Försöker komma igång igen

fiol
Bild av FabrikaCr / Canva

Det var ett bra tag sedan jag skrev något sist. Jag har behövt tid för mig själv för att sköta om min fysiska och psykiska hälsa bättre. Och så har jag behövt tid för att göra andra saker än att skriva.

Jag har länge känt att jag faktiskt behöver ta i med hårdhandskarna för att få till en förändring i mitt liv. Ända sedan jag kraschade psykiskt för några år sedan har jag inte fått bukt på mina sömnsvårigheter.

Dessutom har jag mycket mera problem med mina lungor sedan ungefär ett år tillbaka. Slemmet kan rinna som vatten och gör mig helt andfådd och slut. Och rinner det inte som vatten så är det trögt och fastklistrat som lim. Allt hostande och flåsande gör att jag känner tryck över bröstkorgen och mina bronker är irriterade.

Att få något svar av vården vad allt det här kan bero på verkar vara omöjligt. För ingen kan riktigt säga. Allt är irriterat. Och allt beror säkert på allt. Och såhär orkar jag inte vara. Därför försöker jag faktiskt förändra det lilla jag kan förändra. Ett steg i taget. För det mesta känns det hopplöst.

Jag har också märkt att jag i vissa perioder tar på mig allt för stora projekt. Det är meningen att skrivandet ska vara något som ger mig kraft, inte ett stressmoment. Men jag kan bli så ivrig med allting att jag har gjort det till ett heltidsjobb innan jag hinner blinka.

Click here to preview your posts with PRO themes ››

Så det här året ska jag försöka ta det lugnt. Jag ska skriva för att det ger mig energi och glädje. Och jag ska försöka vara så ärlig jag kan med allt.

Jag har också funderat mycket på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Min sjukdom har varit ett hinder för att studera och jobba. När jag först insjuknade var jag bara 19 år. Det är ingenting. Sjukdomen i kombination med dåligt självförtroende gjorde att jag aldrig ens hann fundera på vad jag ville göra. Det mesta fanns inte ens på min världskarta.

Nu funderar jag desto mera. Jag funderar på hur jag kan göra och lära mig det jag vill utan att bränna ut mig. Och utan att myndigheterna ska lägga sig i. Som sjukskriven får jag ju inte studera eller jobba.

Just nu är jag faktiskt sjukskriven för min lungsjukdom ända tills oktober. Den tiden kommer nog gå snabbare än jag hinner blinka. Efter det blir det fortsättning igen. Blir inte rehabiliteringsstöd (en form av sjukpension för ett år i taget) beviljad så är det illa.

Jag har hållit på med det här instanskriget ända sedan 2013 nu och ser inget ljus i sikte. I nästan tio år har jag desperat fått lappa ihop dagen med olika former av stöd. Efter att den här sjukdagpenningen är slut så får det gå som det går. Är så trött på att ta det här kriget personligt. Jag mår bara ännu sämre av den stressen.

Click here to preview your posts with PRO themes ››

Någon kanske undrar vad jag hållit på med de senaste månaderna. Musik är svaret, i en eller annan form. Det är ändå min största hobby, eller det jag njuter mest av i livet. Något jag skulle ha sysslat med på heltid om mitt liv inte skulle ha gått som det gått. Men jag försöker förverkliga mina drömmar nu, på mitt eget sätt. Kan berätta mera i något annat inlägg.

Sen har nog pandemin gjort mig helt slut psykiskt också. Inte för att jag lidit mycket mer än annars, men det oroar mig mycket. Det är inte bara för mig själv som jag oroar mig.

Nästa torsdag ska jag faktiskt få min första vaccindos. Hypokondriker som jag är så känner jag förstås oro. Men alternativet att få corona och kanske dö eller smitta andra är inget alternativ för mig. Så hur rädd jag än är tänker jag ta ett hårt tag i kragen och få det gjort. För jag tänker inte vara en del av den fortsatta spridningen av smittan. Det har gått för långt som det är redan. Någon måtta får det vara tänker jag.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *