Vår resa till Irland – del 2

Det här när fortsättningen på min bloggserie om vår resa till Irland. Om du missade del 1 kan du läsa den här.

Klockan var inte ens sex på morgonen när vi körde omkring i mörkret och letade efter en förmånlig parkeringsplats. Det var kallt ute och det var en liten bit att gå till flygfältet. Som tur passerade en gratis busslinje precis bredvid parkeringsplatsen som vi kunde åka med.

Vi kom fram till flygfältet och hittade till en incheckningsmaskin. Det är ett stort flygfält och det myllrade av folk överallt. Jag var fullständigt slut efter att bara ha sovit några timmar och jag kände hur ångesten började smyga på. Snabbt hjälpte J mig att öppna min resväska och vi grävde fram två andningsmasker och satte på oss dem. Är det någonstans man blir smittad av virus så är det på flygplatsen eller i flygplanet.

Kände mig som Darth Vader

Det kändes konstigt att gå omkring och andas och se ut som Darth Vader. Ingen annan verkade tycka att det var konstigt. Det var ingen som stirrade. Men jag själv kände mig konstig. Och det var tungt att andas med masken. Luften blev varm och tung att andas. Ibland måste jag bara ta av mig den en stund för att få luft.

Incheckningen gick väl någorlunda smidigt, men det blev en hel del köande och en lång väg att gå. Jag tyckte vi gick i evigheter. Vi gick genom parfymbutiker och väskbutiker, caféer och restauranger. Jag hade ingen koll på vart vi var på väg. Tröttheten och ångesten gjorde att jag varken kunde eller orkade tänka.

När vi nästan var framme vid planet stannade vi upp intill en tavla där alla planavgångar syntes. J sade att jag skulle vakta väskorna medan han sprang och hämtade lite frukost åt oss. Det var då jag såg på tavlan och trodde att planet skulle avgå om 4 minuter. Jag fick panik. Försökte ringa J tre fyra gånger utan att han svarade. Jag svettades medan jag såg på hur folk gick ombord på planet.

Ångesten tog helt och hållet över. J kom gåendes mot mig med frukosten och jag babblade hysteriskt på om hur planet skulle avgå. Men det skulle det ju inte alls. Det stod bara ”boarding” på tavlan. Men det hade jag varken sett eller förstått på grund av extrem trötthet och ångest.

Ville inte gå in i planet

Jag blev stel och tårögd och något inom mig sade stopp. Skulle jag faktiskt gå in i ett flygplan? Sätta mig i en liten metallburk och flyga många kilometer upp i luften. Kändes sinnessjukt. Jag började bli hysterisk på allvar. Upprepade åt J att jag verkligen inte vill åka och att jag skiter i det här. Jag lever hellre här hemma, att resandet var en korkad idé som jag innerligt ångrar.

J fick lugna mig och leda mig hela vägen i planet. På något vis fick han in mig dit. Ett steg i taget. På vägen in berättade jag åt flygvärdinnorna att jag har ångest. För det undgick nog ingen som såg mig. Och de berättade om att det kanske skulle bli lite turbulens här och där, vilket inte riktigt lugnade mig.

Vi satte oss längst bak i planet med J så att vi inte behövde sitta mitt emellan människor. Planet började röra på sig och jag höll krampaktigt i mig i Js arm och i armstödet. Jag spände hela kroppen så hårt jag kunde. Planet började accelerera och likaså min ångest. Om jag hade varit hysterisk i flygterminalen så vet jag inte hur jag ska beskriva graden av hysteri och ångest när vi flög.

Det enda jag sa den första timmen var ”Vad var det där? Ska de låta sådär? Nu störtar vi. Nu dör vi. Det är något fel på motorerna. Det där är inte rätt. Jag vill inte dö. Vad händer? Vad händer? Vad händer?” Tusen gånger om. I minst en timme. Fullständigt hysterisk. Har ingen aning om vad som hände själv. Helt svettig och stel i hela kroppen kramade jag om J. Det var den värsta stressen jag utsatt min kropp för på länge. Den lugnande tabletten jag tagit hade absolut ingen effekt.

