Något av det allra svåraste för mig är att tackla min egen hjärna. Den babblar på för sig själv som en gammal pratsjuk kärring. Brusar på som myrkrig på en tv. Det spökar på riktigt ordentligt.

För ett par dagar sen gjorde jag något som jag aldrig gjort förr. Jag vistades på en offentlig plats med ett munskydd. Och det var verkligen inte så lätt att våga.

Efter flera månaders tystnad tog jag mod till mig och samlade mina krafter och bloggade. Responsen jag fick var överväldigande. Jag fick en massa välkomnande och empatiska meddelanden och kommentarer.

Det var en tid sen sist jag bloggade eller skrev något över huvudtaget. Till det finns en förklaring, men jag har inte den psykiska orken för att dra hela historien. De senaste månaderna är en enda ångest- och drogdimma för mig.

Så här ser vardagen ut för tillfället. Är så förbannat trött på ångesten och orkeslösheten.

En liten måendeuppdatering. Allt tycks stampa på stället ännu. Nya mediciner. Känner inte igen mig själv