Min bästa ångestdämpande medicin

Det var ett tag sedan jag skrev ett hederligt gammalt blogginlägg. Tänkte berätta lite om hur jag mått och vad som hänt. Egentligen har inte mycket hänt. Jag har inte mått bra bara. Jag tycks vara inne i någon sorts ond spiral som går ut på att jag får bronkiter, hostar en massa slem, kärl går sönder eller blir irriterade i lungan och jag hostar blod. Och så tappar jag rösten, blir orolig och kan inte sova. Alla minimala kraftreserver och den minimala kondition jag har försvinner.

Sömnbristen är förlamande. Känner mig alltid som en zombie som går omkring i den här världen utan att egentligen vara närvarande. Har ännu svårt för att gå i affärer. Tål inte lamporna och ljuden. Är ofta ljuskänslig och får lätt stresshuvudvärk som kommer från spänningar i nacken, för jag rör på mig för lite.

Jag har så mycket som jag skulle vilja göra. Det är ju sommar dessutom. Jag önskar att den inte skulle ha kommit förrän jag mår bättre. Men då vet man ju aldrig hur länge man får vänta. Att göra nya avsnitt till min podcast skulle jag gärna göra, men eftersom jag låtit som en kråka så har det inte gått. Men det är på kommande.

Åtminstone har jag börjat göra mera än jag klarade av i höstas och i våras. Då kunde jag inte sitta vid datorn. Kunde inte se. Skakade av panikångest och mådde psykiskt så dåligt som jag aldrig gjort. Nu sitter jag i alla fall här och skriver. Nu vill jag göra saker. Det är bara det att jag inte mår bra.

Läs mer:
En liten kattrapport ur min vardag

Min största utmaning är att försöka att inte analysera mitt mående. Jag måste koncentrera mig på annat, för att skydda mig själv. Därför har det överlag varit svårt att skriva om mitt mående. Vill inte heller läsa om sjukdomar och symptom. För jag har stora problem ännu med hypokondri.

När jag tänker tillbaka så förstår jag inte vad som hände med mig. Jag var inte alls mig själv. Jag var helt inne i ett konstant paniktillstånd. Inte konstigt att jag mår som jag mår nu. Har ätit lugnande och sömnmediciner i snart ett år nu, och antidepressiva sedan oktober.

Jag har försökt minska på bensodiazepinerna (lugnande medicine och insomningstabletterna) länge nu. Jag har delvis lyckats. Men det jag kan säga med säkerhet är att jag är beroende av dem, vilket är lätt hänt när man äter bensodiazepiner. Jag får symptom om jag inte tar tabletterna, men ändå tar jag dom inte regelbundet, utan då jag känner att det behövs. Men det är ändå varje dag.

Tror att det är delvis dom som gör mig så suddig i huvudet och allmänt trög. Det är på riktigt som att vara sovande vaken. Jag hatar att alltid vara så trött så att världen snurrar. Det känns som om jag skulle kunna sova bort dagarna, men ändå kan jag inte sova. Det jag borde göra är att röra på mig för att få upp slem som samlas. Men oftast vaknar jag inte till ordentligt förrän sen kväll, eller mitt i natten.

Läs mer:
Inte orkat packa upp mina kläder på 6 månader

Min depressionsmedicin är en medicin som man ska ta på morgonen för den piggar upp, sägs det. Voxra heter den. Många säger att dom blir helt maniska, att huvudet konstant går på högvarv. Så har jag känt mig bara av kortisonet som jag ätit i låg dos sedan 2011. Tror det är stressen i kombination med medicinerna som gör att tankarna flyger omkring som sjuttioelva galna virvelvindar i min skalle. Jag får aldrig en lugn stund.

En sak har jag i alla fall märkt. Jag lugnar ner mig när jag gör något annat som är avslappnande och roligt och som kräver att jag koncentrerar mig lite. Den bästa lösningen är dataspel. Simuleringar och managementspel, strategispel som utspelar sig i fantasivärldar fungerar bättre än lugnande piller.

Så det har jag sysselsatt mig själv med ofta på sistone. Jag och min man spelar multiplayerspel tillsammans. Jag har till och med fått det ”på recept” av en person som hjälper mig. Jag spelar med gott samvete. Varje gång jag känner att ångesten smyger sig på startar vi ett spel. Nog för att vi spelar annars också, när jag inte har ångest. Är man en spelnörd så är man.

Terraria heter spelet som jag är fullständigt galen i just nu. Går att spela online med hur många personer som helst. Rekommenderar det varmt för den som tycker om att bygga, gräva och utforska en fantasivärld med roliga utmaningar och fiender. Spelet är från 2011 trots att det ser ut att vara från 90-talet och är väldigt omtyckt. Kan sätta in en trailer här för den som är nyfiken. Kanske finns någon som är intresserad av att spela tillsammans nån gång 🙂 Spelar du något spel? Tipsa mig gärna.

Läs mer:
Det positiva i mitt kroniskt sjuka liv
Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

1 kommentar

  1. Ja. Spel kan vara bra terapi. Terraria är nytt för mig, men är så jävla a-social så har svårt, riktigt svårt att spela online trots att viljan finns. Vill. Försöka. Men. Kan. Inte. 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *