Idag var jag på möte hos min psykiater. Det var samma psykiater som förra gången. Den här gången tog jag rådet som flera av mina läsare har påpekat tidigare, att jag skulle ta med mig något av det jag bloggat om och visa det för psykiatern.
Det visade sig vara en bra idé, fastän jag nog kände mig lite smått nervös hur konstigt det än låter. Det som fanns sammanfattat på pappret är sådant jag bloggat offentligt om. Hur kan det då kännas genant och nervöst att lägga det framför näsan på en läkare, kan man undra. Men jag tog mod till mig och gav henne två A4or med samlade texter.
Hon tyckte det var bra. Hon frågade om hon fick skanna in det till deras journaler och jag sade förstås att det är okej. Hon skulle egentligen läsa texten efteråt att vi pratat färdigt, men hon tycktes fastna i det medan vi pratade, vilket ju var en bra sak.
Fick fram en massa saker idag som jag normalt inte brukar få fram
Jag tyckte att jag fick fram en massa saker idag som jag normalt kanske inte brukar få fram. Jag förklarade om att depressionen inte är mitt största problem och så fick jag fylla i ännu ett depressionstest. Vi var båda överens vid mötets slut om att det är sjukdomen som orsakar mig stress och ångest och att situationen är så oviss som den är. Och hon verkade också ha förståelse för hur det är att bli bollad hit och dit mellan olika instanser.
Vi pratade om Verve som ska utreda min arbetsförmåga och hon poängterade att ju mera jag kan förbereda mig på vad jag ska säga, desto bättre. Jag kan ta och skriva upp en lista på finska med saker som jag vill ha sagda och själv har svårt att formulera. Ju bättre jag kan förklara min situation ju större är chansen att jag kommer någon vart. Annars sade hon att jag igen kommer att bli kastad tillbaka till lungläkaren och pyskiatern och de måste än en gång försöka ta ställning och intyga att jag faktiskt är sjuk.
Man ska orka resa sig efter de tätt återkommande nederlagen, med självkänslan i behåll
Jag förklarade om hur jobbigt det är att det alltid hänger på mig om saker framskrider eller inte. Hon sade att hon har full förståelse för det och att det är sådana saker som också är svåra för en fullt frisk människa. Vi konstaterade båda att det är synd att allt faller på den sjuka. Man ska orka papperskriga och resa sig efter de tätt återkommande nederlagen, med självkänslan i behåll. Det är ju så som jag konstaterat tusen gånger förut, man tappar tron på sig själv som människa till slut.
Fick den alltid lika jobbiga frågan “Hur ser du på framtiden?”
Psykiatern frågade mig också en fråga som jag fått flera gånger förut, “Hur ser du på framtiden?”. Jag blir alltid lika ställd när jag får den frågan. Vet aldrig vad jag ska svara. Vet inte ens vad jag tänker. Jag svarade efter en lång tystnad att jag inte vet om jag tänker på framtiden. Saker kan ju förändras så fort när man har en oförutsägbar kronisk sjukdom. Det är inte lätt att planera ens en vecka i förväg så hur ska man då ens våga sig på att föreställa sig framtiden?
För några år sedan så tänkte jag väl lite annorlunda. Då visste jag inte att läget knappt skulle förbättras på sex år. Att jag skulle ha samma envisa sjukdoms trots många år av tung medicinering. Och att plocka i sig cellgifter och kortison i många års tid ställer ju också till det. Det sliter på mina organ och gör mig infektionskänslig, men det är ändå bättre än att få lungorna ännu mer förstörda. Jag har inget val. Framtidstankarna är tomma. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska föreställa mig framtiden, så jag låter bli att tänka på den.
Efter mötet kände jag mig upplyft för en gångs skull. Trots att det är en lång väg kvar att gå med utdragna utredningar och tomma konton så kommer ju någon sist och slutligen att göra ett beslut om hur allt ska fortsätta. Men rädd är jag ändå för att någon ska komma fram till att jag klarar att arbeta som vem som helst annan. Man vet aldrig.
I alla fall vill jag tacka alla mina trogna läsare som uppmuntrat mig till att våga ryta till inför psykiatrar och läkare. Ert stöd betyder otroligt mycket för mig! 🙂
Vad bra att du vågade visa dina texter! Förstår att det känns annorlunda när någon som sitter mittemot dig läser dem, vi som läser din blogg är ju “osynliga” ?
Kanske du kan få tag på någon som kan hjälpa dig att översätta några av dina texter till finska och ta med dig till utredningen?
Där beskrev du känslan bra! Det är ju faktiskt skillnad på osynliga och synliga läsare. Jag får nog hjälp med att översätta till finska av min pappa, så det ska nog ordna sig 🙂