Till slut landade vi. Kändes ungefär som ett mirakel. Och så var det bara att fortsätta gå mot ett parkeringshus där vi skulle hyra bil, samtidigt som jag skulle försöka ta in att vi är i Irland. Vi gick och gick. Gissa om jag var slut i kroppen och huvudet. På vägen till garagen stannade jag och hostade blod i ett papper. Så det var bara att öppna resväskan, svälja ett par piller och hoppas på det bästa. Jag hade inget annat val än att försöka fortsätta.

Blodhosta i garaget

Vi fick tag i en modern Renault Kadjar med gps och allt. Det kändes helt skumt att sätta sig på fel sida i bilen. Det är ju vänstertrafik i Irland. Så J satte sig på ”passagerarsätet” och jag i ”förarsätet”. Inte på hela resan vande jag mig vid det. Jag gick hela tiden till fel dörr. Som tur har J kört i vänstertrafik förut, också på Irland. Så jag kände mig någorlunda trygg.

Vi körde iväg mot Wicklow mountain national park. Se en video här. Det ligger ungefär en timmes bilfärd ifrån Dublin. Plötsligt var vi mitt inne i ett sagoland. Höga berg och djupa dalar, värme och grönska. Vyerna var helt otroliga. Vart jag än såg ville jag fotografera. Den galna flygresan suddades snabbt bort ur minnet. Jag hade aldrig sett så vackra landskap i mitt liv.

Vägarna i Irland var allt annat än säkra. Det var 80 eller 100 km/h över allt. Vägarna var smala och slingriga och saknade vägrenar. Folk kom körandes i full fart och man var tvungen att köra in mot väggarna av häck så att grenarna smattrade i bilen. Nästan alla vägar var små och omgivna av häckar höga som murar. Ibland växte dom över vägen så att det blev som grönskande tunnlar. Snabbt förstod jag att jag borde vara räddare för att åka bil i Irland än för att flyga.

Vi stannade upp många gånger för att släppa förbi bilar och fotografera. Jag var rädd för alla branta kanter. Måste gå fram försiktigt. Ångesten såg till att jag hela tiden var på min vakt. Vilket tröttade ut både min kropp och mitt huvud något enormt. Men jag log och jag skrattade. Jag var glad. Kunde inte låta bli. Vart jag än såg var det så vackert.

Vi fortsatte resan och åt lite mat i Enniskerry. Där gick jag in å toaletten och såg det jag hade väntat mig. Kall- och varmvattenkran och en toalettstol som man inte var säker på hur man skulle spola. Allt kändes antikt. Det var ju i och för sig ganska roligt, men att sköta handhygienen var inte alla gånger så lätt under resan. Därför hade jag också med mig en låda med plasthandskar som vi nästan använde upp helt. Att sköta handhygienen är det allra viktigaste för att undvika smittor.

Mot Kilkenny

Sedan körde vi vidare mot staden Kilkenny. Där gick vi omkring länge och letade efter något vettigt ställe att äta. Vi hittade till slut en hamburgerrestaurang som påstod sig sälja Irlands bästa hamburgare. Dom hade till och med fått pris för dem. Dom smakade helt okej. Men inte var dom märkvärdiga på något vis. Ganska torra.

Vi hittade ett hotell att övernatta på. Det var nog det sämsta stället vi övernattade på under vår resa. Vi måste hitta billiga platser att övernatta eftersom vi inte hade så mycket pengar. Det var ett gammaldags hur från slutet av 1700-talet. Trägolvet knirrade under fötterna när man gick längs smala gånger. De svängde hit och dit. Man gick upp och ner för trappor, in och ut genom dörrar.

Vi gick och gick. Det var som en spöklabyrint. När vi nästan var framme mötte vi en amerikan som skämtsamt sade ”Jaha, ni är också här på vandring”. Jag började skratta. Har nog aldrig sett ett så konstigt hus. Det som fascinerade mig mest var hur de hade lyckats fixa en långsmal matta som följde labyrinten exakt.

Vi hittade till slut till vårt rum och jag fick äntligen vila. Tror jag aldrig har somnat så snabbt. Inga insomningsmediciner eller melatonin behövdes. Jag slocknade som ett ljus.

Fortsättning följer.