Ännu en utbränd

Ännu en utbränd här. Eller utbränd ska man inte kalla det eftersom det låter som om något gått sönder för alltid. Utmattningssyndrom är ett bättre ordval. Det här är ingen nyhet för mig. (Bilden är från sommaren 2017) Det var redan våren 2017 som allt började gå riktigt ordentligt åt skogen.

Många år av en plågsam sjukdom som hämmat mitt liv på många olika sätt har satt sina spår. Instanskrig år ut och år in. Avbrutna studier som jag tyckte mycket om. Personer som inte respekterat min och min mans vilja och gränser vi satt. Människor som svikit mig. Vänner som inte hör av sig. Flera dödsfall inom familjen det senaste året. Min älskade katt dog också i somras.

Vägen neråt började för många år sedan. Jag fick min lungsjukdomsdiagnos sommaren 2011. Mellan 2010 och 2011 genomgick jag totalt sju operationer. Ett helt år av nära döden-upplevelser och plågor, som inte bara påverkade mig utan hela min familj.

Därifrån borde allt ha börjat gå uppåt. Livet borde ha gått vidare på ett annat sätt. Men sjukdomen satte stopp. Gång på gång. Blodhosta, sjukhusinläggningar, bronkoskopier, gastroskopier, kolonoskopier, magnetröntgen, pet-röntgen, datortomografier, poliklinikbesök, akutbesök, utredning av minarbetsförmåga, lunginflammationer, bronkiter och blodhosta, blodhosta, blodhosta.

Oändliga instanskrig med folkpensionsanstalten, pensionsföräskringsbolagett, arbetslöshetsbyrån, sjukvården och så vidare. Tänkt att ha en så här allvarlig sjukdom och inte bli beviljad stöd för den. Så har det gått för mig.

Det har varit lite rehabiliteringsstöd där, lite arbetslöshetsunderstöd där, lite socialbidrag där, sen inget stöd i ett halvår. Nya ansökningar var och varannan månad. Och för ett och ett halvt år sedan blev jag nekad understöd för min lungsjukdom.

Jag sitter här och hostar blod i muggar. Infektioner hela tiden. Orkar ingenting. Har inte sovit en bra natt på många år. Inte en lugn stund på åtta år. Men det kallas inte för sjuk tydligen. Jag är så gott som fullt arbetsförmögen enligt Veritas och FPA. Så senaste åren har jag inte varit sjukskriven för den sjukdom som förstör min tillvaro helt och hållet och som dessutom skrämmer livet ur mig var och varannan dag.

Istället har jag fått stå ut med all oförståelse, och att bli behandlad som en mindre värd människa. Jag har låtit folk trampa rakt över mig. Nu pratar jag inte bara om myndigheter och instanser. Jag har inte haft någon ork eller förmåga att sätta gränser i mitt eget liv.

Detta har lett till depression, utmattningsdepression, generaliserat ångestsyndrom och hypokondrisk störning. Allt det här ser jag som en enda stor helhet. Att jag mått så psykiskt dåligt att jag inte själv har förstått hur illa ställt det är.

Väggen kom emot förra sommaren. Och då menar jag väggen. Den där löjliga väggen som få tror på att finns. Men för mig kom den. Jag hamnade in på sjukhus förra sommaren, för miljonte gången i mitt liv. Jag hade lunginflammation som vanligt.

Men den här gången blev jag bara sittandes i min sjukhussäng och skakade. Jag kunde inte sluta skaka. Jag grät hela tiden och ville inte att J, mamma och pappa skulle fara hem på kvällarna. Jag ringde till dom konstant i panikångest. Jag var livrädd, för allt.

Jag började se som om jag skulle vara under vatten. Alla ljud var uppskruvade men långt borta. Det var som att ha en glaskupa på huvudet. Jag fick lugnande mediciner och fick komma hem efter några dagar. Men då hade propparna brunnit.

Jag blev sittandes hemma på soffan. I många månader gick det inte att andas. Min bröstkorg värkte så att jag åkte in med panikångest på nätter till akuten för att jag trodde att jag hade hjärtfel. Det var som att ha ett spänt band runt hela bröstkorgen.

Den rörde inte på sig och jag som redan har cirka 50 % lungkapacitet fick det jättetungt. Så tungt att det utlöste panikångesten som jag lidit av nu och då i stressiga situationer ända sedan lågstadiet.

Jag tappade plötsligt all min ork. Händerna skakade, munnen darrade och det var tungt att lyfta kaffekoppen och sätta den till munnen. Benen blev som gelé. Hela kroppen blev till gelé. När jag fick mera panik kunde jag bli fullständigt kraftlös. Så att jag bara kunde sitta på en stol och försöka lugna mitt skenande hjärta.

Jag var i ett konstant skräcktillstånd. Hjärtklappningar och yrsel. Spänningshuvudvärk och muskelvärk. Jag satt i lägenheten vi nyss flyttat till iklädd morgonrock med håret uppsatt i en trasslig knut på huvudet. Jag satt där hela dagarna och skakade. Det bara fortsatte.

Jag kunde inte lyssna på musik, inte läsa eller se på tv. Allting kändes skrämmande eller så gjorde det mig ledsen. Jag grät och grät. Ringde till mamma och pappa mitt i natten, på dagen, på kvällarna. Panik, panik, panik. Jag sov inte på nätterna. Jag vaknade, drömde hemska mardrömmar. Någon blev mördad eller så blev jag jagad.

Det var bara katastrofmardrömmar. Jag vaknade tidigt med stark ångest och kunde inte somna om. Jag sov bara någon timme i taget. Och varje kväll när jag lade mig i sängen var jag så slut att jag trodde att jag skulle dö om jag somnade. På riktigt alltså. Min kropp var så slut. Har aldrig upplevt något liknande.

Jag började läsa om sjukdomar som jag var övertygad om att jag hade. Jag analyserade min kropp hysteriskt och trodde att jag hade alla möjliga sjukdomar. Jag fotade mina händer för att jag tyckte att mina knogar såg helt sjuka ut och en massa liknande sjuka saker.

Jag kunde inte och orkade inte gå ut. Det var för ansträngande och jag trodde benen skulle vika sig. Jag kunde gå ut och synen kunde grumla till sig plötsligt, vilket jag tolkade som något livsfarligt. Jag kunde inte fokusera mina ögon på något. Inte på en dator eller en tv. Allt som rörde sig rörde sig för snabbt.

Nu i efterhand ser jag på fotona och fattar att jag var helt slut psykiskt. Och det är jag ännu. Men det är först nu som jag börjar inse hur stor del av mitt illamående som är psykiskt. Och det psykiska gör förstås också den fysiska sjukdomen värre. Immunförsvaret är lågt.

Jag tål ingenting. Har aldrig varit så sjuk som det senaste året. Bronkit på bronkit. Antibiotikakur på antibiotikakur. Sedan april så mycket blodhosta att jag knappt kommit upp från soffan.

Nu först har jag börjat läsa om utmattning. Nu kan jag börja ta det till mig. Jag har ätit depressionsmedicin sedan hösten 2017 och det började hjälpa mig tillbaka till någon form av liv våren 2018. Men min lungsjukdom har inte låtit mig vara ifred alls på senaste halvåret. Så det är svårt att kunna fokusera på att återhämta sig psykiskt då.

Sömnen är fortfarande väldigt rubbad. Jag tar ännu lugnande medicin och insomningstabletter trots många försök att sluta. Jag har i alla fall lyckats minska på dem och planerar att kunna sluta den lugnande medicinen någon gång i höst. Men vet inte om det kommer att lyckas.

Stödsamtal har jag också tänkt fortsätta med snart. Det är bara inte så lätt att ta tag i allt. Jag blir utmattad av minsta lilla sak. Jag har inget stressfilter alls. En negativ kommentar kan jag blåsa upp till något så stort att jag ligger utslagen flera dagar. Triggas ångesten en gång så byggs den upp.

Det är svårt att gå igenom allt det här. Och det är oförståeligt för någon som inte har gått igenom samma. Men i kombination med min lungsjukdom är det riktigt katastrofalt. Jag skulle kunna återhämta mig på ett helt annat sätt om det inte var för min sjukdom. Det är ju den som plågar mig. Det är den som lett till allt det här. Och den kommer jag ju aldrig att bli av med.

För några veckor sedan var jag på bronkoskopi och röntgen, men man hittade ingenting. Mina infektionsvärden är fortsättningsvis förhöjda. Inga ändringar ska göras i min medicinering, men jag har fått pröva att inhalera antikolinergika som jag upplever att hjälper andningen en aning ibland.

Frågan är var jag ska börja. Hur jag ska börja och hur jag ska orka. Hur ska jag få till stånd en förändring i mitt psykiska mående? Det är svårt. Det är inte som om jag inte skulle ha försökt i över ett år redan.

Jag har min familj och min man som hjälper mig. Dom läser på och stöder mig på alla sätt och vis. Och min man får också stöd av mina föräldrar. Vi hjälper alla varandra hela tiden för att orka. Men mest upplever jag att jag inte själv kan ta tag i saker på grund av bristande ork. Ändå gör jag saker som att blogga, måla och handarbeta.

Och jag är väldigt glad för att jag kan göra saker igen. Förra hösten var allt svart. Det kändes som om hela tillvaron var kolsvart. Jag kunde fokusera på något annat en liten stund, men så PANG kom den där känslan av att jag är i helvetet. Att en katastrof väntar runt hörnet. Att jag inte kan känna någon glädje alls. Det är något av det värsta jag någonsin upplevt, och den känslan kommer ännu.

Just nu ska jag nog inte skriva mera om mitt psykiska mående. Det blir för långt och för jobbigt. Men jag har massor att berätta. Skrivandet kan säkert vara ett bra sätt att bearbeta måendet på. Nu när det kanske går. Det är svårt att ta tag i det psykiska när man har fullt upp med en lungsjukdom som ställer till det varje dag.