Att tappa bort sig själv totalt

Du kanske har upplevt känslan av att du vet någonting om något i det här livet. Att du har någonting på koll. Att det flyter på. Du kanske känner att du inte riktigt vet vart du är på väg, men du är i alla fall på väg någonstans. Det kanske känns kämpigt ibland, men någonstans inom dig har du åtminstone tron på att det löser sig på något vis till slut. Du kan andas, leva, göra ditt jobb och sköta allt som hör hem och fritid till. Du kan skratta och ha roligt och orkar umgås med folk. Allt det där som du sällan ifrågasätter kan och orkar du göra.

Så plötsligt en dag är det som om du skulle bli nerslagen av en tsunami. Marken du står på rasar ihop. Allt det du försökt bygga upp suddas ut. Kvar ligger du på marken och förstår ingenting. Du orkar inte ens bry dig. Det enda du med säkerhet vet är att du inte vet något längre. Allt som du gjort, allt som du kanske trott på känns futtigt. Vad vet du egentligen? Vad vet du om livet överhuvudtaget, när det helt plötsligt bara kan rasa ihop under fötterna på dig?

Precis så har jag känt den här sommaren. Sjukdom och depression har vällt in över mig. Fått mig helt ur balans. Jag tycker inte att jag vet någonting om kronisk sjukdom. Jag tycker inte att jag har några goda råd att ge. Att blogga har varit ett ofantligt stort projekt för mig. Har bara inte orkat.

Det enda jag med säkerhet vet om livet och livet som kroniskt sjuk är att det är oförutsägbart. Man kan på olika sätt försöka tackla det som är jobbigt. Ett sätt är förnekelse. Ett annat är att låta sig uppslukas av något annat. Det allra sämsta sättet är att leva i och fokusera på framtiden. Det är en garanti för att inte klara av att njuta av nuet.

Det är något som jag har så stora problem med. Att hantera ovissheten. Jag har på vissa plan accepterat min sjukdom, men på andra plan är det väldigt svårt. Jag sköter om mig själv och gör det jag måste göra för sjukdomens skull. Men oron och ångesten inför framtiden finns där och låter mig inte vara ifred.

Jag skulle inte säga att jag är en människa som lever i framtiden. Jag har aldrig haft några krav på mig själv att nå några milstolpar. Ändå är jag på något sätt ambitiös. Vill göra något. Vill vara till nytta, men det måste nödvändigtvis inte vara via ett jobb.

Jag vet att jag är viktig för många människor. Främst tänker jag på min familj. Men det är klart att man på något sätt känner sig oduglig och till besvär när man bara är sjuk och sjuk och känner att man behöver hjälp med precis allt.

Tillvaron känns ofta absurd. Bara för att det känns som om jag inte kan välja på samma sätt som andra. Medan andra lever sitt liv på en picknick ute i det gröna befinner jag mig på ett tåg som går på samma räls, och det känns som om jag inte gör annat än försöker dra i bromsen, så att jag skulle kunna stanna upp och tänka klart ett litet tag.

Det känns som om jag både vill och måste börja om livet på nytt. Måste renovera hjärnan och förstå vem jag själv är.

Jag är ingen expert på kronisk sjukdom. Mina tips för att må bättre är inga sanningar, och definitiv inget som jag kan tillämpa på mig själv. Ibland kan jag, ibland inte. Åtminstone påstår jag inte att jag vet något om någonting, eftersom livet med kronisk sjukdom kan te sig så olika. Det känns absurt.

Jag tänker inte sluta blogga. Jag känner bara för tillfället att min hjärna har nollats. Jag får ta en dag i taget och ett blogginlägg i sänder. Att göra det som känns ärligast är viktigt för mig. Annars går det inte.

Mitt främsta mål är att försöka slappna av mera och njuta av små saker. Att låta mig må dåligt och inte lägga all energi på att stressa ihjäl mig för att jag inte har orkat mycket på hela sommaren.

Idag har jag lyckats ta mig till psykologen och pratat i en timme. Det tog på, men det var förstås också nyttigt. Annars sitter jag på soffan och tittar på tv-serier och löser korsord när jag orkar. Sällskap har jag åtminstone alltid.

Jag kan tillägga att precis så här låter det när man är deprimerad. Så ingen ska tro att det är frågan om något annat. Men i mitt fall hänger sjukdomen och depressionen ihop mycket.