Jag är hemma efter en lång dag i Åbo. Efter fem timmars orolig sömn med många uppvaknanden lyckades jag ta mig ur sängen. Vet inte hur det ens var fysiskt möjligt. Tror jag gick på något sorts adrenalinreservsystem eller någonting. Jag skulle alltså till det finska företaget Verve för att börja utreda min arbetsförmåga. Dag ett av tre som kan bli nio eller tretton.
Jag drog på mig kläderna och tog mina väskor med mappar och intyg och satte mig som en zombie i bilen. J körde. Själv skulle jag aldrig ha klarat att köra. Vi åkte via en bensinstation där jag köpte en kopp kaffe och en smörgås som jag åt på vägen in till Åbo. Resan är ca 40 km så jag hann blunda i bilen ett tag.
Tystnaden var öronbedövande
Väl på plats steg jag in i moderna lokaler. Jag kom in i ett slags väntrum där folk ungefär i åldern 20-40 satt knäpptysta på bänkar och stirrade ner antingen i golvet eller i sina telefoner. Ingen tittade upp. Det märktes tydligt att ingen egentligen ville vara där, inklusive jag själv.
Vi blev kallade till ett rum där vi satte oss vid ett stort bord. Det var något sorts allmänt informationstillfälle där vi gick igenom de kommande dagarnas preliminära program och blev tilldelade en massa blanketter att fylla i. Jag hoppades för hela mitt liv att det inte skulle bli någon presentationsrunda. Tror alla andra önskade samma sak. Man har liksom inte kommit dit frivilligt och det skulle ju vara väldigt obekvämt och dumt att behöva berätta om så privata saker inför andra människor. Men tack och lov blev det ingen sådan runda. Vi sade alla våra namn och den som ville fick säga varifrån hen kom.
Individuella möten
Medan vi satt och stirrade ner i våra papper och samtidigt lyssnade på presentationen blev en del kallade till individuella möten. Folk kom och gick. Jag själv blev kallad till mitt första individuella samtal 10.30. Jag tror att det var någon form av handledare jag fick prata med. Eventuellt var de min personliga handledare på Verve. Hon pratade finska och sade att jag får prata svenska om jag vill. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det gick helt okej, men det var väldigt kort. Jag minns inte ens vad vi pratade om. Vi gick igenom mitt program och jag gav henne några papper där jag skrivit om min sjukdomshistoria och om mitt mående på svenska. Dom får bara se till och få det översatt om dom inte förstår.
Sedan var det matpaus. Maten var helt okej. Alla gick tysta till matsalen och satte sig en och en i varsitt bord, tills det inte fanns några ensamma bord kvar utan man var tvungen att gå och sätta sig i endan av samma bord som någon annan. Så typiskt finskt. Ingen sade ett knyst. Alla bara åt och såg ner i sina tallrikar. Men det hade jag inget emot. Det kändes bara skönt. Någonting bra med den finska kulturen. Måste säga att jag som inte alls tycker om småprat trivs som fisken i vattnet här i Finland. Här är småprat ett stort NO NO! Hade verkligen ingen lust att prata med någon om någonting på hela dagen. Jag ville bara vara ifred med mina blödande lungor och spara på min sista gnutta av energi.
Arbetsmarknaden har inga gråzoner
Sedan fortsatte vi att sitta i det där grupprummet. Man fick låna laptopar så jag satt och surfade en stund. Sedan kom det in en annan kvinna som började prata om det dåliga läget på arbetsmarknaden. Hon pratade om att den är svartvit. Antingen jobbar man ihjäl sig eller så är man sjuk och arbetslös. Det finns nästan inte något där emellan. Man ska kunna ge sitt allt och mycket mera eller så är man oduglig och får inget arbete alls.
Medan hon pratade gjorde jag lite anteckningar och fyllde i en uppgift där man skulle rita sitt liv som en linje med dalar och toppar. Man skulle börja från födseln och gå vidare till nuet och beskriva bra och dåliga upplevelser. Den tog mig kanske två minuter att göra, medan andra höll på längre. Sen skulle jag fylla i en blankett om mina alkoholvanor, ett depressionstest och ett test om inlärningssvårigheter. Tog mig totalt kanske 10 minuter. Sen bara satt jag och sov med ögonen öppna.
