre till fyra månader. Vi ansöker om socialbidrag (utkomststöd) varje månad. Ibland blir vi beviljade det och ibland inte.
Folkpensionsanstalten har sagt till mig att ansöka om arbetslöshetsunderstöd så länge jag väntar på beslutet, men på arbetskraftsbyrån säger de att jag egentligen inte får göra så, för man är inte berättigad till stöd därifrån om man inte skriver att man kan ta emot heltidsarbete.
Så jag blev tvungen att skriva att jag kan ta emot heltidsarbete. Det är sjukt. Man känner ju sig som en bidragsfuskare fastän man blivit tillsagd att göra så här.
Men tillbaka till resan. Folkpensionsanstalten har ställt till med mycket strul för oss de senaste veckorna. Vi har fått flera brev där vi ombetts förklara varför FPA har dragit av och lagt till olika konstiga summor i vårt utkomststöd.
Vi har ju ingen aning om varför dom gör som dom gör. Varför ska vi reda ut vad dom betalar ut åt oss? Och så var det ett par andra saker som vi också ombads förklara som vi inte har något med att göra. Allt handlar om strul på instansen. Men det är man själv som får lida för det.
Det slutade med att ja satt och grät när jag skulle boka resan. Jag kände mig inte värd att få åka. Dessutom var jag sjukligt stressad över att inte orka, att bli sjuk, att lungorna skulle börja blöda och allt det där. Men jag blev nedlugnad av J och min mamma.
Resan var bra, men såklart allt för tung för mig. Både fysiskt och psykiskt. Nu sitter jag här och är rädd och känner mig som om jag skulle ha supit en flaska vodka och sovit ute fem nätter. Är helt yr i huvudet, så trött att jag knappt orkade upp ur sängen idag, och jag känner mig slemmig och snorig. Det är payback time.
Jag gick omkring som en zombie under hela resan. En dag låg jag i sängen och var övertygad om att jag skulle hamna in på sjukhus. Och såklart började mina lungor blöda också.
Men tack och lov inte så mycket som tidigare i somras. Men jag är nöjd över att jag vågade göra något och att jag ville. Men det skulle vara mycket bättre om hälsan tillät mig att njuta. Istället får man ett omänskligt straff efteråt. Så nu får jag sova och vila en vecka och hoppas på det bästa.
