Efter många år av undersökningar och specialistläkares utlåtanden har jag fortfarande ingen exakt diagnos. Läkare beklagar sig gång på gång att de inte kan säga något om prognosen eller förklara varför mina lungor blöder. Det är en ständig känsla av utanförskap och ovisshet som man bara får lära sig leva med när man saknar en diagnos.

En liten uppdatering om mitt mående. Mera lungblödningar sedan sist och så har jag försökt städa mitt skrivbord och letat förgäves efter en varmare jacka. Veckor blir till månader och jag går fortfarande omkring som en zombie.

När man är konstant sjuk månad efter månad behöver man ändå ibland få komma ut och se dagens ljus. Men med en oförutsägbar sjukdom får man vara beredd på att katastrofen alltid kan vara nära. Som idag på Ikea när jag flåsade i panik längs med hyllorna med blod som pressades upp från mina lungor. Så obehagligt att det inte går att beskriva i ord!

Efter ett helvete kommer ett annat. Jag är så otroligt trött på att bara må dåligt. Nu mår jag dåligt igen utan att riktigt veta varför.

Ett inlägg med intressant statistik för dig som följer Lungan i stormen att ta del av.

Här sitter jag och hostar blod och är helt orkeslös. Jag borde ha all rätt i världen till att få sköta om mig själv, men tydligen ska jag ut i arbetslivet och ta livet av mig själv enligt pensionsförsäkringsbolaget, eftersom jag ju är kärnfrisk och andra med vaskulit kan arbeta.

De senaste dagarna har varit riktigt katastrofala. Jag har inte kunnat sova alls. Tydligen är jag riktigt sönderstressad just nu. Hoppas att det lugnar sig snart.