En ledtråd till mina avslag på stöd
Det intressantaste under dagen hände på eftermiddagen. Jag fick träffa en socialarbetare som började gå igenom mina läkarintyg och mina avslag på beslut från Veritas och FPA*. Och hör och häpna, hon trodde sig eventuellt förstå varför jag fått avslag på min ansökan om rehabiliteringsstöd. Enligt henne så är det inte vanligt att man får avslag före man ska göra en utredning av arbetsförmågan. Men tydligen så har min läkare när han skrivit intyget kryssat för att min sjukledighet pågår ”tills vidare”. Istället borde han ha angett en exakt tidpunkt för när den slutar, men det har han antagligen inte gjort eftersom han ju inte visste hur länge det skulle räcka innan jag skulle få beslut på om jag fick komma till Verve. Och ännu mindre visste man ju hur länge det skulle ta innan själva utredningen skulle ske.
Men tydligen har Veritas och FPA tolkat det som om jag ansökt om helinvalidpension. Alltså att jag vill bli sjukpensionerad. Men egentligen så förstår jag inte hur dom kan ha tolkat det så. Jag fyllde bara i de pappren som jag fick från FPA, och jag kan inte minnas att de skiljde sig från de papper jag tidigare fyllt i när jag ansökt om rehabiliteringsstöd. Men det kan hända att det är fast i något litet krux.
Måste fortfarande skriva till besvärsnämnden
I alla fall så erbjöd hon sig att ringa till Veritas och FPA för min del och försöka få klarhet i det hela. Men fortfarande måste jag skriva besvär till besvärsnämnden. Kan hända att jag klarar det utan advokat om det faktiskt är fast i det som socialarbetaren påstod.
Vi pratade finska med varandra, men hon förstod också svenska sådär någorlunda bra och när jag behövde kunde jag prata svenska. Det är inga lätta ämnen att prata om på finska. Mycket svåra ord och termer att hålla reda på. Men jag fick i alla fall beröm för min finska av henne. Det var nog väldigt snällt av henne, så som jag stakade mig, avbröt mig mitt i meningar och stirrade desperat i mina papper som om dom skulle översätta sig till finska på något magiskt sätt. Det blev så mycket prat om den ekonomiska biten att jag fick bli på övertid och bara som hastigast gå igenom min helhetssituation, men jag kommer nog att hinna med det imorgon och på torsdag.
Vänligt bemötande
Nåja, jag överlevde dagen i alla fall. Imorgon kan det bli lite spännande, för då ska jag träffa en läkare. Hittills har jag fått ett gott intryck av Verve. Jag känner mig som ett vandrande UFO men jag har i alla fall blivit vänligt bemött och fått hjälp med diverse saker som att reda ut min helsnurriga stödsituation, råd om hur och var jag ska ansöka om ekonomiskt stöd medan jag överklagar och väntar på nya beslut och så vidare. Hur jag ska orka dit imorgon är en annan historia. Men nu när jag vet hur det är så känns det lite bättre och lättare.
Tre dagar ska jag vara på Verve till att börja med. Det kan hända att det blir nio dagar till. Tydligen var det ganska vanligt. Men det får jag inte veta något om förrän på torsdag. Får se om det här kommer att leda någon vart eller om det bara är en fortsättning på min evighetslånga spiral.
Kommer att hålla er uppdaterade! Följ mig på Facebook för att få de senaste uppdateringarna i ditt flöde.
*FPA = folkpensionsanstalten, finska motsvarigheten till försäkringskassan
Bild från Pixabay
Jag håller tummarna för att de kan hjälpa dig vidare!
Tack Petra! 🙂
Det låter väl ändå nästan så positivt som det kunde bli. Tänkte just ringa dig och fråga om dagen men bättre så här så får du spara på rösten. Hoppas att följande dagar fortsätter i samma stil!
Jo, håller med. Jag kan rapportera åt dig imorgon. Som tur är det inte fullspäckat program, man hinner få slött. Och det var ju trevligt att man fick låna en dator åt sig så att man har någo att göra.
Vad bra att det ändå gick någorlunda där! Och hoppas nu att härvan med rehabiliteringsstödet löser sig snart. Lycka till med dina följande dagar på Verve! 🙂
Tack Mia! 🙂
Hur kan din läkare ha skrivit arbetsoförmögen tillsvidare om hen inte menat det? Klart att Veritas och Fpa läst det hen skrivit vad skulle de annars ha läst? Ställ hen till svars, det är hens sak att skriva ett B-utlåtande som motsvarar verkligheten :-).
Det är nog lite mer komplicerat. Min läkare har nog menade att jag skulle vara sjukskriven tills utredningen är gjord så att jag skulle kunna få rehabiliteringsstödet. Men det har FPA och Veritas tolkat som att jag söker helinvalidpension. Ett kurx har hamnat i fel ruta bara. Min läkare är nog mycket medgörlig så om det nu är såhär som missförståndet har uppstått så är det bara ett samtal till honom så fixar han ett nytt. Intyget i sig motsvarar verkligheten bra.