Det är inte okej att vara sjuk när arbete utgör identiteten

Ända från vår barndom blir vi matade med frågor som ”Vad ska du bli när du blir stor?” Vi blir hjärntvättade med lögner som ”Du kan bli vad du vill” och ”Man ska brinna för sitt arbete”.  Vi får höra om hur viktigt det är med utbildning och att skaffa sig ett arbete för att kunna försörja sig själv. Men också för att man ju måste bli någon eller något.

Arbete är en del av livet, så till den milda grad att folk har börjat identifiera sig själva med sina yrkestitlar. Inte ens efter arbetstid kan man släppa taget om sin yrkesidentitet. I och med att arbete sköts via Internet allt mer har det gått överstyr för många. Fritid är inte längre fritid eftersom man är tillgänglig dygnet runt.

På jobb dygnet runt

Barn som växer upp idag ser hur mamma och pappa sitter fastklistrade med näsorna i sina datorskärmar hemma. ”Jag ska bara svara på ett e-postmeddelande från jobbet. Du får vänta lite.”

När man träffar vänner och bekanta på fritiden får man höra historier om vad som hänt på jobbet. Det är inte heller ovanligt att man får höra om hur ovärderlig en person anser sig själv vara på sin arbetsplats.

Men vad händer när den lilla flickan eller pojken som ända sedan barndomen känt att det funnits stora förväntningar på henne/honom växer upp och blir kroniskt sjuk? Vad händer den dagen när den personen står där med sina avgångsbetyg och inte kan söka arbete som jurist eller restaurangkock? Vad händer när personen får höra att den inte längre duger på sin arbetsplats för att den har en sjukdom?

Så när tänker du börja arbeta igen?

Det kan många av oss kroniskt sjuka svara på. Det är vi som ständigt måste svara på frågor som ”När tänker du börja arbeta igen?” och ”Hur får du dagarna att gå?” Vi får höra saker som ”Du skulle må bättre av att jobba istället för att sitta hemma och tänka.” Och ”Vi måste alla bidra till samhället.”

Skam leder till isolation

Till slut krymper man ihop till en liten osynlig boll. Man isolerar sig både på grund av sjukdom och på grund av skam. Rädd för vad folk ska tänka om de ser en på stan och uträttar nödvändiga ärenden eller ännu värre, när man klarar av att göra något trevligt. Folk kan ju tro att man bara ljuger om sin sjukdom.

Man vet inte vad man ska svara när folk undrar hur det är möjligt att man är så sjuk idag när man klarade av att handla och gå på café igår. Och man vill slippa frågorna om vad man egentligen gör där hemma och när man tänker börja arbeta igen.

Plötsligt hör inte längre arbetskollegorna av sig. Dom som ständigt gått an om hur viktigt det är med god laganda på jobbet och ordnat after work-träffar. Våra överordnade som berömt oss när vi presterat bra och kanske fått oss att känna oss viktiga på jobbet verkar inte sakna oss alls. Man byts bara ut, som ett trasigt kugghjul. Allt går vidare, som om inget skulle ha hänt. Det var bara när man var arbetsför som man räknades.

Motarbetad av instanser

Instanserna som är till för att hjälpa oss ser på kroniskt sjuka som potentiella bedragare. Vi måste jobba livet av oss för att bevisa att vi är sjuka, med krafter som vi redan förlorat på grund av svår sjukdom. Ju sjukare man är desto mer får man kämpa för sin rätt till ekonomiskt understöd.

Man får inte vara sjuk såvida man inte vet exakt vilket datum man kommer att bli frisk igen. Något som ett kroniskt sjukdomstillstånd verkar inte existera hos varken instanser eller människorna i ens omgivning. Ung och sjuk finns inte på världskartan.

Att leva på skattebetalarnas pengar ser många som skamligt. Vi är uppväxta med mantrat att man måste göra nytta här i livet. Och den nyttan verkar endast vara arbete.

