Låter du ditt arbete definiera dig som person?

Det har blivit mycket skrivande och kodande den senaste veckan. Det finns en hel del småsaker som inte riktigt fungerar som de ska på min sida, och jag antar att jag väl är lite av en perfektionist, eftersom det stör mig. Jag har svårt att släppa något som jag börjat med innan det ser ut och fungerar exakt så som jag vill. Huvudsaken är ju i alla fall att jag har lust att skapa och skriva och fixa.

Förra gången jag träffade min läkare så pratade vi om arbete och hur en människa kan påverkas av att vara långtidssjukledig. Han sade att för de flesta är arbetet en viktig del av identiteten, alltså något som man behöver för att må bra. Men där kan jag inte helt och hållet hålla med.

Vi lever enligt inpräntade normer

Jag tycker inte att det måste vara just ett arbete som ger mening i livet. Det är ju många kroniskt sjuka som verkligen inte klarar av att arbeta, men det behöver ju inte betyda att de känner att en väsentlig del av livet saknas bara för att de är arbetsoförmögna. Problemet är väl att vi jämför oss så mycket med varandra. Ända från vår barndom får vi höra saker i stil med att ”Man måste bidra till samhället”, ”Man kan inte bara sitta hemma på soffan och inte vara till någon nytta”, ”Alla måste väl ha ett jobb”, ”Jag har aldrig varit arbetslös en enda dag i mitt liv” och så vidare i oändlighet.

Läs mer:
Tack för all omtanke!

Många känner att de inte duger om de inte presterar

Uttalanden som dessa gör att vi känner en enorm press på oss att arbeta. Genom sitt arbete blir man accepterad i samhället. Endast då är man värd något. Det här gör ju att många kroniskt sjuka eller människor som är arbetsoförmögna på grund av depression och utbrändhet lätt kan känna sig misslyckade och oaccepterade i samhället och bland vänner och bekanta. Du är ingen om du inte arbetar. Du är bara en latmask som tycker det är bekvämare att ligga hemma på soffan och lyfta stöd istället för att ta tag i ditt liv och försöka. Du måste prestera och tjäna in pengar.

För mig har det tagit länge att bli tillfreds med den jag är idag. Att jag inte orkar arbeta som andra gör mig inte mindre värdefull. Jag räknas ändå, och mycket av det jag gör är viktigt. Jag kan påverka genom mitt skrivande, jag kan känna mening, trots att det inte är ett jobb, utan mera en hobby.

Viktigt att inte enbart bekräfta sig genom arbetsinsatserna

Det är synd att vi lever i ett samhälle där man som arbetslös eller arbetsoförmögen blir så hårt dömd. Det finns ju massor av saker som kan ge lika stor mening i livet som ett arbete. Och långt ifrån alla tycker att karriären är det viktigaste i livet. Att odla grönsaker, att sköta ett barn, att handarbeta, att sitta på terrassen och njuta av en kopp kaffe kan ge precis lika stor mening i livet som jobbet.

Läs mer:
Läkar- och veterinärbesök

Något av det viktigaste enligt mig är att kunna känna sig värdefull som man är och inte bekräfta sig genom sina arbetsinsatser. Det här är en stor utmaning för många. Och speciellt för oss som plötsligt drabbats av något som vänt upp och ner på våra liv och plötsligt gjort oss arbetsoförmögna. Det är en identitetskris man måste genomgå som kroniskt sjuk. Men det är en kris som ger livsinsikt. Åtminstone jag har insett att jag kan finna mening och glädje i det lilla i vardagen, som egentligen inte är så litet när man tänker efter.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

4 kommentarer

  1. Eller så är man långtidsarbetslös för att man helt enkelt inte hittar jobb. Vilket får en att börja undra om man helt enkelt inte duger till att jobba, eftersom “ingen vill ha en”. Fast jag vet ju att det har mycket att göra med att det helt enkelt inte finns tillräckligt med arbetsplatser inom rätt branscher, där jag bor. Och så har jag inte sökt aktivt på ett bra tag eftersom man blir jäkla trött efter x antal nej eller inga svar alls. Tack och lov har jag iaf fått lite inhopp-tillfällen och även om jag inte alltid tänker så pass positivt vet jag att många branscher är väldigt beroende av att det finns vikarier som ställer upp när ordinarie personal är sjuka etc = vikarier är väldigt värdefulla i samhället! Så jag är väl ungefär lika viktig som en heltidsanställd 🙂 FPA verkar dock inte uppskatta min insats, de vill att jag ska jobba antingen i princip inget alls, eller också så mycket att de inte behöver ge arbetslöshetspenning (de har ju den där dumma regeln att man går miste om hälften av kvarvarande stöd om man tjänar över 300 euro/mån). Det har varit månader då det skulle ha varit lönsammare att helt enkelt inte jobba mer än ca. 3 dagar. Men jag får väl vara glad att jag ens får en hundralapp eller två från FPA, alla har det ju inte så pass “bra”.. :/

  2. Jag tror du hakar upp dig på ordet “arbete”. Jag tror att alla behöver en UPPGIFT för att må bra. Men folk säger sådär slarvigt “arbete” .
    Man har en jäkla tur om man kan få betalt för sin uppgift också. Och tur om uppgiften också ger mer än vad den tar av oss. Du drar ju ditt strå till stacken med att skriva den här bloggen redan. Det är din uppgift! Jag tror du dömer dig själv mycket hårdare än vad samhället faktiskt gör. Har någon faktiskt sagt rakt ut att du är lat?

    1. Ja du har nog en poäng här! Sedan dess att jag blev sjuk har det minskat med kommentarer. Och ordet lat har väl ingen sagt rakt ut, men jag har blivit väldigt ifrågasatt från många olika håll. Många inom sjukvården och övriga instanser har helt enkelt vägrat tro på att jag är sjuk. Och ett “riktigt” arbete verkar vara det enda som kunde göra dom nöjda. När jag har tagit upp det här med att jag skriver och bloggar om hälsa så har det inte tagits på allvar, för jag tjänar ju ingenting på det…än så länge. Och så har jag fått frågor som att “nå va gör du där hemma? sitter du bara på soffan?” eller “Inte vill du väl bli en pensionerad mommo ännu?”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *