Måste börja detta inlägg med att säga att utredningen av min arbetsförmåga blev uppskjuten. Jag sov inte en blund natten före. Redan dagen före kände jag att jag inte mådde bra. Det tryckte över lungområdet och jag gick och harklade upp illaluktande slem. På natten var jag allt för uppjagad och ångestfylld för att ens kunna fundera på att somna. Jag började hosta och harkla och rossla och slemmet bara vällde upp. Det tog aldrig slut. Klockan elva på morgonen höll det ännu på.
I skrivande stund är jag så utmattad att jag inte ens orkar beskriva hur starka hopplöshetskänslorna och ångesten var under natten. Nu är jag uttömd på energi. Ögonen svider och jag orkar knappt skriva. Det är möjligt att jag har bronkit igen, eller början till en bronkit. Har jag tur så klarar jag mig utan antibiotika, men allt hänger på hur jag sover och hur lugn jag är. Jag har så små energireserver att en sömnlös natt kastar omkull hela den redan ostadiga tillvaron.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag väntat på ekonomiskt stöd från folkpensionsanstalten sedan juni. 16 veckor har gått sedan jag skickade in mina ansökningar. Behandlingstiden ska vara max åtta veckor.
Igår ringde jag upp FPA och en dam svarade att det är Veritas ska som göra beslut om min arbetspension innan de kan göra sitt beslut. Min arbetspension är några fjuttiga euro i året, men det ska ses över och räknas ut på nytt varje gång jag ansöker om mina FPA-stöd fastän jag inte arbetat däremellan.
Jag ringde till Veritas och en bestämd dam svarade ”Nej, det är FPA som ska göra sitt beslut först, inte vi.” Hon skyllde på att det kan ta lång tid för läkarna på FPA att göra sina beslut eftersom de har så mycket att gå igenom. Jaha, sa jag. Tack för hjälpen. FPA skyller på Veritas och Veritas skyller på FPA för fördröjningen. På Veritas tog man inte mycket hänsyn till mitt mående. Damen erbjöd mig ingen hjälp med att reda ut härvan. Hon lät inte heller förstående eller empatisk. Det var bara ett kort och tvärt ”Nej, vi kan inte hjälpa dig.”
Igår samlade jag mina sista krafter och ringde upp FPA. Jag kom inte fram genast utan blev uppringd lite senare. Samma dam svarade som jag pratade med dagen före. Hon sa att svaret som jag fick av Veritas inte stämmer. Det är Veritas som ska göra sitt beslut först, sedan FPA.
Jag höll på att ge upp. Tänkte att nää, jag orkar inte ringa till Veritas en gång till. Det känns inte som om jag har krafter att förklara min situation och stå upp för mig själv. Jag är allt för skör och för vänlig och tillmötesgående för mitt eget bästa. Jag har nog med allt annat redan.
Jag drog en lättnadens suck när damen på FPA sa att hon ber en av FPAs handläggare att ringa upp Veritas. Så skönt att jag slapp göra det! En sån otrolig lättnad! Jag fattar inte hur man som sjuk ska hitta krafterna för att strida om ett litet ekonomiskt stöd. Jag kan inte förstå att jag hållit på och kämpat på samma sätt ända sedan 2011. Det känns verkligen inte som om jag har rätt till att vara sjuk.
Inte undra på att man mår psykiskt dåligt när man ska behöva leva i den här ovissheten. Som om det inte skulle räcka med oron man har för sin sjukdom. Den räcker gott och väl till för att suga ut sista lilla gnuttan av energi man har.
Jag skrev om utbrändhet igår. Det är ju precis vad man blir av att hålla på så som jag år efter år. I åratal har jag bara orkat med det mest grundläggande och inte ens det. Jag har svåra sömnproblem, mycket ångest och blir helt utslagen av minsta lilla fysiska aktivitet, och en ångestattack gör att jag inte fungerar på flera dagar. Orkar bara sitta på soffan och stirra. Men det här hinner man ju inte fundera på när det är så mycket annat med sjukdomen som spökar och arbetsutredningar som måste göras.
Hos psykiatern har jag aldrig ännu fått någon hjälp. Det är bara fullt fokus på att man ska kastas in i arbetslivet. ”Man mår bättre av att jobba”, ”Man mår bättre av att ha rutiner som gör att man måste stiga upp tidigt”, ”Arbete ger mening i livet”. Ingen tar hänsyn till att jag faktiskt inte orkar. Men nu får det vara nog. Jag går snart sönder. Allt den här idiotin som jag måste stå ut med gör att jag inte kan slappna av och njuta av mitt liv. Varför kan jag bara inte få tillåtelse att sköta om mig själv? Jag kan bara inte förstå. Tror ingen annan kan förstå som inte är kroniskt sjuk och själv har varit tvungen att kämpa sig igenom samma helvete. Det tar ju aldrig slut!