Världen rasar samman

Plötsligt har hela världen rasat ihop. Man gör inget med sina betyg eller med 30 års arbetslivserfarenhet. Det är få som vill anställa någon som inte kan ge jobbet sitt allt. Många skolor vill inte ta emot unga sjuka som önskar studera till ett yrke.

Jag blev utskälld, ifrågasatt och anklagad för att ha ljugit om min sjukdom när jag studerade till sjukskötare, fastän jag från början berättat precis allt åt varenda en lärare. Till slut kände jag mig så ovälkommen att jag gav upp mina studier och sjönk ner i en djup depression istället.

Identitetskris och sorg

Den sorgliga sanningen är att många kroniskt sjuka och utsatta personer inte känner att de är värda någonting. De anser sig själv vara en belastning för samhället och för sina anhöriga. De flesta går igenom en stor identitetskris och bearbetar den stora sorgen över att ha förlorat sin hälsa. Därutöver drunknar man i alla andra sorger som kommer på köpet.

Depression i samband med en fysisk kronisk sjukdom är mycket vanligt förekommande. Det är knappt någon som vågar tala om det, men många kroniskt sjuka mår så dåligt att de till och med planerar att begå självmord. De känner inte att de gör någon nytta i den här världen längre.

Tänk hur galet det kan gå bara på grund av våra förvridna världsbilder. Bara för att fokus ligger på hur vi ska hitta vår identitet och vår mening i livet och göra stordåd genom arbete. Varför ligger inte fokus istället på hurdan person man vill bli när man blir stor?

Livets verkliga stordåd

Det är så lite som behövs för att kunna göra viktiga och riktiga stordåd i det här livet. Som att fråga hur någon mår eller att hålla upp en dörr. Eller att hälla upp en kopp kaffe och ge en kram åt någon man bryr sig om. Att vara lyhörd och lyssna när någon berättar om sina problem.

Med allt detta sagt menar jag verkligen inte att det är oviktigt att arbeta. Men när det kommer till attityder om arbete har vi mycket att jobba på. För när samhället ser på sjuka och arbetslösa människor som lata bedragare som inte förtjänar ett värdigt liv med mat på bordet, tandvård och hårklippning blir allt flera sjuka. Och de som redan är sjuka blir ännu sjukare.

Den lägsta status man kan ha

Många tycker att hög status är det samma som att ha ett välbetalt och fint yrke. Att säga att man är arbetslös klingar dåligt i mångas öron. Hellre säger man att man är arbetssökande. Då behöver man inte skämmas lika mycket för att man bara är. För att bara vara människa, sjuk och arbetslös verkar vara en av de lägsta statusarna en människa kan ha.

Själv anser jag att hög status är att vara en vänlig och hjälpsam människa som ser sina medmänniskor, istället för att enbart blint fokusera på sin egen yrkeskarriär och sina egna pengar.

Livet är så mycket mera än bara arbete. Om yrkesidentiteten är den enda identitet man har går man miste om så mycket annat i livet. Och så länge som folk ser på sjuka, arbetslösa och utsatta som något som man absolut inte ska vara så kommer ingen heller att vara intresserad av att förbättra livskvaliteten för dem som har det svårt.

Det är fel att vara sjuk

Vi kommer att fortsätta ha system som inte fungerar, eftersom de inte är anpassade för verkligheten. Som det är nu tas ingen hänsyn till enskilda individer. Vi ska alla passa in i samma form. Sjuka ska kämpa i tiotals år för att bevisa att de är sjuka tills den lilla livsglädje och livskvalitet de eventuellt har kvar sakta men säkert ebbar ut.

Det är inte alls konstigt att människor är så övertygade om att arbete är det enda acceptabla här i livet. Det är inte okej att vara sjuk idag. Då är man fel. Man är sönder som människa och åker raka vägen ner i det där obehagliga svarta hålet som ingen vill titta in i.